CITAT (Evgeni @ 29-11-2006, 08:42)
Nu är jag femtio fyllda, och åldern har tagit ut sin rätt och jag ser ut som den 50:åring jag är
Men!
Det där är ju både en komplimang och en frustration i samma vågskål

.
När min dotter var tonåring och vi " gick på stan ", fick vi allt för ofta höra att vi syskon var så lika, eller att hon kunde ju be sin kompis om hjälp med att packa varor, eller varför tar du inte syrran med dig och............
Visst var det ofta kul, men en gång fick min dotter nog! Hon spände ögonen i kassörskan och frågade om hon möjligtvis hade rätt att ha en mamma, hon som alla andra??!! Självklart var det inte kassörskans fel, men om inte annat så förstog jag hur jobbigt det kunde vara för min dotter.
Eftersom vi verkligen var mor och dotter i våran relation, hade jag inte sett det som ett problem. Men för henne var det inte så enkelt. Så inte är det alltid en fördel att se ung ut

. Men som sagt, idag ser jag precis så " gammal " ut som jag är

Kom att tänka på en händelse för nio år sen, när jag var 40... Min äldste son var då 18 år. En dag kom han och besökte mig på min arbetsplats vid lunchtid, när en av mina medarbetare såg honom utbrast hon - "Den där skulle du inte kunna förneka ens om du försökte! Åh så lik dig han är!"
Efter att hon hade gått så sa min son lite sarkastiskt - "Egentligen skulle jag kunna känna mig lite förolämpad, hon skulle ju kunnat mena att jag ser ut som en 40-årig kvinna... "

Han ser för övrigt mycket yngre ut än sina 27 år, bara ett par år sen han vid ett tillfälle fick åka på ungdomsbiljett på lokalbussen...