Nu när trådstartaren (hej Carl) kommit tillbaka tyckte jag att jag också ska hoppa in igen.
Mitt "syfte" med mitt bidrag (om det nu kan betrakts så) var självklart att roa. Även om jag själv tycker att den harangen ger en liten tankeställare om förhållandet människor emellan också.
Eftersom jag mest umgås med någorlunda vuxna människor så tycker jag att frågan arv eller miljö är tämligen ointressant. Vi är alla präglade av olika kulturer eller miljöer vi kommit i kontakt med och vi måste självklart ta ansvar för vårt förhållningssätt mot andra människor oavsett vilka miljöer, kulturer och gener som präglat dem.
Hur banalt det än kan låta så anser jag att jag har lärt mig en del av den där listan. I min nuvarande relation har jag lagt ner alla försök att ändra på petitesser, som toalock och sånt
, utan uppskattar honom för det som är långt viktigare. Jag har nog blivit betydligt lättare att leva ihop med och det är jag rätt glad för. Säger inte att det var toalocken som fällde tidigare relationer, men mina tankebanor bidrog absolut ("om han verkligen älskade mig så skulle han..." hur produktivt som helst
).
Om man sen tar ett större perspektiv tror jag mycket på att göra nulägesanalys innan man sätter igång med förändringar. Och min utgångspunkt är då att om vi inte är nöjda med jämställdhetsnivån som den är så måste man se hur det ser ut innan man kan åstadkomma någon ändring. Visst finns det självuppfyllande profetior, och visst kan man ibland genom att upprepa en sak tillräckligt många gånger få folk att ändra inställning. Men jag tror inte att det är den snabbaste vägen i det här fallet.
Kvinnligt språk en gåta?
30-05-2008, 13:57
