En fråga om tacksamhet... Alternativ

[MrNorth]

Hej!

Jag har en knepig sak jag har funderat på ett tag nu... Bakgrunden är att min kompis fick småsyskon för 10 år sedan, tvillingsystrar. Och jag blev då gudfar åt den ena av tjejerna. Sen dess har jag ställt upp för dem i min mening väldigt mycket, gett dem fina presenter på födelsedagar o julafton, funnits till hands när de är ledsna eller vill prata, lärt dem cykla, tagit med dem till simhallar, åkt och fiskat med dem osv osv. Jag brukar i genomsnitt ägna en dag i veckan åt att hitta på saker och ting med dem... ibland blir det mer, exempelvis om de behöver hjälp med läxläsning och sånt.

Allt detta är ju ingenting jag *måste* göra, men dels gör jag det för att det ger väldigt mycket tillbaka, och dels så anser jag att saker som att cykla, få vara med o grilla, fiska osv är saker som barn ska få göra och att deras egna familj inte ägnar sig tillräckligt mycket åt dem.

Det jag har funderat mycket på är vad man ska förvänta sig för sorts tacksamhet? Bör man förvänta sig någonting alls? Det som jag känner hade varit roligt är att nån gång få höra från föräldrarna, storebrodern (kompisen) att man gör ett bra jobb, kanske spontant bli inbjuden på middag eller i alla fall på något sätt blir behandlat som om man är en speciell vän till familjen (vilket jag uppfattar mig själv som), då jag inte vet någon annan som ställer upp så som jag gör. Kanske är det så att de till andra säger dessa saker men det är aldrig något som når fram till mig, vilket jag tycker är konstigt.

Och senast när de två var hemma hos mig pratade vi om skolan (jag hade köpt pizza till oss alla) och de hade fått nån uppgift att skriva om deras familj o vänner... och fick höra att de hade berättat för alla i klassen om hur snälla deras storebror är (som i min mening är en snåljåp) och deras andra brorsas flickvän som ibland hjälper dem med läxorna osv osv. Då var jag bara tvungen att fråga, "vad sa ni om mej då?", och fick svaret "vaddå dej skrev vi inget om... kanske ska vi skriva lite när vi berätta om våra andra kompisar"

Snacka om att jag fick lust att sjunka genom bordet... jag hade just köpt pizza för över 100 spänn + allting annat jag gjort men ändå fanns det inget som fick dem att nämna mig ens. Och jag har funderat lite på det och kan inte egentligen komma på varför jag i såna sammanhang inte existerar medans alltid när vi hittar på saker o ting eller när jag nämner jag ska hälsa på så blir de överlyckliga eller när vi bara ser på en film hemma hos mig o myser i soffan, då märker jag att de stormtrivs hos mig och med mig. Men varför det inte går att nämna mig i positiva sammanhang det förstår jag inte. Det finns ju de som har väldigt svårt att säga positiva saker om folk i allmänhet, men då de rosar sina syskon som jättesnälla verkar det inte vara problemet...
Och deras föräldrar bjuder in andra människor på middagar, fika och annat men jag har aldrig blivit inbjuden på något utöver typ födelsedagar o sånt där "alla" bjuds in.

I förrgår bjöd jag exempelvis in deras storebror till att äta upp resterna (det kom mindre folk än väntat) efter en grillbuffe som jag hade haft med några arbetskompisar kvällen innan. Hans syskon hade precis slutat skolan och dök upp de oxå, vi satt och mumsade rostbiff, potatissallad på min baksida och jag bjöd på glass o allt möjligt.
Och i går när jag hade vägarna förbi såg jag att de spelade fotboll på deras gräsmatta (ungarna deras andra brorsa och hans tjej) så jag bjöd in mig själv för att snacka o spela lite... och vi spelade i ca 10 minuter sen skulle de gå in och äta, jag väntade snällt på gräsmattan, det var jättevarmt väder... så jag tänkte de kommer väl åtminstone ut och frågar om jag vill ha nåt dricka, en glass el nåt... men ingenting. Som vanligt så behandlades jag som luft när det gäller att bjuda tillbaka.

Mitt dilemma är att jag har lust att ryta till på skarpen. Jag anser ju att tacksamhet och uppskattning ska komma automatiskt, men i detta fallet gör det av någon anledning det. Och man kan ju inte tvinga någon att visa uppskattning det är ju helkonstigt. Så frågan är vad jag ska göra? Ingenting kanske? Jag känner mig verkligen inte tillfreds med så som det är nu men frågan är om jag kan göra något för att påverka det? Det är alltid svårt att prata om sånt speciellt med personer som står så nära som de gör...

/ha det!

[MrNorth]

Oj vilka snabba svar Fler än jag som har fikarast...

Jo jag har funderat på en timeout. Kommer att sakna dem skitmycket men det får jag väl ta.
Min flickvän och jag har inte flyttat ihop än men hon har sagt nåt liknande till mig oxå. Vi (jag o min tjej) träffas bara på helgerna men än så länge har hon inga problem med att jag träffar dem oxå. Det flyter på så att säga, då vi båda har många olika fritidsintressen och kör ett fritt förhållande...

Jag upplever inte att de är speciellt taskiga mot andra... tjejernas kompisar får middag där när de är där o de sover över hos varandra o så, och deras storebrors flickvän får middag där nästan varje dag oxå så det verkar inte vara några såna problem... Jag verkar på nåt sätt ha hamnat i "ingenmansland".

Och ni har nog lite rätt att tjejerna tar saker och ting för givet då de ser mig som en familjemedlem. Det har jag märkt när de springer i kylskåpet och jag säger "man ska fråga först innan man tar något" Då svarar de nåt i stil med "ja men vi känner dej ju så väl"
Och jag tackar ju inte mina föräldrar hela tiden och så eller frågar efter lov i allt jag gör. Och jag förväntar mig givetvis inte att tjejerna ska bjuda tillbaka och sånt, men att säga tack eller säga "vad du är snäll" är inte för mycket begärt. Frågan om det är jag som ska uppfostra dem till sånt...

tack förresten för det posotiva ni skriver om mig.. kände verkligen att jag blev mycket mera "uppåt" av att få läsa det. Låg och grubblade på detta halva natten... Inte lätt att beskriva 10 års vänskap såhär i text...

Redigerat av MrNorth: 07-06-2007, 09:54