Vill gnälla lite...(och det blev lite långt), På svärföräldrarna som ska skaffa hund IGEN... Alternativ

[Virriz]

Känner stoooooooooooort behov av att klaga lite

När jag träffade min man för 10 år sedan så hade mina svärföräldrar en korthårig tax, och det kom då fram att jag var superallergisk mot hundar (är uppväxt med hund och det kom som en chock), något som det inte togs någon hänsyn till. Detta var typ världens mest bortskämda hund, hon hade egen stol vid matbordet, sov i sängen, fick ligga var hon ville och bars runt på som en liten bäbis... De kunde inte lämna henne mer än två timmar hemma för då kände hon sig "ensam"... Är själv av den uppfattningen att en hund är en hund och inte en människa...
När jag fick svårt att andas och så så fick jag typ gå ut för hunden skulle aldrig någonsin stängts in i något annat rum (och jag är ingen sån där "mesallergiker" som klagar höjljutt om det kliar lite i ett öga...).
Well, hunden dog för 2 år sedan och det har varit en lättnad för mig att kunna umgås med svärföräldrarna utan denna hund! Ingen allergi + att de är mycket mer flexibla och kan lämna hemmet nu!

MEN nu ska de skaffa ny hund... En treårig Jack Russel som ska omplaceras från en familj för att de "inte litar på den" och den har "naffsat efter barnen" (som inte är några små 1-åringar utan typ mellan 6-12 år!!). Paniiiiiiiiik! Jag sa lite bitskt att jag inte anser att man ska ha en hund man inte kan lita på och som biter folk, men det var ju typ "kanske bara barn, och annars ska den avlivas, och hon var söt och sov i sängen på natten".
Jag och min man håller på och planerar barn så bara det känns surt! Nr 2 som känns surt är att de uppenbarligen skiter i min allergi (som dessutom är mycket värre mot korthåriga hundar än hundar med mer päls), och Nr 3 så har svärmor "bestämt" att de inte "kan vara kattvakt mer för det går inte". Nehej... Varken jag eller mina katter har något problem med hundar men...

Min man är rätt mesig i sammanhanget... Har typ frågat om de är "säkra" (sen har de långa trappor och svärmor är 70 år och har reumatism och lite annat smått och gott, och en Jack Russel på tre år som är van att bo på landet och biter folk kanske behöver mer stimulans?!?!?!??!?!?)

Gnäll, gnäll...

[AnitaO]

Jag reagerar väldigt starkt när du skriver "bitig Jack Russel"
Ingen hund föds med "bitproblem". Man pratar ofta om "barnvänliga hundar", men aldrig om "hundvänliga barn"
En hund som ofta blir utsatt för en kategori människor (i detta fall barn) som utsätter den för press och inte
förmår läsa och respektera hunden utvecklar ofta den här typen av egenskaper.
Det finns en tendens att skylla alla eventuella problem på hunden, när det egentligen är orsakat av två-beningar.

När jag läser ditt ursprungsinlägg så tolkar en ganska stor motvilja mot hundar i allmänhet.
Det är OK, du är inte ensam om det. Men det får ju inte bli styrande för dina svärföräldrars liv.
Jag tycker att du ska ha ett öppet sinne och ge det hela en chans och inte "döma hunden efter håren"

En sån hund behöver återfå förtroendet för barn, och det är vår uppgift som vuxna att förklara för barn hur en hund fungerar.
Det handlar om ömsesidig respekt, och en hund får aldrig bli en leksak.
Dom kan aldrig lära sig vårat språk, utan det är vi som måste lära oss hundarnas språk.
Att tro att man kan dölja sina känslor för en hund är att lura sig själv.
Dom är experter på kroppsspråk och signaler, och där kommer dom alltid att ha ett försprång framför oss.

Sen håller jag fullständigt med dig om att man inte ska förmänskliga hundar på det sätt du berättar om.
Det är förmodligen särskilt olämpligt med en hund som har lite skärpa också, vilket ofta Jack Russel har.
En hund ska givetvis behandlas väl, men ändå ska den behandlas som en hund.