Långt om empati Alternativ

[Gossen Ruda]

Egentligen borde jag kanske vänta till i morgon för jag är lite trött så det blir nog inget lysande inlägg men jag kör hårt.

I en annan tråd framhålls det från veganhåll att djur bl.a. kan känna empati och därför skall man inte äta dom. Iofs tycker jag inte att sakerna hör ihop men att djur kan känna empati är enligt min mening rent nys. Först lite om ordet, från grekiskan: en=in och pathos=känsla.

Människor kan känna empati och det är något som lite förbryllar forskarna. Varför bryr sig människor om andra människor som dom inte känner eller är släkt med? Varför samlade människor in pengar till tsunamioffren som mestadels bodde på andra sidan jorden? Märkligt egentligen men kanske en produkt av vårt intellekt och inlevelseförmåga, möjligen kryddat med någon slags masshysteri. Tom den hårdfjällade Rudan ställde in nyårsfyrverkeriet och satte in 1000 spänn på Radiohjälpen. Andra människor känner empati för andra djur, ännu märkligare.

Allt är dock inte så enkelt, vi känner även djupare kärlek men även antipati och hat. Jag behöver väl bara nämna sönderfallet av Jugoslavien, folkmordet i Ruanda, judeutrotningen och Stalins Sovjet. Det är inte långt mellan kärlek och hat.

Hur är det med djuren då? Nja, inte finns det så mycket empati där, kanske inte alls. Det stora misstaget en del gör, enligt min mening, är att förmänskliga djuren, att ge dom känslor där det egentligen bara är instinktivt beteende. Ett par exempel.

Djurmammor är ofta måna om sina ungar, försvarar dom och skyddar dom. Gosar och håller Fast när det verkligen gäller lämnas dom oftast i sticket och får klara sig bäst själva. Inte blir saknaden speciellt synbar heller om dom stryker med, kanske nåt dygn. Däremot blir saknaden större hos ungarna om mamman försvinner, inte konstigt för då har dom svårt att klara sig själva. Fast är det empati? Tveksamt.

En stor flock gnuer borde klara sig utomordentligt mot några lejon, skulle alla gemensamt gå till anfall blev det bara slarvsylta kvar av lejonen. Men icke, var och en får klara sig själv. När ett djur blir taget lugnar övriga ner sig, nu vet dom att det lugnt ett tag. Inte försöker dom hjälpa offret. Om en kalv blir fångad försvarar mamman denne så gott det går men ger snart upp och fortsätter beta. Vanlig överlevnadsstrategi, varför dö när man kan föda en ny kalv snart. Troligen helt utan empati.

På tal om lejon. Varje flock består av några systrar och deras döttrar och kanske dotterdöttrar. Dessutom alla ungar i olika åldrar. Till detta en hane som är far till alla ungarna och som givetvis försvarar dessa och alla honor. Till slut blir han dock bortjagad av en starkare hane som tar över alla honorna. Ungarna då? Jo, dom dödas av honom. Det är ju inte hans ungar. Försvarar honorna sina ungar? Nej, dom bara tittar på. Snart kommer dom i brunst och blir betäckta och föder den nya hanens ungar. Varför riskera sitt liv när hon ändå snart får nya ungar. Totalt empatilöst men ganska klokt.

Skulle kunna komma med fler exempel men det är tillräckligt långt ändå. Empatilösa schimpanser som dödar sina forna kamrater och annat hemskt. Då är frågan om det finns nån form av empati hos djur? Kanske hos elefanter och valar. Det finns fall där delfiner hjälpt en skadad kamrat upp till ytan och jagat bort hajar mm. Fast dom dödar tumlare utan pardon, svårt det där.

[Cacki]

Jätteintressant tråd det här, den tackar vi för.

Det som slår mej är att är det inte bara hårklyveri det här med tolkningen av begreppen sympati och empati? Bara ord som människan kommit på och som egentligen går hand i hand och kanske t.o.m betyder samma sak? Var gränserna går är omöjligt att svara på.

För mej är sympati att t.ex tycka att en människa är en sympatisk person och man känner sej alltså välvilligt inställd till den personen.
Djur visar att de också kan känna så genom att ty sej till vissa människor eller djurindivider.

Empati är att kunna sätta sej in i andras reaktioner och känslor trots att man varken känner personen personligen, inte har någon egen erfarenhet av den känslosituation personen befinner sej i, eller ens tycker detsamma som denne. Man kan känna att man liksom "smittas" av känslorna. Rent "proffisionelllt" lär man sej hur man ska hantera detta för att själv ska "klara att själv inte ta för mycket stryk" och för att kunna vara bästa stödet.

En hund, häst, katt osv osv, smittas också av olika känslor. En slick i ansiktet om matte/husse är ledsen, ett anfall avgjädjefnatt utan någon särskild annan orsak om någon är på extra gott humör, beskyddaruppförande om någon visar rädsla för något trots att djuret själv inte är rädd. Man kan ge många fler exempel på "empatihandlingar" hos djuren.

Som ett litet exempel kan jag berätta om min häst som jag hade en gång.
En av mina kompisar som aldrig ridit förut och egentligen var ganska rädd för hästar skulle få prova att få sitta upp i sadeln.
Hästen var en ganska sprallig gynnare och det hände ganska ofta att "den for i luften". Jag hoppades i mitt stilla sinne att det skulle gå bra och att inte hästen skulle ställa till med något dumt nu när jag lyckats övertala kompisen att prova.

Jag måste säga att jag blev ganska förvånad när jag märkte hur hon först försiktigt hälsade på kompisen och hur stilla hon stod när jag skulle hjälpte kompisen upp i sadeln (för egen del brukade det ofta bli en och annan piruett innan man var uppe). När vi väl kom iväg skrittade hästen iväg i en väldigt försiktig och lugn takt och höll sej snällt i skinnet under hela ridturen. Så lugn och fin hade jag aldrig sett henne tidigare.
När kompisen ridit färdigt skulle jag själv ta över och ta en tur för att hästen skulle få sin dagliga motion. Jag hann inte iväg förrän vilddhjuret blev sitt rätta jag igen och brallade iväg som vanligt.
Kan en förklaring till detta förvånadsvärda uppförande vara någon slags empati?
Hon kände att kompisn var lite rädd och var därför snäll trots att hon själv inte var ett dugg rädd utan snarast lika busig och glad som vanligt?

Kan också nämna att den hemska dag som hon skulle få gå till dom sälla ängarna var det hon som lugnade och tröstade mej fast det borde varit tvärt om. När jag stod och grät med armarna runt hennes manke lindade hon sin hals runt mej och blåste mej sakta i nacken. Hon som annars kunde känna att något extra var på gång redan innan hovslagaren eller veterinären hunnit visa sej på gårdsplanen och blev lite på sin vakt. Denna gången följde hon lugnt med när jag ledde ut henne trots att hon verkligen visste att något var väldigt annorlunda. Allt för att matte var så ledsen och behövde empati.
Förklara detta den som kan. Handlade det inte om någon slags empati??
Jag vet själv inte, jag är bara en människa bland alla andra djur.