Hur tänker ni ?, Om ena partnern blir dement Alternativ

[herkules]

som jag skrev, att man träffar någon annan behöver inte betyda att kärleken till den som är sjuk försvinner.

[Piccante]

Är du fjorton år?
Ärligt talat verkar du väldigt omogen

Min sambo blev ju dement tidigt pga hjärnskada, självfallet har jag rätt till ett eget liv fast så länge han levde fanns det inte utrymme för det eftersom jag fick ta hand om honom.

Alla har rätt till umgänge och romans även om man är över 70 år, även äldre människor har rätt till närhet.

fast de flesta hade nog kallat det för otrohet....
Är man gifta så är det väl lite märkligt om den ena partner träffar andra och har förhållanden ås vida man inte har kommit överrens om det att i fall någon blir dement, hamnar i koma eller liknande så har man fria tyglar.

[Anma]

Inte alls hyckleri! Det handlar om kärlek ... kärlek som inte tar slut om ens partner drabbas av sjukdom!

Som jag ser det. Man slutar inte att älska den dementa. Men man har också rätt att ha ett bra liv utanför den dementas sfär.
För att man skaffar ett liv utanför livet med den dementa, det betyder ju inte att man lämnar den personen.
Vad man gör är att man fyller sitt liv med en person till.
Eller något annat meningsfullt.
För att ens partner blivit dement ska man inte själv sluta leva. För inte är man 24/7 på hemmet heller hos sin partner. Eller?

[Red Top]

Inte alls hyckleri! Det handlar om kärlek ... kärlek som inte tar slut om ens partner drabbas av sjukdom!

Hmm. Kärlek känner åtminstone jag till personen/personligheten och inte till skalet. Ömhet skulle jag nog känna för skalet, långt efter att själen/jaget villat bort sig.

Jag tror också att det är väldigt svårt att sätta sig in i situationen innan man hamnar där. Om min partner blir allvarligt sjuk, men har förståndet och känslorna i behåll, skulle jag inte tveka en sekund att stanna kvar, men när personligheten försvinner bit för bit och man inte längre får kontakt, tycker jag det skulle vara svårt att känna kärlek. Ömhet, ja, men kärlek behöver bränsle, tror jag.

En ny sexpartner skulle jag kanske inte jaga med ljus och lykta, men någon att utbyta tankar och idéer med, skulle jag nog vilja ha. Samtidigt, som jag alltid skulle vårda minnet av den tid jag och (den numera demente) sambon haft.

[*Stintan*]

Hmm. Kärlek känner åtminstone jag till personen/personligheten och inte till skalet. Ömhet skulle jag nog känna för skalet, långt efter att själen/jaget villat bort sig.

Jag tror också att det är väldigt svårt att sätta sig in i situationen innan man hamnar där. Om min partner blir allvarligt sjuk, men har förståndet och känslorna i behåll, skulle jag inte tveka en sekund att stanna kvar, men när personligheten försvinner bit för bit och man inte längre får kontakt, tycker jag det skulle vara svårt att känna kärlek. Ömhet, ja, men kärlek behöver bränsle, tror jag.

En ny sexpartner skulle jag kanske inte jaga med ljus och lykta, men någon att utbyta tankar och idéer med, skulle jag nog vilja ha. Samtidigt, som jag alltid skulle vårda minnet av den tid jag och (den numera demente) sambon haft.

Instämmer

Sen kan man ju undra varför en del tycker att det är så fel att man hittar en ny partner. Man kanske levt ensam 10 år och varje dag/vecka besökt sin okontaktbare "sambo" på hemmet. Det finns ju dom som drabbas av demens redan i 50-årsåldern. Ska då den som är frisk behöva avstå ömhet, kärlek och gemenskap resten av sitt liv p.g.a. några konstiga moralregler andra sätter upp. Eller kan vi vara så toleranta mot våra medmänniskor att vi tycker det är OK att folk skapar sig ett bra liv trots att dom kanske har en dement okontaktbar "sambo" på hemmet?

[Cacki]

Jag tänker också som Red Top och Stintan.
Man säger ju också att demens är en anhörigsjukdom och att det är den anhörige som lider mest. Varför ska man döma någon att både vara ensam och "sjuk"?
Jag tror inte att man kan tänka sej in i situationen, som hur man själv skulle känna så länge man är vid sina fulla sinnen. Klart att man skulle känna sej sviken då, men har man försvunnit in i sin egen lilla värld så är det bara omgivningen som moraliserar.
Frågan är så svår att det verkligen inte går att generalisera utan var och en måste få följa sitt eget hjärta fördomsfritt.

Dessutom vet nog de flesta hur mycket det upptar ens tid och tankar när man har en nära anhörig, t.ex en förälder som bor "på hemmet".När väl den sjuke inte finns mer så infinner sej en stor tomhet och man vet inte riktig vad man ska fylla tomrummet och tiden med, när man inte har sin anhöriguppgift kvar. Då är det väl bra om man har något annat värdefullt att fylla det med? Glömmer sin älskade anhörig gör man inte bara för det.

Redigerat av Cacki: 10-11-2011, 09:16

[Myosotis]

Konstigt. Egentligen tycker jag att det borde vara dödsstraff för otrohet, det är bland det värsta jag vet. Samtidigt känner jag en frånskild kvinna 60+ som har träffat en ny man vars fru nu är död men då vårdades på samma hem som kvinnans mamma. Båda var där jämt, dagligen tror jag, och slet ut sig mentalt med att ta hand om sina respektive dementa anhöriga. På något sätt känns det naturligt att de hittade varandra och kunde trösta varandra. Mannen fortsatte att besöka och ta hand om sin fru, och när jag hörde om det tänkte jag inte ens tanken "otrohet". Han fortsatte att älska sin hustru, men det var ungefär som att hon var död. Jag känner att jag inte kan döma honom, han gjorde det inte av elakhet, tanklöshet eller otrohet.

[Azur]

Hur kan man ens tänka att lämna sin partner bara för att han/hon drabbats av sjukdom!?

Därför att personen är borta. Kroppen finns kvar, men det är ingen hemma. Eller den som är hemma är en helt annan person, en person som inte känner dig och aldrig har haft nåt förhållande till dig.
Jag misstänker att folk som inte sett den här typen av sjukdomar tror att det är som i filmerna, att personen blir gulligt & skojigt glömsk men i övrigt är densamme. Det funkar inte så, eller i alla fall har det inte gjort det på de jag sett drabbas.

Redigerat av Azur: 10-11-2011, 09:56

[Myosotis]

Därför att personen är borta. Kroppen finns kvar, men det är ingen hemma. Eller den som är hemma är en helt annan person, en person som inte känner dig och aldrig har haft nåt förhållande till dig.
Jag misstänker att folk som inte sett den här typen av sjukdomar tror att det är som i filmerna, att personen blir gulligt & skojigt glömsk men i övrigt är densamme. Det funkar inte så, eller i alla fall har det inte gjort det på de jag sett drabbas.

Det kan även bli så att de blir aggressiva. Jag vet åtminstone en som ena dagen kunde känna igen folk och vara nästan som förr för att nästa dag bli fruktansvärd elak och säga de värsta saker som sårade folk djupt. Med tiden försvann de trevliga dagarna och hon var elak jämt och mådde själv väldigt dåligt. Alla som besökte henne gick gråtande därifrån. Nu är hon död och alla inblandade tycker nog att det är bäst så. Fruktansvärt tragiskt. Man ska nog inte komma utifrån och fördöma de anhöriga, de lider tillräckligt ändå.

[xlxl67]

Nja, inte riktigt. Har man haft hela livet på att välja rätt partner så är det lite väl sent att "byta" när man är 70, lite det jag mena. Men min åsikt. Självklart - kan man så får man

Om du är en fjortis kan jag ju förstås om du tror livet är slut när man är över typ 60 men 70 är faktiskt inte så mycket och självklart vill man leva lika mycket då som när man är 14 eller 40

[Aqvakul]

Det kan även bli så att de blir aggressiva. Jag vet åtminstone en som ena dagen kunde känna igen folk och vara nästan som förr för att nästa dag bli fruktansvärd elak och säga de värsta saker som sårade folk djupt. Med tiden försvann de trevliga dagarna och hon var elak jämt och mådde själv väldigt dåligt. Alla som besökte henne gick gråtande därifrån. Nu är hon död och alla inblandade tycker nog att det är bäst så. Fruktansvärt tragiskt. Man ska nog inte komma utifrån och fördöma de anhöriga, de lider tillräckligt ändå.

Har upplevt det på nära håll!

[Fjortispower]

Om du är en fjortis kan jag ju förstås om du tror livet är slut när man är över typ 60 men 70 är faktiskt inte så mycket och självklart vill man leva lika mycket då som när man är 14 eller 40

Hahah, tack för ett gott morgonskratt i alla fall! Tur att jag precis var i denna tråd innan jag skulle iväg.

[evelina]

Det här är svårt tycker jag.

Jag följde min älskade mamma i flera år när hon hade alzheimers. Jag var mamma åt min mamma.
Det fanns underbara stunder men även fruktansvärda. På slutet var hon så elak och jag grät varenda gång jag kört 40 mil 1 ggr/vecka.
När hon dog var det en befrielse för henne och även oss anhöriga om ni förstår.
Mamma hade ändå haft 86 fina friska år innan.

Man måste ha ett eget liv även om det är ens respektive, så tycker jag annars går man under själv.

[*Stintan*]

Hahah, tack för ett gott morgonskratt i alla fall! Tur att jag precis var i denna tråd innan jag skulle iväg.

Vad är det som är så roligt med det?

[Fjortispower]

Vad är det som är så roligt med det?

Inget är roligt. Vad som är roligt upplevs av individen själv. Man kan tycka det mesta är roligt om man är glad. En sur tant förblir sur och kommer aldrig förstå sig på glädje mer, eller har jag rätt Stintan?

Varför kommenterar du mig som ett spöke hela tiden? Du känns ärligt talat som en jobbig polis här.

Nej, nu är jag inloggad här via min android telefon i klassrummet. Tänker ta del av denna diskussion istället för att lösa matteproblem i två timmar till.

[*Stintan*]

Inget är roligt. Vad som är roligt upplevs av individen själv. Man kan tycka det mesta är roligt om man är glad. En sur tant förblir sur och kommer aldrig förstå sig på glädje mer, eller har jag rätt Stintan?

Varför kommenterar du mig som ett spöke hela tiden? Du känns ärligt talat som en jobbig polis här.

Nej, nu är jag inloggad här via min android telefon i klassrummet. Tänker ta del av denna diskussion istället för att lösa matteproblem i två timmar till.

Jag vet inte hur sura tanter fungerar eftersom jag inte känner någon sån men jag tror att du har fel.

Är det inte bättre att fråga än att ha förutfattade meningar?

[Fjortispower]

Jag vet inte hur sura tanter fungerar eftersom jag inte känner någon sån men jag tror att du har fel.

Är det inte bättre att fråga än att ha förutfattade meningar?

Är det inte bättre att strunta i medlemmarnas profil genom att komma med kritik på deras glädje, resp. tänkande först och främst?

Nu tänkte jag visa alla i klassrummet denna tråd på smartboarden, smile everyone if you can!

[xlxl67]

Härligt detta är ju vad vi behöver här. En äkta "tonåring"!

[Myosotis]

Nu tänkte jag visa alla i klassrummet denna tråd på smartboarden, smile everyone if you can!

(Fast jag vet inte om jag vill vara med. Jag är så gammal att jag inte vet vad en smartboard är. Och jag vill inte veta heller...)

[*Stintan*]

Är det inte bättre att strunta i medlemmarnas profil genom att komma med kritik på deras glädje, resp. tänkande först och främst?

Nu tänkte jag visa alla i klassrummet denna tråd på smartboarden, smile everyone if you can!

Varför ta allt som kritik??? Ville bara att du förklarade lite närmare eftersom vi uppenbarligen inte tänker på samma sätt.