Här slängs inget heller, utom julstjärnor som jag har svårt för utom i något svagt ögonblick i december.
Jag har på senare år faktiskt börjat tycka om mina fulväxter. Det är ju svårt att tycka illa om någon som så villkorslöst och troget tycks tycka bra om en själv, eller hur? Hur styvmoderligt de än blir behandlade så bara lever de på... Man får liksom en ödmjuk inställning till sådan tapperhet!
Just nu trängs skrumpna suckulenter, dammiga mönjeliljor, spindelvävig aloe med gänglig bladmassa från amaryllis och hyacinter i nästan alla fönster. I "finfönstret" går det snabbt utför med primulor, campanula och tete a tete som saknar sin barndom med automatbevattning, värme och näring. De kommer att få stå kvar tills de kan planteras ut. Hoppas de tror på ett liv efter detta!

Unn