Mannen som talar med andar, tror ni Alternativ

[Bettis]

Har just tittat på Mannen som talar med andar, jösses så klockren han är. Tror ni att man kan tala med andar blir man en ande går det omkring andar här hos oss kan andarna (om dom finns) se oss

[Fågelvägen]

"Programmet står i länken. Storseans har dom på lördag kl 13-14 och kl 15-16. På söndag 14-15. Observera att det kostar 80:- (utöver inträdet till mässan)."

Tänk att en storseans klaras av på en timme! Undrar just hur det går till och vad deltagarna får ut av det. Kanske ni kunde berätta om era intryck efteråt?

Denhär 5-sidiga diskussionen är ju verkligen eldfängd emellanåt. Jag känner mig ganska korkad när jag inte riktigt begriper vad den handlar om. En sak som jag är nyfiken på är om de som har haft olika slags "andliga upplevelser" har några nackdelar eller någon nytta av det de upplevt? Eller är det själva upplevelsen som känns viktig?
De som upplevt något mystiskt verkar lite stolta över det, medan en skeptiker lätt beskrivs som torftig, torr och fantasilös.

Undrar förresten också hur det kommer sig att denhär tråden lockat till sig en reklam för avmaskningsmedel och en annan rubricerad "Rädd för döden?".

Livet är bisarrt! Roy Andersson skulle kanske gilla detta...

[Grå]

har några nackdelar eller någon nytta av det de upplevt? Eller är det själva upplevelsen som känns viktig?
De som upplevt något mystiskt verkar lite stolta över det, medan en skeptiker lätt beskrivs som torftig, torr och fantasilös.

Stoltheten är nog ibland tänkt som en fiktiv käftsmäll eftersom skeptikerna gärna brölar ut sina hobbypsykologiska diagnoser utan att tänka sig för. En skeptiker läser ju inte skeptikernas text på samma sätt som de som blir omtalade.

Som jag skrev förut, kontakt med ett "spöke", ande är ingenting man väljer att göra. Rätt som det är kommer du in i ett hus som är tomt men där du ändå inte är ensam, det kan hända vem som helst, skeptiker eller ej.

och som jag svarade Snigeln i hans PM, den enda skillnaden mellan en ande och fysisk materia är att jag inte kan dra fram dem och visa upp dem när det behagar mig.

Ska berätta en sak.
I mitt föräldrahem hade vi en gubbe som vägrade flytta. Vi hade släktingar på besök rätt ofta och en morgon frågar Farbror Allert (ja, man kunde heta så på den tiden) om det var fler än dem som sov över hos oss.
"Nej, varför undrar du det?" svarade mamma och Allert berättade att han hade gått ner fö att kissa på natten och mött en främmande man i trappan. Allert hade hälsat men mannen hälsade inte tillbaka.
Allert var så fullt och fast övertygad om detta så han trodde att mamma ljög när hon sa att det inte bodde någon annan där.

Min dotter är ensam hemma från skolan ibland och vid ett par tillfällen har hon blivit ropad på utifrån köket. Rösten som ropat har låtit som min, men jag har ju varit på jobbet, och vid samtliga tillfällen har hon glömt spisplatta på när hon lagat till sig lite mat.
Min dotter är inte alls förtjust i spökerier och skulle helst slippa.

Vill du höra mer?

[Bettis]

Vill du höra mer?

JAAAAAAAA jag blir helt klart berörd, undra hur jag hade reagerat om det hade gällt mig

[Grå]

JAAAAAAAA

och hela jorden slutar snurra, världen stannar upp i andakt...





Vi kan börja här på gården - husbonn har jag ju redan berättat om, han står i farstun och förespråkar att något måste åtgärdas akut på gården. Ibland får jag bilder (ser i syner, som skeptikerna skulle formulera det) om vad det är och ibland är det bara att börja leta. Ute huserar han också, och det är oftast i mitt vedskjul jag känner av honom mest när han vill vara med och "hjälpa till" att hugga ved, hur mycket hjälp det nu är. Han tycker mycket om oss, för att vi reder oss bra här på gården och älskar den lika mycket som han förmodligen har gjort.
Husmor syns aldrig, hon bara känns och det är mycket värme och kärlek som sprider sig i hela huset.
På övervåningen därmot bor en yngre kvinna, som är "fast" där och inte speciellt lycklig.
När vi hade bott här ett halvår ungefär sa min son, 16 år "Kan jag inte få byta rum, jag sover inte gott där."
"Vad är det då?" frågade jag.
"Jag vet inte, men det känns som att någon är där inne och bara verkligen hatar mig. Som att jag inte får vara där."
Min son talar aldrig om sådana här saker annars.
"Vänta lite, så kanske det blir bättre" sa jag då, och sedan när barnen åkt hem till sin pappa gick jag in och satte mig på sonens säng och började prata ut i luften. Jag har gjort det en gång förut, men det kan jag berätta om sedan.
Jag sa:
"Du får gärna vara här, men du får inte skrämma mina barn. I mitt sovrum får du vara så mycket du vill, men du låter mina barn vara ifred."
Undertiden som jag satt där och pratade spred sig en doft av brandrök i rummet, men det var på sommaren och jag eldade inte då. Huset har brunnit en gång på 50-talet, men jag tror inte att någon dog, däremot var det säkert mycket rädsla och sådant kan också hänga kvar.
Efter detta samtalet har sonen sovit gott i sitt rum och numera vill han inte ha något annat. Den unga kvinnan har jag sett gestalten av i fönstret en gång när hon stod och tittade ut på mig. Det var ljust innomhus där hon var, och mörkt utomhus där jag var och jag var ensam hemma vid det tillfället. Hon kommer med sin förnimmelse ibland och väldigt ofta när jag har tända ljus på övervåningen och hon ger mig nästan en panikslagen känsla av att jag måste släcka dem.


Det finns mer...



(Red. Jag tog bort en halvfärdig mening som slank med i slutet)

Redigerat av Grå: 27-02-2008, 18:17