När jag var liten tyckte jag det var jättekul att sjunga i trapphuset. Man nästan trodde att man kunde sjunga.

Stort trapphus var det med högt i tak så det ekade ju enormt. Kan inte minnas att någon nånsin sa till att jag skulle vara tyst, inte ens den sura portvakten som höll koll på allt och alla genom sin lilla lucka i dörren.
Tills för mågot år sen hade jag en handikappad konstig gubbe som granne. Han stapplade då och då ut i trappuppgången och vrålade sluddriga svordomar och slog i sin dörr gång på gång vilken tid som helst på dygnet. Att prata med honom var uteslutet eftersom han var hotfull. Efter många turer med värden och med hjälp av hemtjänst fick han till slut ett annat boende som passade honom bättre för han behövde verkligen tillsyn dynet runt. Ganska påfrestande var det.