Kyrkan är en lustig institution. Jag är kyrkligt gift, men en människa som inte är med i statskyrkan, för det var viktigt för mig. Min partner har inte gått ur av ekonomiska skäl utan av ideologiska. Det kunde kyrkan acceptera.
Min morfar gick ur statskyrkan redan på 40-talet, en reaktion på att han som barn blev kallad horunge av prästen fast han var född inom äktenskapet men hade en bror som var född utom. Min mormor var djupt religiös. När morfar dog och akten hölls i Folkets hus bad min mormor att en präst skulle välsigna morfars själ, det var jätteviktigt för henne men det var tvärstopp.
Att min morfar tagit ställning var det ingen tvekan om, inte heller varför. Men hur kan det komma sig att samma kyrka accepterar min önskan inför giftermål men tvärnekar inför döden. Min mormor begärde alltså inte en kyrklig begravning, bara en själavälsignelse för sin skull.
Min mormor hade inte tvekat att betala en slant för välsignelsen, den var inte för morfar utan för henne. Då gällde inte att en var med i kyrkan. När jag gifte mig var det helt ok fast bara jag var medlem och det var viktigt för mig. Udda inställning.
|