Medmänsklighet, Vad har du gjort/fått av det? Alternativ

[Anma]

Lyssnade på P4 igår natt och de talade om medmänsklighet och avsaknaden av densamme.
Kom att tänka på saker jag varit med om och blir nyfiken på vad ni minns.

För snart 10 år sedan satt jag på pendeln hem, bodde då i stockholmstrakten. Vagnen var fullsatt på sätena men bara några behövde stå. In klev en väldigt full/drogad kille, riktig missbrukare. Han hade väldiga problem och stå i vagnen. Av ett infall reste jag mig och sa till honom att han kunde ta min plats. Ni skulle sett hans tacksamhet, inte så där överdrivet översvallande, men glädjen och tacksamheten i hans ögon och det varma leendet kommer jag aldrig att glömma. Medpassagerarna tittade föraktfullt både på honom och mig, men det struntade jag i. Det märktes att killen inte fått annat än förakt från främlingar under lång tid. Fast det var så länge sen har denna lilla händelse etsat sig i mitt minne. Jag blir alldeles varm när jag tänker på hur glad han blev över att han fick sitta.

[ängsvädd]

Vad fint gjort Anma

Jag kommer inte på något just nu förutom en kram jag minns som värmde mig otroligt när jag mådde mycket dåligt. Kramen var från en vårdpersonal på ett sjukhus - den glömmer jag aldrig, känns som att den räddade livet på mig.

Återkommer när/om jag kommer på något mer.

[Anma]

En gång när vi var ute och körde såg vi på håll hur en mötande bil gled rakt in i vår fil och frontalkrockade med en buss som åkte ett hundratal meter framför oss. Det var halt då. Vi stannade och jag sprang fram till bilen. Föraren var ensam och avsvimmad efter smällen från airbagen, antar jag. Jag trodde han var död och vågade inte ta i honom! Jag stoppade en till bil och frågade om de hade mobil, vilket de hade. Vi hade det inte, de var inte så jättevanliga ännu. Bad dem ringa ambulans och sen åkte vi därifrån! Har fortfarande dåligt samvete för att jag inte stannade hos den där mannen, fast jag vet att han bara hade skador på foten, för det stod en notis i tidningen dagen efter. De i bussen tänkte jag inte heller på, men där var ingen skadad, och det var ju tur.

[Christa]

En gång när vi var ute och körde såg vi på håll hur en mötande bil gled rakt in i vår fil och frontalkrockade med en buss som åkte ett hundratal meter framför oss. Det var halt då. Vi stannade och jag sprang fram till bilen. Föraren var ensam och avsvimmad efter smällen från airbagen, antar jag. Jag trodde han var död och vågade inte ta i honom! Jag stoppade en till bil och frågade om de hade mobil, vilket de hade. Vi hade det inte, de var inte så jättevanliga ännu. Bad dem ringa ambulans och sen åkte vi därifrån! Har fortfarande dåligt samvete för att jag inte stannade hos den där mannen, fast jag vet att han bara hade skador på foten, för det stod en notis i tidningen dagen efter. De i bussen tänkte jag inte heller på, men där var ingen skadad, och det var ju tur.

Det är inte så lätt att agera när det gäller så allvarliga saker. Man har ju ingen rutin precis. En fridfull kväll stod jag en gång i min trädgård när en bil i hög fart kom farande. Den fick sladd, krockade med en lyktstolpe som for iväg i flera delar och flög sedan vidare och landade på sidan framför mig kanske 10 meter bort.

Jag stod som fastnaglad och funderade på om jag skulle börja med att ringa ambulans eller om jag skulle gå fram till bilen. Jag blev helt perplex och ganska chockad. Innan jag hann tänka färdigt kom det folk från alla håll och ungdomarna i bilen kröp ut oskadda som tur var. Jag minns dock att jag var rädd för vad jag skulle få se om jag gick fram till bilen. Jag är inte så tuff när det gäller skadade människor.

Jag tycker inte du skall ha dåligt samvete. Man har ingen betänketid och man har aldrig övat.

De som har barn är nog bättre på att ta hand om människor som gjort sig illa men jag vet inte säkert.

[fuchsian]

Det var en händelse som jag verkligen började tvivla på den sk. medmänskligheten.
Det var en varm vårdag och vår dotter skulle följa sin väninna hem till henne. de båda var 15 år då.
De tog sina cycklar och cycklade iväg.
Efter att tag ringde telefonen och min dotters flickvän bad oss att komma för min dotter hade vurpat med sin cykel och det kommer massa blod.
Jag slet till mig handdukar badlakan och full fart till stället hon hade stupat. Väninnan och pizzerians kille stod vid min dotter.
Hon var på väg till chock, så jag bad väninnan att ta hand om cyckeln och sen var det full fart till akuten. Jag såg att bara ben stack upp vid knät. hon bendlade mellan vakenhet och medvetslöshet och maken ringde efter polisen att komma och möta oss och ge oss fri väg till akuten.

Väl omhändertagen och efter smärtstillande berättade hon att det gick flera människor förbi och de brydde sig inte. ett par hade ställt sig att titta och påpeka att det var för tidigt för shorts. hon skrek till dem att hjälp mig, men de bara ryckte på axlar och fortsatte sin promenad.
Väninnan kunde inte heller hejda vuxna och be om hjälp, men från pizzerian kom en kille som tog över situationen och gav sin mobil att kunna ringa till oss.
Efteråt åkte min man till pizzerian för att tacka och då blev det fart på killarna, de var så arga att ingen svensk som gick förbi hjälpte flickan, så han hade rusat ut när han såg att alla gick förbi. satans svenskar, var hans kommentar.
Man kan fråga att hur kan folk låta en skadad barn som yrade ligga kvar utan att ens ringa ambulans eller kolla hur flickan mådde.
Jag hade inte passerat förbi, sen kvittar vems barn det skulle varit utan att ingripa! dåligt!!!!! fuchian ...

Redigerat av fuchian: 21-08-2010, 18:55

[Christa]

Det var en händelse som jag verkligen började tvivla på den sk. medmänskligheten.
Det var en varm vårdag och vår dotter skulle följa sin väninna hem till henne. de båda var 15 år då.
De tog sina cycklar och cycklade iväg.
Efter att tag ringde telefonen och min dotters flickvän bad oss att komma för min dotter hade vurpat med sin cykel och det kommer massa blod.
Jag slet till mig handdukar badlakan och full fart till stället hon hade stupat. Väninnan och pizzerians kille stod vid min dotter.
Hon var på väg till chock, så jag bad väninnan att ta hand om cyckeln och sen var det full fart till akuten. Jag såg att bara ben stack upp vid knät. hon bendlade mellan vakenhet och medvetslöshet och maken ringde efter polisen att komma och möta oss och ge oss fri väg till akuten.

Väl omhändertagen och efter smärtstillande berättade hon att det gick flera människor förbi och de brydde sig inte. ett par hade ställt sig att titta och påpeka att det var för tidigt för shorts. hon skrek till dem att hjälp mig, men de bara ryckte på axlar och fortsatte sin promenad.
Väninnan kunde inte heller hejda vuxna och be om hjälp, men från pizzerian kom en kille som tog över situationen och gav sin mobil att kunna ringa till oss.
Efteråt åkte min man till pizzerian för att tacka och då blev det fart på killarna, de var så arga att ingen svensk som gick förbi hjälpte flickan, så han hade rusat ut när han såg att alla gick förbi. satans svenskar, var hans kommentar.
Man kan fråga att hur kan folk låta en skadad barn som yrade ligga kvar utan att ens ringa ambulans eller kolla hur flickan mådde.
Jag hade inte passerat förbi, sen kvittar vems barn det skulle varit utan att ingripa! dåligt!!!!! fuchian ...

Det låter fruktansvärt och så den där kommentaren om shorts. Vilka grisar!

[zaaritha]

En vän till mej-68, då hon gick på Sötåsen o jag jobbade i köket.
Hon försökte begå självmord med tabletter.
Jag gav mej ut i skogen med ficklampa o gav mej fasen på att hitta henne!
Några killar var med.
Jag ropade o ropade.
Hon svarade mej--till slut.
Hon var så borta att hon slogs o skrek.
Vi bar henne till Sötåsen o ringde ambulans.
Hon överlevde--tack o lov!

[mamamaggan]

Hjälpte en kvinna ut ur en totalkvaddad bil och vi var tvungna att kliva över hennes döde mans huvud som stack fram under bilen. Hon själv var inte så vacker att se på eftersom hon slagit ansiktet i vindrutan.

Hade inte så mycket val , vi var först på platsen , och såg hur olyckan gick till . Det var en bil vi mötte , den fick sladd , kom över på vår sida men missade oss med några centimeter och sladdade tillbaka till sin sida och for nedför än slänt.

Mannen hade inget säkerhetsbälte på sig , slungades ut genom vindrutan och fick bilen över sig.Dog antagligen direkt.

Hejdade en lastbil , mobiletelefonen var inte uppfunnen , och föraren larmade polis och ambulans via sin radio.

Den som körde bilen jag åkte med var ingen jag kände närmare , det var en vän till en kompis mamma och jag skulle få åka med honom hem efter att ha hälsat på min kompis c:a 20 mil hemifrån. Han var " tvungen " att fortsätta , hur man kan vara tvungen till det när sådant här händer.

Efter att han och lastbilschauffören hjälpt mig att få ut kvinnan avvek den som jag åkt med. Jag pratade med kvinnan , torkade av hennes ansikte med något jag hade i min bag och gav henne lite att dricka . Inte blev hon så mycket trevligare att se på för blodet rann till fortare än jag kunde torka.

Lastbilschauffören , som var dansk , hjälpte till så gott han kunde . Uppe på vägen hade det stannat flera bilar , gissa om jag var förbannad på dem som bara satt där och glodde. Den enda som kom ut var en far med sitt lilla barn , kanske två år gammal på armen .

Jag frågade honom om han var läkare eller så men det var han inte , han var bara nyfiken. Då rann det över för mig och hade inte den danska lastbilschauffören hejdat mig så tror jag att jag hade gjort mig olycklig på pappan.

En rejäl utskällning fick han i alla fall.


Jag är fullt övertygad om att de allra allra flesta hade reagerat som jag gjorde. Ser man något sådant här och inser att man hör till en av de som kan göra något så gör man det utan att reflektera oavsett vad man riskerar att få se. Tyvärr såg jag senare mannen , när man vält undan bilen , och han var inte särskilt vacker att se på . En av ambulanskillarna kräktes i en buske.

Reaktionen kom inte förrän polisen pratat med mig och jag åkt med ambulansen till närmaste lasarett, i samma ambulans som den döde mannen . Kunde inte stå på benen när jag skulle kliva ut ur ambulansen , man satte mig på en stol men hela stolen skakade.

Fick prata av mig med en läkare och sköterska och efter ett par timmar kunde jag fortsätta hemåt.


Skriver inte det här för att försöka göra mig märkvärdig , se på mig hur duktig jag var , utan just för att så som jag reagerade tror jag att man reagerar när det verkligen gäller. Finns nog inbyggt i oss allihop.

edit : rättat stavfel

Redigerat av mamamaggan: 22-08-2010, 04:05

[torvan]

Jag var med om en olycka för några år sedan.
Cyklade rakt in i en bildörr som slogs upp och
for med huvudet först i asfalten.
När jag låg där chockad och omtumlad kom folk
springandes och samlades runt mig.
Men ingen gjorde något förutom att fråga hur jag
mådde och ringde ambulans.
Jag låg där gråtande och kände mig totalt utlämnad
när alla bara stirrade på mig.
Då kom en kvinna som jag kände ytligt och satte sig
ner och tröstade och lugnade mig.
Det lilla betydde så otroligt mycket för mig just då.

Så jag tror att även om man inte är sjukvårdskunnig
så kan man gör något om man kommer till en olycksplats.
Vilket jag är livrädd för att göra själv då jag har så svårt
att se skadade människor och djur.
Så hur man reagerar vet man nog inte förrän det händer.

Just nu möts jag av en otrolig medmänsklighet och värme.
Ligger i skilsmässa som var totalt oväntad och som vände
upp och ner på hela mitt liv.
Mina vänner är helt underbart stöttande och hjälpande.
Grannarna erbjuder sig hjälp med olika saker.
Har också otrolig hjälp av en vän som är hantverkare och som
håller i allt när jag ska dela av vår lägenhet för att behålla en.
Den andra delen som ska säljas har jag tre vänner som är
mäklare och som erbjuder mig all sin hjälp.
Men dom som är mitt största stöd är mina barn.
Dom fick mig snabbt på fötter genom att prata, trösta, peppa,
skratta och mata mig.


En väninnas mamma brukade säga " det ordnar sig alltid för snälla människor"
så lite snäll måste ändå jag vara torvan

[Myosotis]

Oj, mammamaggan, vilka mardrömmar du måste ha drömt sen! Jag hoppas att många reagerar som du, men alla gör det tyvärr inte och du kan gott vara stolt över din insats!
till alla som hjälpt människor i nöd.

[mamamaggan]

Mardrömmarna kom inte förrän ett par månader senare. Tordes inte lägga mig för att sova för då såg jag olyckan om och om igen . Såg bilen , en SAAB , utan vindruta men med vindrutetorkarna på och sedan hela förloppet .Fick sömntabletter som hjälpte lite iaf.

[Myosotis]

Mardrömmarna kom inte förrän ett par månader senare. Tordes inte lägga mig för att sova för då såg jag olyckan om och om igen . Såg bilen , en SAAB , utan vindruta men med vindrutetorkarna på och sedan hela förloppet .Fick sömntabletter som hjälpte lite iaf.

Så fruktansvärt. Jag skulle aldrig kunna bli brandman eller något sånt. De vet om hur hemskt det kommer att bli, och ändå gör de om det. Så modig är inte jag. Bara att hoppas att man slipper vara först vid en olycka, jag skulle nog ingripa utan att tänka så mycket och sen må dåligt resten av mitt liv. Hoppas du har blivit kvitt mardrömmarna.

[Rihane]

Mardrömmarna kom inte förrän ett par månader senare. Tordes inte lägga mig för att sova för då såg jag olyckan om och om igen . Såg bilen , en SAAB , utan vindruta men med vindrutetorkarna på och sedan hela förloppet .Fick sömntabletter som hjälpte lite iaf.

Jag var med när en nära anhörig dog och passar på att tacka Dig för Du skulle kunna vara en av alla dessa "änglar" som dök upp och hjälpte till i villervallan.



Jag köpte en mask som man kan ha framför munnen på någon som behöver HLR. Kom förbi en situation en gång där det låg en man som slagit huvudet blodigt. Ambulansen var på väg. Det stod redan en kvinna där och jag tyckte det såg så läskigt ut att jag själv inte skulle vilja vara ensam där så jag höll dom sällskap. Han stank av alkohol och jag skäms att jag stod och övervägde vad jag skulle göra om han slutade andas. Förmodligen skulle jag gett honom HLR för man ska kunna leva med sig själv också. Nu slipper jag fundera på det ens, när jag har den där masken att blåsa in luft med.

[fuchsian]

Det låter fruktansvärt och så den där kommentaren om shorts. Vilka grisar!

Det är verkligen skrämmande när det till och med gällde ett barn som hade en otäck skada, vilket har hon ärr kvar än idag. Hennes tid i klassisk balett tog slut efter den smällen.
Kalla mig blödig, men under skoltiden när jag mötte min dotter, hade hon rätt ofta en el. fler kompissar med sig med diverse blessyrer.
Jag började bära med mig en liten akutväska i fall att.
Skolsköterkan var en pest och pina-kärring. Barnen var rädda för henne. Min dotters skadade knä kunde inte sys ihop utan det skulle få läka öppet och då fick man vara noga med kompresser och hålla det hela fuktigt.
Skolsköterkan lät mig inte göra detta, utan när det var ombyte av bandage, körde jag till skolan och hjälpte tösen på den vägen och material fick jag ju från min arbetsplats på vårdcentralen.
Samma sak var det när det gällde vaccinationer eller blodprovstagn. Hon totalvägrade om inte mamma fick göra det. Jag själv är så spruträdd, men att ta prover på andra fick jag höra att jag hade ett mjukt handlag, och det var just detta som min tös använde ändå tills hon flyttade hemmifrån. ...fuchian...

[*Stintan*]

Vad sjutton hade skolsköterskan med din dotters knäskada att göra? Det där hade du väl lätt kunnat fixa hemma. Har då aldrig hört talas om att skolsköterskor lägger sig i sånt om man inte skulle be om det av någon anledning.

Mycket otäcka saker ni verkar ha varit med om. Själv tog jag snabbaste vägen ut genom ett fönster (inte högt) en gång när en gammal farbror föll ihop på gångvägen en bit bort. Andra ställde sig bara handfallna runt om och glodde medan jag påbörjadre HLR och gastade till dom att ringa ambulans. Tyckte att det dröjde evigheter innan den kom. Tyvärr avled gubben sen i ambulansen på väg in.

Annars tänker jag mer på medmänsklighet i vardagen som man både möts av och själv visar. Ett vänligt ord eller en hjälpande hand där man ser att det behövs på ett eller annat sätt. Det behöver inte alltid vara så stort.

[fuchsian]

Mammaggan,

Det var då en historia du var med om. Allt sånt händer så fort att man kan reagera hästan hur som helst.

Jag fick härromdagen syn på bilder maken sorterade och där fanns en totalkvaddad bil. titta inte på den sa han och stoppade undan den.
Det var den Merceden som jag hadde fått ett par månader innan och jag var på väg till en kurs. Jag genade med en mindre väg, som jag brukade göra och tittade ner till hastighetsmätarn och i ögonvrån ser jag på min vänster sida en stor älg. Panikbrommar, smäller med älgen, åker ner i diket och får inte stop på min bil. sen kommer det ett stenröse vilket gör att bilen kastas upp på vägen och till det motsatta dike, hör hur ett träd smäller sönder, sedan massa granbarr och inget mera.
Jag vaknar till och ligger i vägkanten och en äldre kvinna hade filtar och jackor lagt över mig. Hennes vuxna dotter ringer både ambulans och polisen, för älg-jäveln haltade iväg till skogen.
Sedan vaknar jag upp i ambulans av sirenerna och killen skakar om mig och frågar om det var en älghanne eller hona jag körde på? Jag hade en mask över ansiktet och hur i h...r skulle jag veta om älgens kön när jag knappt visste vad som hade hänt. Den bilen som hjälpte mig, såg olyckan och älgen.
mitt i alltihop ringer min mobil och killen undrar om han ska svara och jag nickar. Maken ringer och frågar om jag har kommit fram eller???? Han var ca.60 mil därifrån.

Min enda större olycka ensam.

Vi hade övernattat i Köln och var på väg ut ur stan, jag böjde mig för att plocka upp kartboken när det smällde.
Det komiska i detta var att de var 2 killar fr. armeen frmför oss och framför dem hade nån tvärnitat, så vi körde i ändan på dom och en bil körde på oss bakifrån.
Det komiska var att jag hoppade upp ur vår bill och började sparka sönder killarnas bil tills jag sjönk på marken. ambulansen kom rätt snart, men de vågade inte flytta på mig, var på väg i chock, så en helikopter med en läkare kom och de kunde stabilicera mig på plats. Sedan kördes jag till akuten där jag vaknade upp.
skallrtg visade en liten spricka och de behöll mig ett tag, sedan fick vi åka, jag liggande på baksätet till Sverige och till akuten här. ja, herre gud, att man lever! ....fuchian .....

[Aqvakul]

Du har varit med om mycket saker du fuchian...

[fuchsian]

Vad sjutton hade skolsköterskan med din dotters knäskada att göra? Det där hade du väl lätt kunnat fixa hemma. Har då aldrig hört talas om att skolsköterskor lägger sig i sånt om man inte skulle be om det av någon anledning.

Mycket otäcka saker ni verkar ha varit med om. Själv tog jag snabbaste vägen ut genom ett fönster (inte högt) en gång när en gammal farbror föll ihop på gångvägen en bit bort. Andra ställde sig bara handfallna runt om och glodde medan jag påbörjadre HLR och gastade till dom att ringa ambulans. Tyckte att det dröjde evigheter innan den kom. Tyvärr avled gubben sen i ambulansen på väg in.

Annars tänker jag mer på medmänsklighet i vardagen som man både möts av och själv visar. Ett vänligt ord eller en hjälpande hand där man ser att det behövs på ett eller annat sätt. Det behöver inte alltid vara så stort.

Hos oss skulle skolsköterskan lägga om dottern skada och det gällde att hålla den fuktig med koksaltslösn.
Min dotter hoppade på kryckor i skolan, så det var skolans ansvar att även sköta hennes skada undet tiden hon fanns där. hemma är det ju min sak.
Vårdcentralen skulle hjälpa till med omläggningar om dottern låg hemma. däri ligger ansvarsskillnaden där jag bor.
Hon, den "mycket medkänsliga" skolsköterskan hade ett årskontroll och var och en av flickorna fick gå in till henne NAKEN och hon skulle inspektera huruvida deras utveckling gick i början av tonåren.
När min dotter gick in, sa sköterskan --- du är så spinkig att du har inte utvecklats så att du skulle ha varken bröst eller mens! Min dotter tänder lätt --- du din kärring kommer inte att göra en liknade undersökning på mig en gång till! --- du måste meddela när mensen kommer, --- faasen heller, det är in privatsak, har mamma sagt.
Det var nog dessa irritationsmoment som gjorde att den kärringen fick senare sparken från den tjänsten. Detta kallas inte medmänsklighet.
Många hade råkat "illa ut" känslomässigt och att det var bekant att hon var hårthänt. ...fuchian...

Redigerat av fuchian: 22-08-2010, 14:39

[fuchsian]

Du har varit med om mycket saker du fuchian...

Ja du, Aqvakul, och detta är bara en liten del, som piss i missippi, men jag tar det som kommer och grunnar inte på dessa saker och en del värre, för det går ju inte göras nåt åt och jag lever här och nu ....fuchian...

[bergvallmo]

För ca 15 år sedan jobbade jag natt och åkte hem vid 7-tiden en söndagmorgon. När jag skulle svänga upp till mig såg jag att det rök nere vid kajen. Körde dit och det brann i ett lägenhetshus.

En man kom springande mot huset och hade ringt brandkår. Vi hämtade vattenslang från grannhuset och tog med den in i trapphuset. När vi fick upp dörren till lägenheten hörde vi en man ropa på hjälp.

Vi sprutade in vatten, men det var alldeles för hett för att kunna gå in. När vi står där, så säger mannen jag är med att det är hans far som är där inne.

Brandkåren kommer och de kan lyfta ut kroppen genom balkongen. Han har amputerade ben och kunde inte ta sig ur sängen själv. Han är alldeles svart och avlider på väg till sjukhuset.

Inget hjältedåd, men något jag aldrig glömmer. Ibland hinner man inte i tid och det är så sorgligt.