Hur kommer man ur detta?, Deppvarning... Alternativ

[Annica J]

Hej!


OBS! Långt och gnälligt...

Ännu en timmes varför, hur, varför då, när, varför tror du det? osv. Dessa psykologer ger mer huvudbry än hjälp tycker jag.
Jag har under lång tid (ca 10år) varit nere och deppad och misstror mig själv(låg själkänsla) och går nu hos "pyskolog" för att kanske finna någon ände på detta elände. Helt otroligt enligt många att en så ung människa känner såhär.
Jag vet inte vart jag skall ta vägen? Jag orkar knappt med mig själv och är bara ledsen och nere hela dagarna och att julen kommer gör mig bara mer illamående...Jag vill verkligen rymma ur min egen kropp eller bara försvinna, men det är ju inte det lättaste. Jag har varit långtidsjukskriven en bra tid nu och nerklankning från familj och anhöriga börjar ta sig bra. Lathet, blyg och löjlig är vad jag är för att jag ej vill ha ett jobb....Vaddå inte vill jag vill allt annat än att vara såhär och må såhär men ingen vill fatta hur jag mår....Ryck upp dig brukar vara min moders svar, så farligt är det ju inte....
Som om hon visste det hon har ej min kropp. Jag har gått upp hemskt i vikt av kortisonsprutor och tröstätning, kroppen värker som jag har blivit misshandlad(Reumatism) och hoppet om att inte bli allergisk och få allergichock finns alltid i mina tankar(svår allergi och astma). Jag är så less på mitt liv, att ha det såhär och ingen att få stöd och uppmuntran ifrån. Man kan ju inte ens få stöd av sjukvården utan blir bollad åt alla håll och kanter...
Suck! Så less på allt....jag bara är, inget mer.


Finns det någon som kanske kan veta hur jag kan ta mig ur detta? Någon som har ett tips om hur man kan vinna sin livsgnista åter?

Vill inte må såhär men sitter liksom fast.


Annica

[Inger S]

O Annica vad jag känner för dej och vad jag känner igen mig själv i mycket av det du berättar. Ödet styrde kanske in mig på ditt rop om hjälp, tips och stöd. Jag letade efter en tråd och klickade på en annan rad. I mångt och mycket känns det som om Ödet nu styr mycket i mitt liv.

Jag vet att det finns hjälp. Vill ge dig några goda råd utifrån min egen erfarenhet.
Jag vände mig till kyrkan. Bli inte förskräckt nu! Präster och diakoner är de enda yrkesgrupper som faktiskt är utbildade att ta hand om människor i livskriser. Man behöver inte vara troende och är varmt välkomnad ändå och det kostar ingenting och du behöver faktiskt inte ens uppge ditt namn. De har absolut tystnadsplikt.

Det finns i de flesta städer något som heter S:t Lukasstiftelsen eller S:t Lukas i xx-län. Där finns socionomer, psykologer och psykoterapeuter och en del av dem använder sig av KBT, Kognitiv Beteende Terapi. Detta kostar pengar, men kontakta din handläggare på försäkringskassan och kräv att få hjälp med kostnaden av dem. Din läkare kan också hjälpa dig att puffa på försäkringskassan om detta.

Apoteket har avslappningsband för en rimlig penning. Bra att lyssna på när kroppen inte riktigt vill vila när det är dags att sova.

En av mina läkare och psykologen på S:t Lukas gav mig rådet att promenera ute i naturen, när jag orkade. Titta upp på träden, kanske upptäcka en fågel, eller beundra grenarna och löven. Fick faktiskt rådet att se ut ett träd och omfamna dess stam. En Ek i min skog har många gånger fått höra min klagande gråt och också fått många förtroenden. Faktiskt kände jag att jag fick styrka av detta träd. Tänk så länge det stått på sin plats och fått utstå naturens krafter, men ändå stått stadigt kvar.
Vi behöver också ta in dagsljus genom våra ögon. Det ger oss då Melatonin (måbramedel) till vår hjärna. Ta en promenad mitt på dan de dagar du orkar. Kom ihåg - inga krav och måsten.

De gav mig också order om att ta bort alla måsten i mitt liv - utom ett - JAG MÅSTE ANDAS.
Jag måste inte umgås med dem jag kände att jag for illa av att umgås med. Har sållat ut mina s k vänner och de som är kvar är mina verkliga vänner som bara gör mig gott. Jag skulle lära mig att säga NEJ till det jag inte vill. Förväntar mig inte längre att människor ska förstå men när jag säger ifrån till mina nära och de inte förstår säger jag bara "Jag förväntar mig inte att du ska förstå, men så är det i alla fall och ni får tycka och tänka vad ni vill, men jag kräver att ni ska respektera mig när jag säger ifrån.
Jag har lärt mig respektera mig själv och att " DET ÄR JAG SOM BESTÄMMER I MITT LIV.
Annica - DU ÄR DEN VIKTIGASTE MÄNNISKAN I DITT LIV och DU BESTÄMMER I DITT LIV!

Du kan också be den psykolog som du går hos att sätta samman en grupp av högst 3-5 personer som har det precis som du. Själv gjorde jag så och hamnade i en grupp av fem och vi träffades 10 gånger tillsammans med en samtalsledare (socionom).
Tre av oss har fortfarande kontakt med varandra ofta, men nu helt på egen hand. Det var för 8 år sen som vi först träffades. De tjejerna är de viktigaste stöttepelare jag har nu. Vi förstår och stöttar varandra i livets alla sorger och i glädje.

Var för några år sedan på ett föredrag av (kommer inte ihåg vad han heter), men han var en av vårt lands bästa slalomåkare. Han bröt ryggen vid ett träningspass och sitter för resten av sitt liv i rullstol. Under sjukhusvistelsen gick dessutom hans flickvän ifrån honom. Han fick rådet av en sjuksköterska att skriva dagbok. I den skulle han varje dag skriva under rubrikerna HÄNT, KÄNT OCH LÄRT. Vad har hänt, vad kände jag när det hände och vad lärde jag mig av detta. Han lever idag ett mycket rikt och lyckligt liv. Han säger att han inte längre ser hindren utan försöker se möjligheterna i stället.
Jag har i många år nu skrivit dagbok och det är skönt att skriva av sig. Läser inte så ofta i den, men ibland när jag mår dåligt kan jag bläddra tillbaka och läsa om att jag varit med om detta tidigare och då kommit ur det.

Själv har jag nu varit borta från arbetslivet i 8 år. Gick in i den berömda väggen och hela min värld rasade samman. Vet du - nu säger jag att jag inte önskar min värsta fiende detta helvete men vill inte heller vara det förutan, för nu lever jag. Fortfarande har jag många och djupa svackor men de har blivit en del av mitt liv. Jag har också lärt mig hantera panikångesten, när den sticker upp sitt fula ansikte.
Jag har också svår allergi, astma, reumatism.... och så har jag gått upp 30 kg i vikt.
Jag har lärt mig Reiki Heiling och där fått många nya vänner. I en av kurserna ingick personlig utveckling och Reikin har också lärt mig att det man drabbas av i livet är meningen att man ska lära sig något av. Jag tror att det är så nu. Vi blir starkare för varje hinder vi klarar av och KOM IHÅG - VI KLARAR DET. VI UTSÄTTS INTE FÖR HÅRDARE PRÖVNINGAR ÄN VI KLARAR AV.

Jag har under dessa år lärt mig fantastiskt mycket om mig själv. Jag har förut gjort som du - hjälpt andra - givit presenter och min egen kraft och tid för att visa att jag duger. Nu vet jag inom mig själv att jag duger precis som jag är och om någon inte accepterar mig för att de inte längre alltid får hjälp och ibland presenter så är det deras problem - inte mitt.
Jag prioriterar mig själv. Jag hjälper andra och ger presenter för att jag själv vill - när jag vill, inte för att det förväntas av mig.

Har också lärt mig att jag är inte är ensam - utan jag är med mig själv. Jag är naturligtvis beroende av social gemenskap (vi människor är ju flockdjur), men jag har ett stort behov av att bara vara ensam med mig själv.
Jag läser mycket, handarbetar en del, men framförallt lever jag för mina blommor. Jag har krukväxter i fönstren och på min balkong och så har jag skaffat en liten kolonilott. Det är härligt att pyssla med levande saker och se hur det växer tack vare min omvårdnad. Lyckas förstås inte alltid men sånt är ju livet. Tycker också om att pynta med egentillverkade hobbyalster i min trädgård. Försöker att inte ta åt mig av vad andra tycker om det jag gör. Här bestämmer ju jag. Det är svårt för den lilla flickan inne i mitt innersta tror ju att hon inte duger). Vi vet ju att vi duger precis som dem vi är - eller hur Annica.
Förr var jag pedant med mitt hem (skulle ju duga att visa upp) men nu städar jag bara när jag har lust och när jag inte längre själv står ut. Här bestämmer ju jag. Skulle nån göra nåt så dumt som att klaga, så hänvisas de vänligt men bestämt till städskåpet.

Ja Annica detta blev långt men jag hoppas innerligt att jag kunnat hjälpa dig en god bit på vägen. Sänder dig många värmande och hjälpande tankar.

Bamsekramar från Inger S