Ärligt talat tycker jag sällan att något känns meningsfullt. Jag är glad och tacksam att jag lever och är frisk, har tak över huvudet och rent vatten, att det inte är krig och att mina föräldrar mår bra osv. osv., men det är lite abstrakt att tänka så, det är inget som hjälper mig ur tristessen och rastlösheten. Livet känns meningslöst helt enkelt. Undantaget är mina höns, de är jätteviktiga för mig och meningsfulla att umgås med! Och alla vilda fåglar i trädgården och i skogen, de tröstar och gör så man orkar med varje dag.
Ibland på vintern går jag ut i skogen eller åker skidor om det är tillräckligt mycket snö. Med mig har jag min lilla yxa, ett sittunderlag, en bok och min tepanna. Att sitta i skogen, lyssna på tystnaden och känna hur tiden saktar ner är det enda sättet jag vet att känna inre frid. När man tittar in i brasan är livet meningsfullt.

Det blir kanske av en gång per år. Jag har gott om tid och skogen finns alldeles utanför dörren. Varför gör man det inte oftare?