Hur kommer man ur detta?, Deppvarning... Alternativ

[Annica J]

Hej!


OBS! Långt och gnälligt...

Ännu en timmes varför, hur, varför då, när, varför tror du det? osv. Dessa psykologer ger mer huvudbry än hjälp tycker jag.
Jag har under lång tid (ca 10år) varit nere och deppad och misstror mig själv(låg själkänsla) och går nu hos "pyskolog" för att kanske finna någon ände på detta elände. Helt otroligt enligt många att en så ung människa känner såhär.
Jag vet inte vart jag skall ta vägen? Jag orkar knappt med mig själv och är bara ledsen och nere hela dagarna och att julen kommer gör mig bara mer illamående...Jag vill verkligen rymma ur min egen kropp eller bara försvinna, men det är ju inte det lättaste. Jag har varit långtidsjukskriven en bra tid nu och nerklankning från familj och anhöriga börjar ta sig bra. Lathet, blyg och löjlig är vad jag är för att jag ej vill ha ett jobb....Vaddå inte vill jag vill allt annat än att vara såhär och må såhär men ingen vill fatta hur jag mår....Ryck upp dig brukar vara min moders svar, så farligt är det ju inte....
Som om hon visste det hon har ej min kropp. Jag har gått upp hemskt i vikt av kortisonsprutor och tröstätning, kroppen värker som jag har blivit misshandlad(Reumatism) och hoppet om att inte bli allergisk och få allergichock finns alltid i mina tankar(svår allergi och astma). Jag är så less på mitt liv, att ha det såhär och ingen att få stöd och uppmuntran ifrån. Man kan ju inte ens få stöd av sjukvården utan blir bollad åt alla håll och kanter...
Suck! Så less på allt....jag bara är, inget mer.


Finns det någon som kanske kan veta hur jag kan ta mig ur detta? Någon som har ett tips om hur man kan vinna sin livsgnista åter?

Vill inte må såhär men sitter liksom fast.


Annica

[momme]

Hej Annica.
Jag slumpade tillfälligt(fast jag tror inte på slump) in på din tråd och min nyfikenhet var vaknat.
Jag lästa ditt inlägg ett par gånga för att försöka förstå dig så mycket det nu kan vara möjligt.
Jag gick in och såg din profil där du beskriver dina intressen.
Se på vilken som är din huvudintresse. kaktus och hälst de långhåriga.
Se på den riktig. Utåt verkar den svag mjuk pch lätåtkomligt. men under de långa hären känner du hur den sticks.
man kan nästan kalla den en iggelkotte i camuoflagedräkt.
Jag tror att du är likadant på något vis. men du har klippt taggerna bort och "håret" blir mer tunnsliten.
Någonstans inom dig finns taggerna kvar och väntar på dig. Du måste prova finna dem och ta dem på. Så kan du bättre försvara dig inte bara mot andra som pikar dig men även mot dig själv och dina destruktiva tankar.
Jag vet vad det kostar jag har själv varit genom en pärs på några år men har tagit mig ut genom tunneln men det var absolut inte lätt.
Jag valde först bort de människor som var så kloka att det var grymt det var lite av en process. Jag tyckte med ett att det blev om än värre för jag kände mig plötslig ensam. Men det gav mig frid att se på mig själv som person.
De få vänner jag hade tillbaka var riktiga vänner därav en som var virklig god som jag kunna tömma mig inför. Hon gav mig ett spark när det behövdes och en axel att gråta vid när det var tid för det. men framför allt gav hon mig tid.
Jag skall inte här vara varken klok eller besseweisser men jag tror att du skall gi dig tiden till dig själv i första hand.
Du är unik det är vi alla. Se på dig med possitiva ögon ochjag hoppas att det vill gå gott för dig.
Som Kerstin var inne på kan en del av dina problem också vara biologiska. men ett är säkert Kropp och själ hängar samman.
Krya på dig min vän och pyssla om dina kaktusser det kanske också hjälper dig.
Ha en bra dag
Momme