Jag har så länge jag kan minnas lidit av riktiga höstdepressioner. De satte in tidigt också — slutet av augusti när det var som värst. Hade utpräglade vår-/försommarträdgårdar.
Hatade hösten.
Så bodde jag några år utomlands. Där fanns inte någon egentlig höst. Tyckte jag det var underbart? Nej, plötsligt saknade jag den knallblåa himlen, den höga rena luften, explosionen av färger i naturen.
Nu har jag bott i Sverige igen i några år, klarar höstarna riktigt bra, och i år har jag för första gången planterat växter som är vackra på hösten. Som blommar sent eller har just dessa färgsprakande höstfärger. De hinner nog inte i år, men nästa... Har dessutom investerat i en braskamin och en massa ved. Jag kan inte påstå att jag längtar, men känner en inre frid, ett större lugn. Mindre stress helt enkelt.
Har kanske äntligen insett att naturen dör inte, den tar bara en välbehövlig vila och då kan jag det också.