Påfrestande personer, måste skriva av mej... Alternativ

[Sailor Pluto]

Nu har jag funderat både länge och väl (i flera år faktiskt) på det här problemet. Det verkar som att min sambo är vad jag kallar för en "familje-toffel", att han gör precis vad hans familj säger åt honom. Med familj menar jag alltså hans mamma, pappa och syskon. Det senaste året har jag försökt "ta ur" honom det och har haft åtminstone lite framgång. Det märks tydligt att han mår mycket bättre nu när allt är lugnare, och då mår jag också bättre för att man slipper det orosmomentet. Känns som att han har mer självfötroende nu också när han vet att han kan säga nej.
Men innan så har det varit väldigt jobbigt, för att han ofta har satt sin familjs behov före våra. Jag förstår till 100 % att han är väldigt fäst vid sin familj, och visst ska han fira födelsedagar, högtider och "vanlig" tid med dem! Så länge det inte går till överdrift, vilket det faktiskt har gjort. Det har känts som att de inte kan respektera oss eller våra beslut, och att de liksom bara kör över en.

T.ex. så verkade han tycka att det var helt okej att bryta sina löften till mej om en väl förtjänt romantisk mysdag. I ett par månader så hade det varit mycket att stå i och vi hade inte träffats så mycket. Därav löftet om en sådan dag. Så fann jag mej plötsligt undanskuffad av hans släktingar som skulle ha hjälp att köra bort möbler. Sambon var en av fyra personer som hade körkort, och flera bilar fanns tillgängliga. Men nejdå, då var det han skulle ta hand om det. När han upplyste sin familj om vilken dag det egentligen skulle ha varit så fick han svaret att han skulle skylla på den som ville ha möblerna hemkörda (sagt med ett litet skratt). Då kände man sej betydelsefull. Det här var varken första eller sista gången det hände.
Samma sak när hans familj ville ha hjälp med att klippa gräset. De bodde ca 5 minuter från oss, och gräsmattan tar ca 1 timme att klippa. Så fort de ringde om det så såg man bara skosulorna på honom. Trots att en av familjemedlemmarna har gott om tid och ork att göra det själv... För ett par månader sedan erkände han faktiskt själv hur jobbigt det hade varit.

Också att han förväntas skjutsa sin familj hit och dit vid minsta sak har varit väldigt problematiskt. De gånger vi inte har haft bil så har det löst sej ändå. Då har han gått till sina föräldrar för att låna deras bil så att någon kan få skjuts. Kan tillägga att det aldrig har varit fråga om ett nödläge, t.ex. sjukdom eller olycka. Det kan vara att någon inte orkar vänta 15 minuter på bussen. Det roliga var att han tyckte att det var helt korrekt att jag fick vänta en timme på min buss hem från skolan. Tack och lov så har han börjat lyssna på mej i den här frågan också.

Pengar... Ett tag var det ganska tomt i vår gemensamma plånbok, vi hade precis så att det räckte till mat efter att ha betalat hyran. Då var det tydligen lämpligt att låna ut 500 spänn till en person i familjen som troligtvis skulle spendera hälften på cigaretter istället för mat. Det har hänt innan det också att han lånade ut pengar när vi inte hade mycket, och då tvingades jag låna av min mamma för att ha råd med käk. Fast han fattade själv att det var nog efter femhundringen. Sedan dess har han inte lånat ut.

Spinner vidare på det här med pengar. I nödlägen har vi varit tvungna att låna pengar av hans föräldrar när ex. bilen har gått sönder (nu har vi bytt ut rishögen). Efter ett tag märktes det dock att det inte var fråga om ett okomplicerat lån som man betalar tillbaka när lönen kommer. Det verkade som att de bara lånade ut för att han skulle fixa en massa grejer åt dem (som de till stor del hade klarat av utmärkt själva). Så han skulle både betala tillbaka pengarna och arbeta av skulden. Fiffigt!

Droppen kom förra sommaren då han fick ägna hela sin semester åt att flytta åt en familjemedlem. Och som vanlig bara antog alla att han skulle hjälpa till. Det är nog det som är allra jobbigast, att de bara tar för givet att han ska vara med.

Nu när föräldrarna bor i lägenhet har problemen minskat. Och eftersom vi bor i hus så har han andra saker att sköta på dagarna, och hinner alltså inte ta hand om så mycket annat. Tack och lov så verkar det ha sjunkit in hos de andra, men det märks att de försöker få in en fot ändå. T.ex. så skulle en stor otymplig frys flyttas för ett par månader sedan. Min sambo hade feber och ont i halsen och alla vet väl att det inte är bra att anstränga sej då. Ändå så tjatade hans familj på att han skulle hjälpa till (trots att det fanns många som som har tid och ork att kånka). Till slut sa jag åt honom att ringa tillbaka och säga att han var sjuk och inte borde hjälpa till för sitt eget bästa. Efter att ha blivit ordentligt utfrågad och ytterligare lite uttjatad så kunde han stanna hemma. Men att det skulle vara så svårt att släppa taget!

I dagsläget får vi bara stå ut med en massa jobbiga kommentarer och utfrågningar, fast det är ju mycket bättre än tidigare . Men ändå så är det drygt att lyssna när de försöker påverka saker som de inte har att göra med. På mindre än tre minuter hann en av dem under ett besök kommentera att gräset var oklippt, att vi borde ha rensat ogräs, att det såg stökigt ut, att det borde plockas undan och vad har ni gjort hela dagen när vi har försökt fått tag på er? Alla prioriterar olika, och det är tydligen väldigt svårt att förstå. Fast tack och lov så är inte min sambo betjänt längre !

Oj, vad långt det blev! Behövde verkligen skriva av mej verkar det som .

[Bettson]

Det handlar nog mera om att föräldrarna tror att de äger sina barn. Sina ägodelar kan man kommendera och bestämma över.

Men kärlekfulla föräldrar gör inte så. De respekterar barnen som individer och när tiden kommer så repsekterar de dom som vuxna individer.

Man ber snällt och ödmjukt om hjälp, man kommenderar inte fram hjälpen. Man visar uppskattning om man får hjälp och man respekterar ifall man får ett nej.

Så gör man med alla andra människor så varför skulle det vara annorlunda med vuxna barn.

[mamamaggan]

Det handlar nog mera om att föräldrarna tror att de äger sina barn. Sina ägodelar kan man kommendera och bestämma över.

Men kärlekfulla föräldrar gör inte så. De respekterar barnen som individer och när tiden kommer så repsekterar de dom som vuxna individer.

Man ber snällt och ödmjukt om hjälp, man kommenderar inte fram hjälpen. Man visar uppskattning om man får hjälp och man respekterar ifall man får ett nej.

Så gör man med alla andra människor så varför skulle det vara annorlunda med vuxna barn.

Mitt i prick ! Att det ska vara så svårt att visa sina barn respekt utan bara KRÄVA saker av dem. Att kunna umgås med sina släktingar och hjälpas åt är en helt annan sak. Tycker uppriktigt synd om barn i alla åldrar som utnyttjas som gratis arbetskraft och som själva inte kan säga ifrån. Vi skaffar inte barn för att ha det så. Det utesluter som sagt inte att man hjälps åt men att kommendera sina barn än hit än dit borde vara straffbart banne mig.

Ingen äger sina barn , de är egna individer med rätt till ett eget liv efter sitt eget huvud! Som en del resonerar så har barnen aldrig rätt till ett eget liv utan skall alltid stå till sina föräldrars förfogande efter deras gottfinnande. Varför vill man sina barn så illa? Det är misshandel av allra värsta slag tycker jag.

Om man visar sina barn respekt så får man respekt tillbaka . Det är väl ändå så vi vill ha det , eller hur ?

[Tesa]

Mitt i prick ! Att det ska vara så svårt att visa sina barn respekt utan bara KRÄVA saker av dem. Att kunna umgås med sina släktingar och hjälpas åt är en helt annan sak. Tycker uppriktigt synd om barn i alla åldrar som utnyttjas som gratis arbetskraft och som själva inte kan säga ifrån. Vi skaffar inte barn för att ha det så. Det utesluter som sagt inte att man hjälps åt men att kommendera sina barn än hit än dit borde vara straffbart banne mig.

Ingen äger sina barn , de är egna individer med rätt till ett eget liv efter sitt eget huvud! Som en del resonerar så har barnen aldrig rätt till ett eget liv utan skall alltid stå till sina föräldrars förfogande efter deras gottfinnande. Varför vill man sina barn så illa? Det är misshandel av allra värsta slag tycker jag.

Om man visar sina barn respekt så får man respekt tillbaka . Det är väl ändå så vi vill ha det , eller hur ?

Skriver under på allt...
Jag kan inte förstå att man anser sig ha rätt styra sina barns val i livet...inte minst vad gäller utbildning och yrkesval. En förälders främsta uppgift är väl att "skapa" starka barn som kan stå för sina åsikter och GÖRA EGNA VAL..det är ju inte föräldern som ska leva med valen sen..