Jag tycker det är hemskt med huslån (lån överhuvudtaget) och jag hade massvis med ångest inför vårt husköp. Jag är ju realist och inser att man inte kan köpa ett hus kontant men rädslan för att något ska hända och man inte kan betala och slutar på bar backe har varit enorm. Men jag har lärt mig acceptera våra lån, och inser att vi ändå har det rätt bra. Vi har marginaler och skulle klara oss om räntan går upp till både 10 och 15% (även om det inte skulle vara ett dugg kul!!!). Men vi hade varit tvungna att sluta renovera...
Våra lån ligger på under miljonen, har trots det lagt ner ytjordvärme (kostade en del) samt att vi håller på att renovera i lååångsam takt efterhand som pengar kommer in på lönekontot. Visserligen var det kanske inte önskedrömmen att bo i ett halvt renoveringsobjekt, men jag trivs med att få göra saker själv: - även om man många gånger önskar man hade en raket under bakdelen
Men när man tittar runtomkring sig på en hel del vänner som har skaffat hus som kostar runt 2,5 miljoner som dom inte amorterar på utan bara betalar räntan så blir jag nervös. Flera av dom har barn (även om jag och sambon inte har barn) så vet man ju att barn kostar mer efter hand och då lär kostnaderna öka. Hur klarar man en sådan sak om marginalerna redan nu är tuffa? Hur gör man när/om bilen måste bytas, man vill åka på semester, någon blir sjukskriven mm mm?
Kan ju tillägga att jag/vi bor mitt ute på landet där husen var rätt billiga. Ett stort fint grannhus i lite bättre skick men dax att renovera inom 5 år, såldes nyligen för 1,4 miljoner. Så det är ju definitivt inga Stockholms eller Malmöpriser. Men det är då jag börjar fundera över priserna; för mig är inte ett hus i Eslöv värt 2,5 miljoner!? Fast det är ju vad jag tycker, jag vet att andra vill ha det så.