Och bara för att föregå med gott exempel så svarar jag själv så fort jag kan...
Jag kan inte minnas en tid då jag inte var växtgalen... När jag var liten bodde vi med vild grönska utanför häcken och odlad grönska innanför, och jag har varit med t.ex. i grönsakslandet och växthuset så länge jag kan minnas.
För några år sedan släktforskade jag ganska aktivt, och medan jag på min sambos sida hittade allsköns folk, från rikemän och väpnardöttrar till fästningstjuvar och byhoror, så var det på min sida en enda lång radda av lantbrukare, torpare, bönder. Med den genetiska bakgrunden var det väl oundvikligt, alltså...
Min far och farmor (hon och farfar bodde i stugan bredvid) fanns med i min odlarvärld från början. De är båda två inbitna nyttoväxtodlare, som unnar sig en rad blommor mellan grönsakerna ibland, men inga utsvävande planteringar någonstans. Raka rader och bar jord ska det vara! Det är visserligen tack vare dem som jag fått så bra inkörsbana i odlandet redan när jag var liten, men jag märker att det som lockar mig mest nu är ofta det som avviker mycket från deras upplägg. Jag älskar "vildvuxna" trädgårdar, och mina köksträdgårdsplanteringar brukar få farmor att se alldeles perplex ut (och farfar att springa efter hackan...)
Jag försöker att alltid tänka på naturen bakom trädgården, alltså kretsloppet som påverkar oss alla under hela vår tillvaro på jorden (nu blev det minsann lite hallelujastämning här!
). Och det har jag fått upptäcka helt själv - farmor & farfar hör till generationen som blev följt konstgödningens evangelium ända sedan de fick möjlighet. Istället för att behöva åka bort till sina föräldrar (som hade arrendegårdar bara någon kilometer bort) och hämta tung gödsel ur stackarna, kunde de istället hämta en liten påse som varken luktade eller vägde tungt. Såklart de föll för det... Kompost hade de visserligen, men den tömde de oftast borta i skogsbacken istället. Allt i det Praktiskas namn. Och min far är stor förespråkare för blåkorn och sprutmedel (jag tänker inte ens skriva R-ordet här, med rädsla att bli hudflängd...). Så det där med jordförbättring, gödning och växtskydd har varit ganska outforskade marker för mig, tills jag själv började leta efter sådant.
När jag var liten tyckte jag att det var jättekul att så allt i fröväg jag kom över, och att ta sticklingar på allt möjligt (och omöjligt - det är så man lär sig
). Det sitter i - förökning är fortfarande jätteroligt!
Jag blir alltmer odlingsgalen, tycker jag, och blir alltid lika lättad när jag ser att det finns de som är lika illa däran som jag. Alltså njuter jag i fulla drag när Hannu Sarenström fnattar runt med handkamera på blomsterängarna - precis så känner jag mig med ibland, men omgivningens reaktioner har lärt en att lägga band på sig för det mesta. Har varit på föreläsning med Karin Berglund, och läst alla hennes böcker, och tycker att även hon är en sån person som "smittar" med sin entusiasm. Det finns säkert fler, man skulle kunna rabbla hur mycket som helst....
Förebilderna på hemmaplan är också flera. Det är alltid kul att se när folk förverkligar sina idéer - man blir så inspirerad! I STA träffar man många likasinnade, och det är så roligt! Ska bara finna mer tid till att gå på träffarna, om inte annat när barnen blir lite större... Och så finns ju alltid Odla, som en oas att uppsöka när man vill!
Som avslutning på Min Odlarhistoria ska jag våga mig på en förhoppning - att jag en dag (när jag blir stor...
ska våga ta tag i min dröm, att starta en plantskola.... Vi får väl se!
Hur blev ni "bitna"?, - lagom vinterläsning, kanske?
13-12-2006, 11:33
