Jag kan bara tala för mig själv, men jag tycker att det är skönare om man lugnt och sansat kan försöka prata sig till en lösning. Lösningen behöver inte vara att man tycker samma sak, men i varje fall att manär överens om att man tycker olika och om (och i så fall vad) man behöver göra åt saken. För det mesta när det gäller mig och min käresta är det ofta inte att vi tycker speciellt olika utan att vi har pratat förbi varandra så att vi lika gärna kunde stå med ryggen mot varandra och argumentera åt olika håll.

Då backar man och konstaterar och frågar "jag uppfattar det som att du tycker så här, stämmer det" och "vad uppfattade du det som att jag menade". Visar det sig att meningarna går isär redan där är det bara att fortsätta att backa i diskussionen tills bägge är på samma nivå så att säga, sedan kan man försöka reda ut problemet.
Jag tycker att det verkar ganska kontraproduktivt att försöka "provocera" fram reaktioner eller skälla på varandra eller gräla (vilket iofs beror på vad var och en läser in för betydelse i orden, men enligt min tolkning). Det gäller ju framför allt om det är en tredje part inblandad. Om min käresta läser Aftonbladet Hälsa och är på "jag är tolerant som en trampmina-humör", då kan hon fräsa och skälla över dem och berätta för mig precis vad hon tycker och tänker. Visst är det jag som indirekt hamnar i skottlinjen, men varför skulle jag göra något annat än låta henne skälla av sig? Det är kanske inte så kul alla gånger, men det är ju inte mig hon är ilsk på så jag tar inte åt mig. Sedan när hon har fräst färdigt argumenterar vi oss lugnt och sakligt fram till att Aftonbladet Hälsa främst består av deghuvuden och så är det inte mer med det. Efter det brukar hon skaka på huvudet, ge mig en stor kram och konstatera att "vilket tålamod du har som står ut med mig" varvid jag tycker att hon ska sluta larva sig.
Redigerat av Fizzgigg: 13-09-2007, 18:38
It's not the years, honey, it's the mileage.