Det här blir en ganska konstig situation. Jag kan inte göra historien kort, måste berätta som det är, och anledningen är såklart att jag kan vara relativt anonym.
Så här är det; För ett antal år sedan träffade jag en tjej på krogen, vi träffades tre ggr efteråt och jag trodde vi hade "safe sex" med så kallade p-spruta och dagen efter piller. Ingen av oss var interesserad av ett fortsatt färhållande så allt var lugnt! Vi träffades bara i en vecka och sedan inte mer.
19 måmader senare ringde en person från någon familgeplanering/sociala eller nåt liknande. Massa frågor om "sex livet"ett år tillbaka osv. Kvinnan sa att jag kanske har en son som är nio månader gammal. Efter DNA test visade det sig att jag hade en son! Träffade honom när Han var tio månader gammal Det är ganska lång tid tycker jag, och min förvåning är rättfärdigad!
Jag och "mamman" hade en ganska bra kontakt ett tag, hon har en kille som är himla trevlig (dom träffades innan "sonen" var född, och han var även en av dom som var misstänkt för att va fader) och jag är inte alls intaresserad av Henne. Nu är han 2,5 år gammal och min mamma och hennes familj har träffat "barnbarnet" -EN gång, och det var förra sommaren! Min riktiga pappa med familj: fru och min syster med kille och deras ettåring bor mindre än 1 km. från min son!!!Dom vill såklart träffa sin släkting!
Nu är det så här att alla tillfällen vi har beslutar att träffas och presentera oss för varandra hela tiden ställs in! Min pappa och ena syster med barn bor alltså mindre än 1 km från min son, men har aldrig träffats !
Jag, som förståeligt får samtal från släktingar om att familgen ska träffas orkar inte mer: "Mamman"har alltid något som dom skyller på, det är sådant strul hela tiden att jag inte bry mej mer!!!
Sammanfattningsvis; Jag har en son som är 2,5 år gammal, inte enns en av fyra i familjen har sett honom, och jag har inte sett honom på elva månader!
Det värsta av allt är att jag verkligen inte bryr mej!! Jag har i går på dagtid förklarat för alla släktingar att jag inte bryr mej, Jag bryr mej inte mer, och hoppas att "han" får det bra. Jag har inte avstått från mitt ansvar, betelar och gör det jag ska, men är helt avskuren från utvecklingen!
Min familj vill träffa honom, men strulet är ett problem. Dessutom är det största problemet: Jag, Jag är totalt ointeresserad, och känner INGENTING.
Frågan är:Ska jag låta "killen" växa upp med sin låssas pappa, eller ska jag lägga mig i, fast jag inte vill? Magnus
|