För många många år sen, när jag var 16 år, var jag och en killkompis på väg hem från hans hemby till min. En promenad på c:a en 1/2 mil. kl var väl mellan 00.00-00.30. Det var inte månklart men nästan. Vi gick och skrattade och pratade. Plötsligt på en del av vägen som har skog på båda sidor, fick vi syn på två gummor, lite krokiga, i svarta kläder och hucklen. De såg väldigt gamla ut och gick rätt långsamt. Jag frågade min kompis om han visste vilka det va, men han hade inte en aning. Vi fortsatte att gå men pratade och skrattade inte så högt längre. Efter ett tag skymdes månen av en molnby, och när den tittade fram igen så hade gummorna försvunnit från vägen. Vi trodde att de hade vikt av på en stig in i skogen till ett hus där de bodde.
När vi kom hem till mig berättade vi för mina föräldrar, men de visste förstås inte heller vilka det kunde vara. Vi bodde ju bara här under somrarna, och då lär man ju inte känna alla som bor omkring.
Dagen efter frågade vi grannarna. De tittade på varandra och sedan tillbaka på oss. "Jaså, ni har också sett dem. Det bor inte någon där, men det är många som sett dem när de varit ute på den vägen på natten.......
Förmodligen vill de inget ont, utan går bara med en bit längs vägen, så att man kommer säkert hem."
Jag har aldrig sett dem igen, men å andra sidan har jag nog undvikit att gå den vägen nattetid.
--------------------
Att alltid vara en smula barn, det är att vara riktigt vuxen.
Jevgenij Jevtusjenko
|