Frustrerad... Nyutbildad arkeolog! Har sökt hur många jobb som helst de senaste månaderna, jag slutade räkna någonstans över 25-30 st. Åhå, men då finns det jobb iallafall! Ja, men självklart har inget jobb varit det jag är utbildad för, nej arkeologjobb finns det ju inga, vad tror du?!
Nej jag har sökt de jobb jag kunnat: assistent, organisatör, receptionist, sekreterare, kassörska, äldreboendepersonal, cafébiträde, personlig assistent, ja till och med rivningsarbetare! Jag har dessutom varit i kontakt med diverse skolor och dagis, trots att jag saknar sådan utbildning, men med min bakgrund så vet jag att jag åtminstone skulle funka bra som vikarie.
Jag är en i grunden extremt optimistisk person. Under åren jag har studerat har jag aldrig haft problem att få sommarjobb, och eftersom jag är villig att arbeta (åtminstone tillfälligt) med i princip vad som helst så trodde jag faktiskt att jag skulle hitta ett jobb relativt snabbt. Jag har ju alltid varit den som lyckats med allt, typiskt mvg-barn med toppenbetyg och bra vitsord från tidigare arbetsgivare och bara positiva erfarenheter....Helst av allt vill jag doktorera... men doktorandtjänster växer ju inte på träd.
Men jag vet att min framtid ligger i forskningen, på ett eller annat sätt...
Men nu sitter jag här. Det dåliga självförtroendet kommer sakta krypande. Får mindre och mindre ork att söka "skräpjobben" som jag från början kastade mig över med hull och hår. Vet ni vad som är extremt dåligt för humöret? Att få höra att man är överkvalificerad och därför inte får jobbet. Ja men för guds skull vad hjälper min utbildning när jag inte kan få jobb!!!!!
Och jo, jag visste innan att det skulle bli svårt. Och nej, jag skulle inte ha läst till något annat om jag visste hur svårt det skulle bli. Jag ÄR arkeolog, det är liksom inte bara ett jobb. Om jag så ska sitta på ica i kassan i 20 år så kommer jag fortfarande vara arkeolog. Det är min passion och min identitet.
Men hur ont gör det inte när mannen min oroar sig för ekonomin eftersom vi måste leva på hans lön? När han börjar tvivla på om vi borde skaffa barn? Det gör fruktansvärt ont. Jag känner mig bara inte som en fullvärdig vuxen människa...
Nej nu får det vara nog med olyckligt babbel. Tack för att jag fick prata av mig lite.
Vill ha jobb, nu!
13-10-2010, 08:33
