En parallell till förnuftsbrister hos barn, Varför går det dåligt i skolan Alternativ

[Överbölingen]

När jag var 17 år fick jag förtroendet att vara avdelningschef för en scoutavdelning. Från ett tiotal killar (det fick inte vara samkörning med tjejer på den tiden) så ökade vi snabbt med tiden till 32. En av de 32 stod och tittade på vad vi gjorde. Frågade om han fick vara med. Han hoppade in en patrull och trivdes bra. Efter en dryg månad dök det upp en ilsken pappa.
Likt en rabiesmittad hund med fradga i mungiporna skällde han ut mig efter noter. –Ni har ju f-f inte fått hyfs på ungdj-ln. Det var den dagen jag tror att jag blev vuxen. Jag blev iskallt lugn. Såg karlkräket i ögonen. Och svarade – du har haft 13 år på dig. Jag har haft 4 veckor!
Kräket försvann.

Den händelsen har förföljt mig genom åren.

Som avdankad pedagog har synen på föräldrarelationen till barnen ändrats till att föräldern/na är 75 % av vad skolan lär eleverna. Utan föräldrar är det få som lyckas. Och (förlåt om jag trampar någon på tårna) men den moderna tidens hoppande i olika äktenkap och samboförhållanden bär nog den största skulden.

Det ligger något i den rubrik till en artikel som en av mina elever skrev efter att ha varit på en "Kvinnor Kan mässaföreläsning. – Innan jag var 18 så knullade jag runt som en besatt. OK men näst steg?
Det var en "sens moral" artikel. Men när en blir två på grund av en tredje på väg då är det nya regler som skall gälla. Ansvar! Då talar jag inte om våld och psykisk tortyr i förhållandet.

Jag anser mig inte som gammalmodig men innan barnen passerat gymnasiet så har vi ett ansvar för deras skolgång. Det ansvaret går inte att byta ifrån sig. Och det har jag uttalat till föräldrar sittande i var sin ända av samtalsrummet.

Rörigt svammel. Men kontentan är att ta hand om barnen. Helst i en homogen familj.

Jag tror att lyckliga barn med båda sina föräldrar når bättre resultat i skolan. Om båda föräldrarna stöttar dem.