Hur många av er vågar, öppet prata om problem som rör sig om område nedom midjan? Alternativ

[Netha]

Kom att tänka på det ikväll efter att ha haft trevlig stund (timmar) tillsammans med brorsa och svägerska.
Vi kom att prata om allt möjligt, men också vad t.ex prostatacancer och dess behandling kan ge för biverkningar
och också om vad hjälp/hjälpmedel som finns att tillgå.

Brorsan har nyligt avslutat 2 månader lång strålningsbehandling för sin prostatacancer
och han berättade om medpatienter som varit så tysta och inte vågat vare sig prata el fråga om något
som hade samband med sjukdomen... inte förrän han tog initiativ och berättade hur det var för honom.

Funderar varför det ska vara så svårt att tala om vissa sjukdomar?
Menar ... om du brutit ett ben så skäms du ju inte för att prata om det och följder det medför.

[anna_rispan]

Apropås Nethas fråga i rubriken

Jag vågar prata om besvär i underlivet/muttan med en del av mina bästa vänner och med min sambo. Däremot har jag upplevt ett "problem" och det är när det gäller att välja rätt ord. Jag tycker underliv är för stort och måste kanske ändå förtydligas om man ber om råd exempelvis. Säger jag mutta kanske någon tycker jag är grov i munnen och blir chockad och då kanske personen jag pratar med stänger av öronen.

Som en parentes kan jag berätta att jag o en klasskamrat ska undersöka värderingar och attityder kring könsord. När vi ventilerade fågeställningen med en man i klassen för att pejla läget om hur män ser på bruket av könsord bland vänner så nämnde han precis som någon tidigare i tråden: Som man tar man inte upp problem med snoppen eftersom det är en statussymbol som står för virilitet med mera.

Detta var alltså bland kamrater. I kontakt med läkarvård menade han att det var annorlunda. Men att sitta i en grupp medpatienter kanske ändå är en knepig situation??

Intressant tanke du lyfte Netha.

[Netha]

Apropås Nethas fråga i rubriken

Jag vågar prata om besvär i underlivet/muttan med en del av mina bästa vänner och med min sambo. Däremot har jag upplevt ett "problem" och det är när det gäller att välja rätt ord. Jag tycker underliv är för stort och måste kanske ändå förtydligas om man ber om råd exempelvis. Säger jag mutta kanske någon tycker jag är grov i munnen och blir chockad och då kanske personen jag pratar med stänger av öronen.

Som en parentes kan jag berätta att jag o en klasskamrat ska undersöka värderingar och attityder kring könsord. När vi ventilerade fågeställningen med en man i klassen för att pejla läget om hur män ser på bruket av könsord bland vänner så nämnde han precis som någon tidigare i tråden: Som man tar man inte upp problem med snoppen eftersom det är en statussymbol som står för virilitet med mera.

Detta var alltså bland kamrater. I kontakt med läkarvård menade han att det var annorlunda. Men att sitta i en grupp medpatienter kanske ändå är en knepig situation??

Intressant tanke du lyfte Netha.

Just det att sitta i en grupp med medpatienter och våga öppet berätta ... det fick brorsan massor av positiv respons för.
T.ex när det gäller att ärligt svara i frågeformulär som alla "behandlade" får att fylla i.
Det visar sig att många inte vågar svara ärligt ... det är konstaterat ... utan ger ett svar som de tror förväntas.

Hur ska forskningen då gå vidare om de tror att t.ex biverkningsprocenten är så låg som den faktiskt är
när man sammanställer frågeformulären.
Medan verkligheten är det motsatta.
Upplysning, prata, prata och prata igen... det tror jag är nyckeln till mera öppenhet.

Jag har en kusin som i tonåren upptäckte knöl i testikeln ... hans räddning var att han vågade berätta detta för föräldrarna
och kom då snabbt under vård. Det var elakartad cancer.
Han kan aldrig få egna barn, men har nu fyra adopterade, varav ett av barnen också hårt drabbats av just cancer.