Långt om empati Alternativ

[Gossen Ruda]

Egentligen borde jag kanske vänta till i morgon för jag är lite trött så det blir nog inget lysande inlägg men jag kör hårt.

I en annan tråd framhålls det från veganhåll att djur bl.a. kan känna empati och därför skall man inte äta dom. Iofs tycker jag inte att sakerna hör ihop men att djur kan känna empati är enligt min mening rent nys. Först lite om ordet, från grekiskan: en=in och pathos=känsla.

Människor kan känna empati och det är något som lite förbryllar forskarna. Varför bryr sig människor om andra människor som dom inte känner eller är släkt med? Varför samlade människor in pengar till tsunamioffren som mestadels bodde på andra sidan jorden? Märkligt egentligen men kanske en produkt av vårt intellekt och inlevelseförmåga, möjligen kryddat med någon slags masshysteri. Tom den hårdfjällade Rudan ställde in nyårsfyrverkeriet och satte in 1000 spänn på Radiohjälpen. Andra människor känner empati för andra djur, ännu märkligare.

Allt är dock inte så enkelt, vi känner även djupare kärlek men även antipati och hat. Jag behöver väl bara nämna sönderfallet av Jugoslavien, folkmordet i Ruanda, judeutrotningen och Stalins Sovjet. Det är inte långt mellan kärlek och hat.

Hur är det med djuren då? Nja, inte finns det så mycket empati där, kanske inte alls. Det stora misstaget en del gör, enligt min mening, är att förmänskliga djuren, att ge dom känslor där det egentligen bara är instinktivt beteende. Ett par exempel.

Djurmammor är ofta måna om sina ungar, försvarar dom och skyddar dom. Gosar och håller Fast när det verkligen gäller lämnas dom oftast i sticket och får klara sig bäst själva. Inte blir saknaden speciellt synbar heller om dom stryker med, kanske nåt dygn. Däremot blir saknaden större hos ungarna om mamman försvinner, inte konstigt för då har dom svårt att klara sig själva. Fast är det empati? Tveksamt.

En stor flock gnuer borde klara sig utomordentligt mot några lejon, skulle alla gemensamt gå till anfall blev det bara slarvsylta kvar av lejonen. Men icke, var och en får klara sig själv. När ett djur blir taget lugnar övriga ner sig, nu vet dom att det lugnt ett tag. Inte försöker dom hjälpa offret. Om en kalv blir fångad försvarar mamman denne så gott det går men ger snart upp och fortsätter beta. Vanlig överlevnadsstrategi, varför dö när man kan föda en ny kalv snart. Troligen helt utan empati.

På tal om lejon. Varje flock består av några systrar och deras döttrar och kanske dotterdöttrar. Dessutom alla ungar i olika åldrar. Till detta en hane som är far till alla ungarna och som givetvis försvarar dessa och alla honor. Till slut blir han dock bortjagad av en starkare hane som tar över alla honorna. Ungarna då? Jo, dom dödas av honom. Det är ju inte hans ungar. Försvarar honorna sina ungar? Nej, dom bara tittar på. Snart kommer dom i brunst och blir betäckta och föder den nya hanens ungar. Varför riskera sitt liv när hon ändå snart får nya ungar. Totalt empatilöst men ganska klokt.

Skulle kunna komma med fler exempel men det är tillräckligt långt ändå. Empatilösa schimpanser som dödar sina forna kamrater och annat hemskt. Då är frågan om det finns nån form av empati hos djur? Kanske hos elefanter och valar. Det finns fall där delfiner hjälpt en skadad kamrat upp till ytan och jagat bort hajar mm. Fast dom dödar tumlare utan pardon, svårt det där.

[Aqvakul]

Nej Gunilla det var kanske mer en allmän reflektion än själva forskningsläget som jag gav uttryck för.

Sen du och jag var unga så har psykoanalysens mer deterministiska tankegångar och fokusering på avgörande trtaumatiska barndomsupplevelser ersatts av mer kognitiva teorier, som är mer optimistiska i detta avseende. Jag uppfattar att den allmänna bilden har förskjutits rätt så kraftigt bara de senaste tio åren. Resultaten av KBT (Kognitiv beteendeterapi) har varit överaskande positiva.

Redigerat av Aqvakul: 16-12-2008, 16:58

[Gunilla T]

Nej Gunilla det var kanske mer en allmän reflektion än själva forskningsläget som jag gav uttryck för.

Sen du och jag var unga så har psykoanalysens mer deterministiska tankegångar och fokusering på avgörande trtaumatiska barndomsupplevelser ersatts av mer kognitiva teorier, som är mer optimistiska i detta avseende. Jag uppfattar att den allmänna bilden har förskjutits rätt så kraftigt bara de senaste tio åren. Resultaten av KBT (Kognitiv beteendeterapi) har varit överaskande positiva.

Okej - då förstår jag.

Visst har det tidigare funnits ett positivt tänkande också innan KBT vann mark men det handlar om att mera intellektuellt lära sig saker som kan bidra till ett bättre liv - de känslomässiga skadorna går ej att reparera eller...?

Sussie...var det mig du frågade?

[Sussie F-Flower]

Okej - då förstår jag.

Visst har det tidigare funnits ett positivt tänkande också innan KBT vann mark men det handlar om att mera intellektuellt lära sig saker som kan bidra till ett bättre liv - de känslomässiga skadorna går ej att reparera eller...?

Sussie...var det mig du frågade?

Ja, Gunilla, det var din fundering som jag blev så nyfiken på, men jag förstod inte vad det var du menade i din fråga till Aqvakul...?

Fast det var något som ni pratat om för länge sedan, va?

Du skrev att du trodde, eller att du ansåg "att det var omöjligt att reparera skador som tidiga störningar..."

Jag läste meningen om och om igen och fattade nada (sorry.. )
Kan du ge ett ex på tidiga störningar? (finns det sena störningar också..?)

Förlåt, om det anses vara en dum fråga. Ibland är det bara jag som krånglar till det själv, för jag tänker "fel" när jag läser...