|
Jag är en älg, som går omkring och knallar och letar efter mat i skog och mark. Jag äter gärna skott på unga tallar men ratar inte heller aspens bark.
Snart är den sköna sommaren förliden och hösten kommer dimmig, mörk och kall. Fram i oktober är det slut på friden och man kan möta döden knall och fall.
En jägare har inget vett i knoppen och inget sinne alls för ärligt spel. Han saknar varje spår av hut i kroppen och tänker blott på kött för egen del.
Jag räknar arton taggar uppå hornet, men ofta har mitt liv hängt på ett hår. Så mången jägare haft mig på kornet, att det gått bra är mer än jag förstår.
De flesta älgar dukar tidigt under för lömska jägare, som står på lur. Att själv jag lever är ett Herrans under, för det kan inte vara enbart tur.
Jag minns en skytt, som slängde upp geväret, hans mening var att bli min baneman, men han fick inget älgkött för besväret, för skottet klickade och jag försvann.
En annan gång, när jag stod gömd i snåren och spanade emellan asp och sälg, såg jag, hur man bar bort en skytt på båren, av en kamrat han tagits för en älg.
Visst är det synd om hustrun, kan man tänka, att jakten skulle få ett sådant slut, men mången älgko blir ju också änka, när höstens jaktlag kräver sin tribut.
Nog kan man ha rätt kul i älgjaktstiden och villa bort den bålde jägaren, så att i skallen han till sist blir vriden och inte hittar vägen hem igen.
Ja, man har haft rätt många muntra stunder, ty inget fröjdar så en skoveltjur, som när en jägare begår en blunder, då skrattar alla skogens vilda djur.
Jag minns en bonde som gick ut med bössan, när han kom hem ifrån en bättre fest, av suparna blev han så yr i mössan, att han tog fel och sköt sin egen häst.
I morgon börjar säkert skotten smälla, precis som förr har hänt vartenda år. Och hundarna skall kuta runt och skälla med nosen släpande i våra spår.
Jag tänker inte vara med på jakten, det börjar bli en alltför farlig lek. När natten kommer sticker jag från trakten, för jag vill hellre vara älg än stek.
|