|
Det är en sylvass egg att gå på att tycka synd om .
Inte alltid, men väldigt, väldigt många gånger är att tycka synd om ett sätt att känna sig för mer. Man känner att "vi är inte så fattiga som dom, eller så utsatta som dom," men steget därifrån, till att klappa stackaren på huvudet är hårfin. Vi skänker några slantar till en gala och känner oss förmer.
På femtiotalet, bodde jag i Oslo.
Där kom jag genom goda vänner i kontakt med en sjömanspräst.
Många gånger gick jag med hans gäng på "horgatorna" och bjöd mackor, kaffe och varm choklad, till flickorna och uteliggare.
I samband med detta kom jag också i kontakt med missionskärringarna, som for ikring som skållade råttor och tiggde pengar till dessa "fallna flickor."
Det var ingen hejd på hur sorgligt och synd det var om dessa flickor.
Men gissa vad flickorna berättade om vilken förakt och nedlåtenhet dom bemöttes med av dessa kärringar som tyckte sååå synd om dom.
Dom flickorna var dom sämsta av dom sämsta, dom lägsta av dom lägsta. Dom skulle vara ödmjuka och tacksamma över att någon överhuvudtaget brydde sig om dom.
Hade två nätter en av flickorna boende hemma hos mig, hon hade till och med varit utsatt för missionshärbärgets föreståndares kladdande.
Helt annorlunda agerade Frälsningsarmen.
Där var det inget tårdrypande svada. Kort och koncist gjorde dom klart för åhörarna om vilket helvete dessa flickor levde under och dom behövde hjälp att ta sig ur träsket. Sen var det inte mera med det och flickorna behandlade dom med respekt, vänlighet och omtanke.
Av detta lärde jag mig att handling många gånger kan göra mycket mera än ord.
Sedan har jag inte sagt att det inte kan vara på sin plats att tycka synd om, men det smittar ofta av sig och då kan det istället bli en klamp om foten istället för en spark i ändan.
|
En fruktansvärd, katastrof i Iran!
27-12-2003, 22:11
