ingen jul för mig, *nästan* Alternativ

[Alexander-VG-zon...]

hejsan

nu firar ni alla jul snart väl

själv sitter jag än hemma . är sjuk själv plus så har morfar trillat ihop när dom var ute och gick . och hjärtat stannade han är ner kyld nu sen ska han in på intensiven men dom tror han överlever . och mamma har jag inte pratat med och jag vet inte hur det är hos mamma om där är städat eller nån mat . sen mammas hundar har väl inte kommit ut heller . men viktigaste är att morfar överlever .

var tvungen och beklaga mig här inne på odla

önskar er andra en riktigt god jul hoppas den blir bra och fridfull och en massa julklappar

[pejori]

Stark måste man vara för att orka bära en sorg, men man kan aldrig bli så stark att man inte vågar visa sin svaghet också. Låta alla känslor få komma fram, sorg, saknad, ilska, glädje mm mm. Jag glömmer aldrig vår 14 åriga dotter som råkade ut för att en vuxen sa till henne att inte kan du gå på bio redan, din pappa har ju nyss dött, det var väl en tre -fyra veckor efter. Hon kom till mig och sa: "Mamma får jag aldrig mer ha roligt och skratta i mitt liv nu?

Jag valde också att så snabbt som möjligt efter begravningen gå tillbaka till mina studier för att komma bort ett tag från det som hela tiden hängde över mig som en mara.

Det jag tyckte var allra svårast var när människor undvek att prata om min man med oss, låtsades som om han aldrig funnits. Med tanke på en annan tråd här där det diskuteras ibland riktigt livligt att man ska "ta hänsyn" och inte säga saker som kan tolkas fel hos en del så måste jag säga att för mig var det värsta som kunde hända när folk runt mig undvek att tala om sina män för att inte såra mig. Jag var i varje fall superkänslig för de nyanserna i snacket som blev då, det där att man kände att de höll inne bara för min skull. Jag ville många gånger skrika rätt ut till dem, att va f*en bara för att han inte finns bland oss mer, finns han hos oss varje dag i våra tankar.

precis det jag menar med missriktad hänsyn...
tänk om du skulle börja gråta när dom är där....vad skulle dom ta sig till då?
att bara låta någon gråta färdigt och lägga armarna runt, som tröst, är tydligen helt otänkbart....
man sörjer inte mer, genom att avskärma sig och barnen från livet för övrigt, sorgen bär man med sig, inom sig....man försöker bara låta livet gå vidare...ett steg i taget...