Göteborgs diamant, päronträd Alternativ

[ester]

På vår gård finns det ursprungliga bostadshuset, byggt 1750, kvar. För ettpar veckor sedan träffade vi en 100-årig dam som var född och uppvuxen på vår gård. Det hon bäst mindes från sin barndomshem var att det stod ett gammalt päronträd på gården, ett Göteborgs Diamant, som gav så mycket frukt att mamman i familjen varje år reste de 6 milen in till Göteborg och sålde överflödet. Och päronen skulle vara så goda att de fick slutsålt på en gång. Redan för 100 år sedan var päronträdet gammal, nu är det sedan länge nerhugget.
Tyvärr hann vi inte fråga exakt var trädet hade stått, men självklart vill vi ha ett sådant någonstans utanför torpstugan.
Finns de att få tag på? Kanske är de till och med vanliga? Pappa hade för sig att vi hade ett sådant när jag var liten, men att det aldrig tog sig och aldrig bar frukt. Hur vill trädet stå? Vet jag i vilket väderstreck det trivs bäst i kanske jag kan lura ut ungefär var det ursprungliga trädet har stått. Måste man ha flera eller är de självfertila?

[Cilla]

Jag tycker att Göteborgs Diamant är ett bra fruktträd, inte minst för att det är härdigt och håller stången mot skorv.

Alla päronträd vill stå vindskyddat och få så mycket sol som möjligt. Marken bör inte vara sank eller alltför våt. Jordblandningen 30% ler, 30%grov sand och 40% humus (nedbrutna växtdelar) är den optimala.


Ur NGBs CD-pomologi:

GÖTEBORGS DIAMANT

Synonymer: Diamantpäron, Åkerspäron, Östadspäron, Onsjöpäron, Nygårdspäron, Franska gråpäron, Kinnekulle saftpäron m fl.

Ursprung: Osäkert ursprung. Troligen har sorten ursprungligen kommit från utlandet, möjligen från Tyskland till Bohuslän på 1850-talet i form av ympkvistar under obekant namn. Enligt andra uppgifter har den odlats ännu tidigare vid Åker nära Trollhättan av överste Ericsson. På sin tid odlades den mycket i Västergötland under olika namn, som framgår av synonymerna. Under namnet Diamantpäron var sorten förr vanlig på utställningar och torg i Västsverige. Ännu idag är den ganska ofta planterad i hemträdgårdar. Sorten började planteras i Norge omkring år 1900.

Träd: Starkväxande, bildar stor bred pyramidal till rundad krona. Börjar bära sent, ger sedan goda, regelbundna skördar. Trivs inte på kvitten. Angrips sällan av skorv.

Härdighet: Zon I - IV. Trädet är härdigt.

Blomning: Medeltidig. Gott pollen. Diploid.

Pollensorter: André Desportes, Lybeckerbergamott, Williams, Esperens herre, Précose de Trévoux, Doyenné de Juillet, Colorée de Juillet, Lindhultspäron, Bonne Louise, Hardy, Experimentalfältets augustipäron, Clara Frijs, Conference, Höstbergamott.

Frukt: Medelstor till stor, brett kägellik, nedåt avrundad mot den den plattade undersidan, uppåt avsmalnande, ofta med någon insvängning på ena sidan samt insänkningar här och där. Halvöppet foder, ibland intryckt från sidan. Korta, köttiga eller hornartade foderblad, uppåt eller snett inåtriktade. Grund till medeldjup, ofta oregelbunden foderhåla. Kort, tjockt, rakt skaft, ofta sittande ved sidan av fruktens spets, intryckt i en trång håla, som är omgiven av brun rost. Länge grön grundfärg med starkt framträdande gröna punkter, gulnar ibland vid mognaden. Ofta mörkt rödbrun täckfärg, ibland med antydan till strimmighet. Fast skal. Vitt, ganska kornigt, saftigt, halvsmältande kött, något gulaktig och stenigt vid kärnhuset med söt smak. Angrips sällan av skorv.

Skörd: Mitten av september.

Mognad: Slutet av september. Hållbar 2 - 3 veckor.

Användning: Bords-, hushållsfrukt.

Klonarkiv: Finns i NGB:s klonarkiv.

NGB:s databas:

Original beskrivning: J.A. Åhlén: Bland Pomonas skatter, Norrtelje 1903 (Kinnekulle saftpäron).

Nordiska pomologier: C.G. Dahl 1943: Pomologi II ; A. Nilsson 1989: Våra päron-, plommon- och körsbärssorter ; E. Kvaale og O.Skard 1958: Norsk Pomologi II.

Övrig litteratur: G. Bergfeldt 1996: Brunstorps klonarkiv, sortbeskrivninger ; G. Lind 1912: Våra frukter och bär ; SPF:s årsskrift 1913 (Ananaspäron), 1915 ; G. Lind: Svensk frukt, Stockholm 1920 - 1925 ; B. Billbäck: Frukt och bär, vägledning i fruktodling, Stockholm 1941: