Jag har alltid vetat att jag skulle vara hemma med
mina barn. Troligtvis för att jag själv var bortlämnad
till olika familjer fram till jag var två år. Min mamma var
ensamstående och studerade och kunde inte bo med mig.
Jag är barnskötare så jag löste det genom att ta
anställning som kommunal dagbarnvårdare, annars hade
det varit ekonomiskt omöjligt.
Det var jag sen i 12 år till min son skulle börja i 3:an.
Då tyckte min familj att det räckte.
Jag och min familj är jätteglada över den tiden.
Vi slapp många vardagskonflikter som det är att
vara småbarnsförälder idag. Jag är också så glad att
jag själv kunde vara med och följa deras utveckling
under förskoletiden. Men det är vad jag ville, jag förstår
också att många inte vill pga press från jobbet eller att man
inte känner tillfredsställelse i det.Torvan