Fundering kring dagens svenskaundervisning Alternativ

[*Ulrica*]

Jag funderar på en sak.

Min son går i 2:a klass. Han är normalbra i skolan. Men en sak tycker jag är lite konstig.
Han skriver meningar utan mellanrum mellan orden. Han stavar efter eget huvud ungefär som det låter. Stor bokstav, meningabyggnad, skiljetecken förekommer inte. detserutungefärsåhärförutomattstavningengörattmanharännusvårareattläsavaddetstår


När jag tog upp detta med fröken så förklarade hon ungefär såhär:
"Om man rättar barnen så tycker de inte att det är roligt att skriva. Jag jobbar i första hand med lusten till att skriva. Det andra löser sig med tiden. När de läser mer och jämför med hur de skriver så ändrar de själva sitt sätt att skriva. De tror att jag rättar deras skrivböcker och jag skriver Bra! men ibland kanske jag knappt kan läsa vad det står."

På ett sätt förstår jag hur hon menar. Det är ju bra att barnen tycker att det är kul att skriva. Men fungerar det verkligen så att det kommer med tiden? Borde inte fröken åtminstone vara öppen mot barnen med att hon inte är noga med HUR de skriver istället för att låta dem tro att de skriver perfekt? När jag frågade min son om han ville att jag skulle hjälpa honom att rätta ett mail han hade skrivit så sa han med en mycket överlägsen och självsäker röst: "Ja visst, du kan ju se om du hittar något."

Som tur är tillämpar inte fröken samma pedagogik när det gäller matematik.

Används samma pedagogik på era barns skolor också? Har ni erfarenhet av att det fungerar?

[*Ulrica*]

Det är nog just där jag tror skon klämmer för min del, att fröken underskattar min sons förmåga att förstå hur hon resonerar.

Det är så illa när vuxna ljuger för barn för att de tror att de ändå inte fattar. De fattar så väldigt mycket om man bara tar sej tid att förklara. Många gånger har jag hört vuxna som underskattar sina barn och inte vågar stå för sina egna beslut säga:
"Jodå, det står på skylten där att barn inte får skrika här."
"Nej, godiset har tagit slut i den här affären."
"Tanten sa att vi måste gå härifrån om du inte sitter stilla."

Fast jag tror faktiskt att ifall jag skulle berätta för min son att fröken inte rättar så skulle han inte tro på mej. Jag trodde också mer på fröken än på mamma när jag var liten. Fröken har rätt. Jag tror hon behöver förklara detta själv för honom för att han ska tro på det för han litar på henne, han tror ju på att hon rättar det han skriver.

Att anpassa rättningen efter individen tycker jag låter väldigt sunt. Min son kan nog bli lite uppgiven ibland om han gör mycket fel men då kan man ju resonera med honom att det är ok, att det är viktigare ATT han skriver än HUR. Prata om det, fråga vad han skulle vilja bli bättre på. Han behöver ju bli utmanad också för att utvecklas.