TEMO-undersökning, Vilka ska vi ge dödshjälp? Alternativ

[mamamaggan]

Detta kanske riskerar att bli vad en del kallar tjafs-tråd men..................

Blev uppringd häromdagen av en kvinna på TEMO som ville ställa lite frågor. Bl a om dödshjälp.

Hon räknade upp flera grupper men det jag reagerade på var om vi skulle ge dödshjälp till gravt handikappade.

Så nu ställer jag frågan till er:

Ska vi ha dödshjälp för gravt handikappade?

Vem ska i så fall fatta beslutet ?

När ska beslutet tas?


Jag sa absolut NEJ på den frågan .

[Gossen Ruda]

Inte lätt att ge ett svar, framför allt inte ett klart ja eller nej. Jag bor i närheten av ett hem för handikappade och ser ibland när personalen är ute och luftar dom. Jag blir beklämd av en del och börjar fundera på om detta är människovärde att hålla dom vid liv. Det är ju så att fick dom inte ständig passning och omvårdnad skulle dom snart dö. Är det vettigt att hålla igång livet på ett multihandikappat barn bara för att det sen ändå skall dö i förtid? Eller är det istället tvärtom mycket vettigt?

En del fattar egna beslut. Det var en vårdare på ett äldreboende nånstans i Skåne som tyckte synd om dom gamla och matade dom med något decinfektionsmedel. Det var många som dog innan han blev avslöjad, en av dom var fö en fd man till en moster.

[Cacki]

Hade inte tänkt skriva något mer i den här tråden men jag reagerade ganska starkt på det här:

Saxat:

Jag bor i närheten av ett hem för handikappade och ser ibland när personalen är ute och luftar dom. Jag blir beklämd av en del och börjar fundera på om detta är människovärde att hålla dom vid liv. Det är ju så att fick dom inte ständig passning och omvårdnad skulle dom snart dö. Är det vettigt att hålla igång livet på ett multihandikappat barn bara för att det sen ändå skall dö i förtid? Eller är det istället tvärtom mycket vettigt?

Åsikten i sej får du själv stå för, men i min tankevärd är det inte personalen som "är ute och luftar dem", de är ute och luftar sej med hjälp av personalen. Det handlar om människosyn och värdighet. Någon som förstår hur jag menar?

********** ***********

Och sedan kanske jag kan få använda mej själv som exempel och om hur min egen syn på livskvalité har förändrats sedan jag fick MS. (för det är väl egentligen det som ligger till grund för vad man har för inställning till frågan om dödshjälp till multihandikappade).

Nu skriver jag absolut inte detta för att man ska tycka synd om mej,för det är det verkligen inte. Jag har hittills haft en makalös tur och ingen kan faktiskt se på mej att jag är sjuk.)

Innan jag fick min diagnos så anade jag själv vad det var frågan om och jag var naturligtvis sk-trädd. Jag hasplade ur mej till min man att, är det MS så skjut mej. Just i den stunden kändes det verkligen så för jag målade ju givetvis upp värsta tänkbara scenariot och såg mej själv liggande som en dräglande och hjälplös krake, helt oförmögen att kunna klara något själv.
Nu när det gått några år kan jag bara säga att det var väl en j-a tur att ingen tog mej på orden den gången och gjorde som jag ville!

Vad jag med detta vill säga är att det är inte ens så lätt som att låta den sjuke själv få bestämma om h*n vill ha dödshjälp eller inte. Är man i kris, vilket man naturligtvis är om man har en allvarlig och livshotande sjukdom, så tror inte jag att det är så säkert att man kan vara så klartänkt att man kan fatta ett rätt beslut. Ta t ex cancer. Det "klingar död" i mångas öron och ett cancerbesked kan nog få vem som helst att önska att man redan vore död. Nu för tiden är prognosen för många cancerformer väldigt bra eftersom forskningen kommit så pass långt. Många besegrar sin sjukdom och överlever även om vägen dit är ett helvete. Hur lätt är det inte att önska att man vore död när behandlingen i sej nästan tar kål på en?
Den dag denna person får sin friskförklaring inser man att dödshjälpsfrågan är för svår att för att kunna besvaras med antingen ett bu eller ett bä.

Och värdigt liv?? Jag har kommit så långt att jag tror att ett liv i rullstol inte behöver vara så katastrofalt. Jag har träffat dem som själsligt mår lika bra som du och jag.

Redigerat av Cacki: 27-01-2008, 20:25

[Netha]

Hade inte tänkt skriva något mer i den här tråden men jag reagerade ganska starkt på det här:

Saxat:
Åsikten i sej får du själv stå för, men i min tankevärd är det inte personalen som "är ute och luftar dem", de är ute och luftar sej med hjälp av personalen. Det handlar om människosyn och värdighet. Någon som förstår hur jag menar?

********** ***********

Och sedan kanske jag kan få använda mej själv som exempel och om hur min egen syn på livskvalité har förändrats sedan jag fick MS. (för det är väl egentligen det som ligger till grund för vad man har för inställning till frågan om dödshjälp till multihandikappade).

Nu skriver jag absolut inte detta för att man ska tycka synd om mej,för det är det verkligen inte. Jag har hittills haft en makalös tur och ingen kan faktiskt se på mej att jag är sjuk.)

Innan jag fick min diagnos så anade jag själv vad det var frågan om och jag var naturligtvis sk-trädd. Jag hasplade ur mej till min man att, är det MS så skjut mej. Just i den stunden kändes det verkligen så för jag målade ju givetvis upp värsta tänkbara scenariot och såg mej själv liggande som en dräglande och hjälplös krake, helt oförmögen att kunna klara något själv.
Nu när det gått några år kan jag bara säga att det var väl en j-a tur att ingen tog mej på orden den gången och gjorde som jag ville!

Vad jag med detta vill säga är att det är inte ens så lätt som att låta den sjuke själv få bestämma om h*n vill ha dödshjälp eller inte. Är man i kris, vilket man naturligtvis är om man har en allvarlig och livshotande sjukdom, så tror inte jag att det är så säkert att man kan vara så klartänkt att man kan fatta ett rätt beslut. Ta t ex cancer. Det "klingar död" i mångas öron och ett cancerbesked kan nog få vem som helst att önska att man redan vore död. Nu för tiden är prognosen för många cancerformer väldigt bra eftersom forskningen kommit så pass långt. Många besegrar sin sjukdom och överlever även om vägen dit är ett helvete. Hur lätt är det inte att önska att man vore död när behandlingen i sej nästan tar kål på en?
Den dag denna person får sin friskförklaring inser man att dödshjälpsfrågan är för svår att för att kunna besvaras med antingen ett bu eller ett bä.

Och värdigt liv?? Jag har kommit så långt att jag tror att ett liv i rullstol inte behöver vara så katastrofalt. Jag har träffat dem som själsligt mår lika bra som du och jag.

Håller absolut med i det du säger. Jag har alltid varit självständig och kunde inte tänka mig ett liv där jag måste be om eller ens uttala att jag kanske behöver lite hjälp. Det tyckte jag, i mitt friska liv, var ovärdigt en människa som inte var riktigt gammal och dement.
Nu är jag där sedan några år, kommer ingenstans utan hjälp, jag behöver också dagligen "personlig" hjälp.

I början var jag fast besluten att jag ville ha dödshjälp, men ju längre tiden går så har jag ändrat mig.
Man kan faktiskt leva ett bra liv och ha roligt varje dag, fastän man är hjälpberoende.
Så är det iaf för mig och jag är glad att vi har sjukvård som jobbar enbart med att försöka bota, rädda människoliv så långt det är möjligt.
Sedan i slutskedet ska man så klart ha smärtlindring och få somna in lungt.