Här kommer en bild på mor och son tillsammans. Sommaren 2001.
När Cora först började smyga omkring här tidigt på våren ´01 var hon så skygg så hon sprang och gömde sig när hon såg mig. Då anade jag inte att hon dessutom fått en unge ute i ladan. Vilken tur att det inte var tio! Jag såg honom inte förrän han var kanske några veckor, alltid på långt håll. Hon lärde honom att människor är det farligaste som finns, och han blev ju aldrig präglad på människor. Med mycket lirkande och tålamod fick jag honom så småningom att äta ur min hand. Kontakten underlättades av att Cora på sommaren kom på att hon egentligen älskade människor, hennes beteende vände på en dag från panik till att komma fram och vilja bli klappad. Knäpp katt.
Men hur som helst, det är nog denna speciella bakgrund som gjorde honom till den han är/var. Alltid på helspänn, mer som en tämjd räv eller nåt kanske. Ingen fick klappa honom mer än jag. Men när han väl hade bestämt sig för att lita på mig, gjorde han det till hundra procent. Han var
bara min katt.
Han kunde klättra upp i mitt knä för att söka skydd från något som skrämde honom.
Världens bästa katt, en helt vanlig bondkatt
04-02-2008, 22:07
Jag saknar honom så, en sån speciell katt kommer jag aldrig mer att ha. 
