En mardrömsmorgon..., ...med lyckligt slut Alternativ

[Micke]

Detta har inget med trädgård att göra. Vill du läsa sådant kan du lämna detta inlägg nu.

I morse, ca 06.30, väcks jag ur sömnen av att min dotter, 7 år, i panik, ruskar mig och skriker: "pappa, det är något fel på mamma, hon svarar inte!". I bakgrunden hör jag tvååringens morgongråt.

Vaknar upp, kommer till medvetande, tittar i skumrasket mot frun som ligger tätt intill mig, vänd mot mig och möter att par vidöppna, stirrande, stela och oseende ögon. Hon är mycket blek. Sträcker automatiskt ut handen och känner på hennes hud, den är MYCKET sval.

Första tanken: hon är död. Andra tanken: nej, fan heller, inte om jag får råda. Och så inträder den gamla vårdarreflexen som sitter i ryggmärgen fastän det var 11 år sedan jag jobbade inom vården: undersök först, agera därefter.

Tar pulsen vid halsen. Den finns där. LÄTTNAD. Så länge det finns puls kan man göra något. Det finns alltid en massa alternativ i en sådan här situation, men eftersom min fru är diabetiker är det inte svårt att genast ställa rätt diagnos (även om hon aldrig drabbats av detta under våra 13 år tillsammans): insulinchock. Alltså extremt lågt blodsocker (visar sig sedan att hon i misstag antagligen har stuckit en dubbel dos av långverkande insulin).

Trots att hon är helt omedveten om mig, dottern och om sin omgivning (beter sig fullständigt som en zombie, mycket skrämmande upplevelse för dottern) får jag henne att sitta upp och lyckas få henne att dricka hela tre glas äppeljuice. Lätt fall det här. Beställer ambulans, för säkerhets skull, även om jag vet av gammal erfarenhet att hon borde kvickna till inom en halv timme, alltså innan ambulansen ens hinner hit. Några minuter innan ambulansen kommer kvicknar hon mycket riktigt till och undrar förvånat: vad gör du uppe, det var ju din tur att ha sovmorgon? Hon har inget som helst minne av vad som skett, men kommer bra ihåg vad vi kommit överens om senaste kväll...

Nå, slutet gott, allting gott. Två timmar senare åker vi hela familjen och lördagshandlar som om ingenting hade hänt. Sensmoral i denna historia? Ingen som helst. Bara en liten glimt från en diabetikerfamiljs liv och en evig tacksamhet över att de fem första sekunderna i denna historia inte stämde överens med verkligheten.

Micke

[Bettson]

Allt beröm till din dotter. Barn kan var barn och ändå vara väldigt kapabla.

När jag blev sjuk så var det min äldsta son som såg till att beställa taxi, klä på lillebror, letade reda på taxin som kört fel. Han klädde på mamma, tog reda på patienbricka, plånbok, betalada taxichauffören, anmälde i receptionen på akuten. Kort sagt han skötte hela racet.

Sonen är och har alltid varit en blyg liten kille. Men på akuten var han en liten tiger. Fick inte mamma hjälp fort nog så var han ute och talade om var skåpet skulle stå. Det är mer än en sjuksyrra som fått sig en räjäl påminnelse om att mamma är jättesjuk och har jätteont och nu får ni minsann se till att hjälpa henne NU.

Jag kan fortfarande skatta gott åt den första gången vi gjorde denna gemensamma resa. Jag hade fått en kraftig dos morfin. Att ringa efter taxi var fullständigt omöjligt. Hjärnan fungerade inte helt enkelt. Sonen ställdes inför problem. Han kunde numret till lokala taxibolaget hemma men i stora staden var det ett annat nummer. Eftersom han inte lärt sig läsa tillräckligt bra så var inte telefonkatalogen till någon större hjälp.

Han funderade tio sekunder sedan tog han på nytt tag i dam med vit rock och yttrade följande.
"Nu har mamma inte ont längre men hon har fått en spruta så hon är så full så hon kan inte ringa efter taxi. Ni måste hjälpa mig att ringa för jag kan inte läsa."

Snacka om kluvna känslor. Jag var full i skratt, jättestolt över ungen samtidigt som jag skämdes som en gris. Det lät ju som jag var alkoholist.

Det var precis vad taxichauffören också trodde när jag vinglig på benen leddes ut till bilen av en femåring och en sjuåring. Sjuåringen förde befälet hade hand om plånboken samt färdriktningen. Ogillandet från taxichauffören var bedövande.

Sluddrande lyckades jag förklara för honom att jag inte druckit utan led av gallsten. Inte vanlig gallsten heller utan kramp i gallgångarna. Det är fruktansvärt smärtsamt och bara morfin hjälper.
Attitydförändringen var total och hjälpsammare taxichaufför fick man leta efter. Han till och med bar in mig i sängen hemma och stoppade om mig.

Sonen är nu nitton och vi har pratat om det här många gånger. Jag känner mig som vanligt lite skyldig för vad jag lät mina barn klara av.
Sonens kommentar var: Det var väl inget märkvärdigt, de behövde ju fixas bara.

Jag är så stolt över honom, tänk vad barn kan vara kloka.

Kosta på dig att vara riktigt stolt över din flicka Micke.

Hälsningar
Bettson