|
Jag tror att Lucia-firande är ett svenskt bidrag till festfirandet i världen. Inte midsommarfestandet. Men man kan säga att alla seder vi har i landet är svenska i så motto att de försvenskas när vi tar upp dem.
Sen är våra festseder ingenting statiskt de förändras över tid. Det händer ganska mycket med våra seder bara över en tidsrymd som trettio år. Skillnaden på seders utformning mellan stad och land håller på att slätas ut t.ex.
Sen tror jag att vi påverkas av att Sverige idag är mångkulturellt i religiöst hänseende också. (Om man nu kan uttrycka sig så.) Att många religioner är levande i landet gör att även vi inom svenska kyrkan vågar visa religiösa uttryck. Det har förut varit så fruktansvärt tuktat hur man skulle uppföra sig religiöst: det fick inte vara för frireligiöst, inte för katolskt, inte för hedninskt, inte för pråligt, inte för glädjefullt, man skulle vara måttlig, väluppfostrad, lagom och lydig.
Och jag måste säga att när jag under lördagskvällen gick runt på kyrkogården (även om kyrkan säger att det är fel kväll, för det skulle vara under söndagkvällen egentligen) så var det rena "folkfesten". Massor av folk, barn och hundar vandrade runt bland gravarna. Överallt var det ljus tända - en fantastiskt syn - ibland bara små värmeljus men också marschaller som flämtade. Många hade flerfärgade glaslyktor (som säkert i en del ögon ansågs som "bad taste") blommor, nallar, lamm, madonnabilder, fotografier, pumpor, hjärtan, änglar - ja allt fanns som prydnader. Några satt vid sina gravar och drack kaffe. Vid de romska gravarna var det ingen hejd på uppmärksamheten och hedersvakten vid koncentrationsfångarnas gravar var gripande. När man inte längre behöver vara så ängslig för hur man ska "uppföra sig" utan att kyrkan fördömer så visar människor ett stort (uppdämt?) behov av religiösa uttryck.
--------------------
Eva i zon I
|
Pumpa på trappen?, Halloween pynt eller ej?
29-10-2003, 12:00
