Levande celler och deras DNA regenereras ständigt. Nu och då blir det fel, och normalt dör eller dödas sådana celler, men ibland är de överlevnadsdugliga och undgår dessutom att bli dödade av immunförsvaret. Då har vi en mutation, (eller snarare underlaget för en). En ökänd männsklig form är cancer.
För att återgå till regenerering och dess misslyckanden. Det tycks som allt levande har en inbyggd maximal levnadstid. Detta debaterades flitigt när man lyckades klona fåret Dolly. Hur gammal var klonen? Skulle Dolly (kopia) dö av ålderssvaghet strax efter födelsen? Detta med maximal levnadstid gäller också växter. Visserligen tycks de ha betydligt längre levnadstid än djur, men någonstans går ändå gränsen. Flera av våra kulturrosor har ju en ansenlig ålder, några över 1000 år. Det är kanske inte så konstigt om det är problem med en och annan. Dessutom, precis som Anders skriver, vissa saker märker vi men andra är inte direkt uppenbara. Gäller det förändringar i en ros immunförsvar, så märks inte det innan den utsätts för en specifik miljö som den inte klarar av. Och, som vi alla vet så finns det rätt många yttre faktorer, (och kombinationer av sådana), som kan få en ros att hänga läpp. Inte förrän en ros misslyckas över hela jordklotet kan man börja misstänka att de yttre faktorerna inte tycks ha någon betydelse.
Ett sätt att ha koll vore om genuppsättningen för varje ros var känd. Då hade man ett facit som man kunde jämföra med.
Vi får nog hålla oss till att gräva där vi står...
Genom att flitigt konsultera LÅG och oss själva, (detta nätverk av rosdårar besitter en stor kunskap, inte att förakta), så kan vi komma långt.
Ni får ursäkta mitt förnumstiga bluddrande, ibland rullar det bara på av sig själv - som nu
.
/S
Anna funderar...
12-10-2008, 17:01
