CITAT (Andy @ 05-12-2003, 15:21)
På akuten prioriterar man patienterna vilket betyder att man kan få vänta väldigt länge om man kommer med ex influensa. Många sjukdomar behandlas med recept och vila andra bara med vila. Har man 41 graders feber ligger man lika bra hemma (om man har någon som hjälper till) som på sjukhus.
Att man upplever det som att man får vänta beror säkert ofta på dålig information om vad som sker eller skall ske. Ni förstår säkert också att man inte kan ha full bemmaning på natt och kväll.
Att saker kostar pengar är jag fulkomligt medveten om. Lika så att personalen är tvungen att prioritera.
Att när jag skulle föda min andra son och hade en mycket smärtsam ischias samtidigt med förlossningssmärtor och jag hade blivit lovad ryggmärgsbedövning men inte fick, det har jag full förståelse för. Det hade hänt en akut olycka med ett flertal svårt skadade patienter som behövde opereras akut. Narkosläkaren hade helt enkelt annat att göra som var viktigare, hur ont jag än hade.
Men att bli avvisad pga av att någon "tror" att det är influensa och inte bli undersökt det vet jag inte vad jag skall kalla. Har man blivit fartblind i sitt yrke eller nonchalant. Min man hade njurbäckeninflammation som utvecklade sig till akut blodförgiftning. Det kan vara hjärnhinneinflammation eller någon annan allvarlig sjukdom. Att bedöma detta per telefon och ännu värre inte ens gång titta på patienten om den kommer in på akuten utan låta den vänta trots att det finns läkare tycker jag är att riskera liv i onödan.
Jag har själv haft gallsten. Efter operation så tillhörde jag de fem procent som får kramp i gallgångarna i stället. Det är mycket värre än vanlig gallsten eller barnafödslar med för den delen. På den tiden fick man smärtlindring akut när man kom in. Det var visserligen för femton år sedan innan detta sorteringsraseri utbröt. Sorterinen började för fjorton år sedan.
Det sved ända in i hjärteroten när den kvinna i trettiofemårsåldern som legat enhel natt med kramp i gallgångarna inte fick smärtlindring.
Jag hade full förståelse för det om det fanns viktigare göromål dvs livshotande. Men det fanns ingen läkare alls. Han låg två våningar upp och sov.
Om jag hade låtit min häst lida på det viset utan att tillkalla veterinär hade jag förmodligen fått benämningen djurplågare. Vi åker med våra svårt plågade djur mitt i natten till djursjukhuset. Jag har en bekant som är veterinär. Han åker ut mitt i natten och han beklagar sig inte heller. Han skulle aldrig låta ett djur lida längre än nödvändigt.
Jag tror också att man väljer vårdyrket för att man vill hjälpa folk. Men jag tror också att man inte alltid råder över sin arbetssituation. Det kan vara resurser, arbetsrutiner eller en dålig patientbemötandekultur som man som enskild person inte kan förändra.
Jag har känt mig så knäckt över det här att folk blånekar och ljuger sig fri i efterhand. Vad kan man göra om man är ensam.
Håller mig därför till den utarbetade planen.
Hoppas i första hand att jag och min familj håller sig frisk.
Är vi inte det så kommer jag att dokumentera förloppet och skaffa vittnesuppgifter så det är vattentätt.
Sedan anmäler jag, då kommer jag också se till att jag får rätt. Att anmäla utan att det leder till något kommer man förmodligen bara att känna sig mera kränkt av.
Jag väntar på att man skall komma på den intelligenta idén att om det är överfullt på akuten av patienter som kunde söka i den öppna vården så kanske det beror på att den öppna vården inte fungerar eller är tillgänglig i den mån som innevånarna behöver.
På något sätt skulle man vilja ha makten att förändra det här till det bättre i stället för att vara arg. Men hur?
Inte vill jag bli politiker för jag är inte så bra att ko-handla. Skulle vilja gå in på sjukhuset och börja organisera. Undrar vad der är för kvlifikationer för att bli sjuhusdirektör tro? Jag skulle kunna tänka mig jobba utan fallskärm.
Fast kan man det, då är man nog inte kvalificerad nog enligt sjukhusets normer.
Bettson
Som försöker sluta att vara arg.