Fundering kring dagens svenskaundervisning Alternativ

[*Ulrica*]

Jag funderar på en sak.

Min son går i 2:a klass. Han är normalbra i skolan. Men en sak tycker jag är lite konstig.
Han skriver meningar utan mellanrum mellan orden. Han stavar efter eget huvud ungefär som det låter. Stor bokstav, meningabyggnad, skiljetecken förekommer inte. detserutungefärsåhärförutomattstavningengörattmanharännusvårareattläsavaddetstår


När jag tog upp detta med fröken så förklarade hon ungefär såhär:
"Om man rättar barnen så tycker de inte att det är roligt att skriva. Jag jobbar i första hand med lusten till att skriva. Det andra löser sig med tiden. När de läser mer och jämför med hur de skriver så ändrar de själva sitt sätt att skriva. De tror att jag rättar deras skrivböcker och jag skriver Bra! men ibland kanske jag knappt kan läsa vad det står."

På ett sätt förstår jag hur hon menar. Det är ju bra att barnen tycker att det är kul att skriva. Men fungerar det verkligen så att det kommer med tiden? Borde inte fröken åtminstone vara öppen mot barnen med att hon inte är noga med HUR de skriver istället för att låta dem tro att de skriver perfekt? När jag frågade min son om han ville att jag skulle hjälpa honom att rätta ett mail han hade skrivit så sa han med en mycket överlägsen och självsäker röst: "Ja visst, du kan ju se om du hittar något."

Som tur är tillämpar inte fröken samma pedagogik när det gäller matematik.

Används samma pedagogik på era barns skolor också? Har ni erfarenhet av att det fungerar?

[Myosotis]

Det låter helt sjukt, tycker jag. Barn lär sig att prata genom att härma och experimentera och även genom att göra fel, och det funkar väl likadant när de ska lära sig att skriva. De är nyfikna och intelligenta och vill göra rätt. Ingen skulle väl tycka det var okej att låta stora barn fortsätta att gå omkring och säga “gådde“ istället för “gick“. Tror fröken inte de kommer att tycka att det är pinsamt när de upptäcker att de har gjort fel i flera år? Jag hade tyckt det i alla fall, jag minns mycket väl hur man ville göra rätt. Nu kunde jag i och för sig redan läsa och skriva när jag började skolan (inte mina föräldrars fel, det var jag som tjatade och ställde frågor och lärde mig på egen hand), men det var alltid kul att skriva, det ska vara som en lek för barnen där de får möjligheten att visa hur duktiga de är och att de lär sig mer hela tiden. Att de skulle sluta tycka att det är kul för att man rättar fel är dumheter. (Självklart ska de inte känner att allting är fel hela tiden heller.)
Det är nog dumt att säga till din son att fröken har fel. Antingen får du avvakta och se till att han läser mycket eller så kanske du kan visa honom genom lek (jag har ingen erfarenhet av barn så jag vet inte om det funkar så), t.ex. lära honom att skriva på datorn och göra blank-tangenten till nåt jätteroligt, "den vill också vara med". Inte "du måste ha mellanrum mellan orden" utan "man kan göra så här, då blir det lättare att läsa samtidigt som den här stora tangenten blir jätteglad" eller nåt. Låter säkert fånigt men jag hoppas du förstår hur jag menar.