|
HSP ! |
|
|
|
31-03-2012, 12:32
|
Medlem
Antal inlägg: 3 185
Medlem sedan: 21-06-2009
Medlem nr: 24 333

|
Så var det farbrorn som satt och läste i "Stora läkarboken". Efter ett tag sa han till sin kära gumma, i stolen intill: "-Vet du, jag tror att jag har fått malaria!" "-Äsch, din tok, hur kan du tro det?" "-Jo här står det, att man har frossa, darrningar, muskelvärk och kräkningar och är orolig!" "-Men du har väl inte sådana symptom?" "-Inte nu , nej, men det står också, att först märks ingenting...!"
Att man sätter diagnoser på "mänskligt beteende", är väl att ta i. Varenda människa har väl sin egenhet. När man kan klassificera något som mani, eller t.ex. häftigt humör, depression e.dyl. som ett lívslångt symptom, så får det mig att tänka på psykologer och psykiatriker i USA, dit varenda kändis har gått, för att få lite extra reklam. För att inte tala om vilken publicitet/reklam hjärnskrynklaren har fått...! Noja kallar jag det, och vi är väl alla lite nojiga. Hur kul hade det varit om alla vore lika stabila?
|
|
|
|
|
31-03-2012, 12:35
|
Medlem
Antal inlägg: 3 001
Medlem sedan: 17-09-2009
Medlem nr: 26 121

|
CITAT (*Stintan* @ 31-03-2012, 13:26)  Blev du sårad? Jag blev det inte och jag kan inte tänka mig att min diagnostiserade familjemedlem skulle bli det minsta sårad.... tvärtom blir hon glad när det sprids adekvat upplysning till okunniga människor. Ju fler människor som får kunskap desto bättre blir det för personer med ADHD. Skriver under på de Stintan!!!!!! Har också (vilket kanske märks) en diagnosticerad familjemedlem och den personens livssituation blir SÅ mycket bättre på alla sätt ju mer omgivningen förstår...... Det är inte lätt att leva ett liv med ADHD, men att mötas av personer som säger att man är defekt, eller som bagatelliserar åkomman kan göra livet oändligt mycket svårare. Det finns flera anledningar till att en oproportionellt stor andel unga med ADHD tyvärr har depressioner och liknande problematik, och en STOR bidragande orsak är okunniga människor och deras bemötande!
Redigerat av KRT: 31-03-2012, 12:46
--------------------
Ärvd trädgård i sydvästra Skåne (zon 1)
|
|
|
|
|
31-03-2012, 12:38
|

Medlem
Antal inlägg: 22 484
Medlem sedan: 04-08-2005
Medlem nr: 6 301

|
CITAT (Bengalow @ 31-03-2012, 13:32)  Så var det farbrorn som satt och läste i "Stora läkarboken". Efter ett tag sa han till sin kära gumma, i stolen intill: "-Vet du, jag tror att jag har fått malaria!" "-Äsch, din tok, hur kan du tro det?" "-Jo här står det, att man har frossa, darrningar, muskelvärk och kräkningar och är orolig!" "-Men du har väl inte sådana symptom?" "-Inte nu , nej, men det står också, att först märks ingenting...!"
Att man sätter diagnoser på "mänskligt beteende", är väl att ta i. Varenda människa har väl sin egenhet. När man kan klassificera något som mani, eller t.ex. häftigt humör, depression e.dyl. som ett lívslångt symptom, så får det mig att tänka på psykologer och psykiatriker i USA, dit varenda kändis har gått, för att få lite extra reklam. För att inte tala om vilken publicitet/reklam hjärnskrynklaren har fått...! Noja kallar jag det, och vi är väl alla lite nojiga. Hur kul hade det varit om alla vore lika stabila? Förstår inte vad du menar? För du kan väl inte på allvar mena att ADHD inte är en livslång funktionsnedsättning?
--------------------
Rotar runt i Sörmlands inland zon 2-3 Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd/Tove Jansson
|
|
|
|
Gunilla T
|
31-03-2012, 12:43
|
Gäster

|
CITAT (gnon49 @ 31-03-2012, 13:09)  Varför så burdus? Varför såra helt i onödan med följdinlägg som spär på. Om du menar mig så kommer jag även i fortsättningen att visa tummen upp när någon skriver ett särdeles klokt och kunnigt inlägg, den rätten tar jag mig! Och det omvända - någon gång måste även dumheterna bemötas....
|
|
|
|
|
31-03-2012, 12:56
|
Medlem
Antal inlägg: 3 185
Medlem sedan: 21-06-2009
Medlem nr: 24 333

|
Jo, jag kan påstå det, Stintan. Att unga drabbas av depressioner, är inget nytt. Det finns ingen grupp med så många självmord, och tankar på detta, som unga människor. Intåget i puberteten, osäkerheten på sig själv och sin situation, där man inte känner sig accepterad som vuxen, fast man själv tycker det, är en svår omställning. Det har det varit i alla tider, men kanske hyppigare idag, då ungdomar lever ett eget liv, som det aldrig gjorts förr. Konkurrrensen om jobb, pressen inom sport eller utbildning, sms-hot och liknande bidrar säkert till att ungdomar mår sämre. Att man har satt en bokstavskombination på det tycks lugna en del, men jag tror inte det finns en levande själ, som inte har tänkt på suicidal lösning. När jag själv fick epilepsi i ungdomsåren, så var mitt liv kört, tyckte jag den gången. Livet i sig är en enda lång prövning, och har man oturen att tänka lite för lite, eller för mycket, så skapar det en oro. Jag brukar hävda att ungdomar idag har för lite konsekvenstänkande. Att INTE tänka efter, vad som sker vid ett eventuellt överilat handlande. Själv pinkade jag nästan på mig, när jag såg, att snöbollen som jag kastat, höll på att träffa gatlyktan. Unga människor skall prova sig fram i livet, säger man, men när man tar till släggan för att demolera (bildlikt talat), så är det ofta ett fel som emanerar från föräldrars dåliga insikt om barns beteende - läs uppfostran. I detta fall menar jag inte aga, men tid till barnen. Det är en bristvara i dagens samhälle, där TV har blivit dagmamma och pedagog. Och "hjälpen" ligger i ett läkarbesök...
|
|
|
|
|
31-03-2012, 13:00
|

Medlem
Antal inlägg: 5 521
Medlem sedan: 14-03-2006
Medlem nr: 7 219

|
vilket tjafs. alla vet ju att motti skriver som hon gör, skit i henne liksom, det hoppar grodor hela tiden där
--------------------
likes anarki och faråthelvete ☺
|
|
|
|
|
31-03-2012, 13:14
|
Medlem
Antal inlägg: 3 001
Medlem sedan: 17-09-2009
Medlem nr: 26 121

|
CITAT (Bengalow @ 31-03-2012, 13:56)  Jo, jag kan påstå det, Stintan. Att unga drabbas av depressioner, är inget nytt. Det finns ingen grupp med så många självmord, och tankar på detta, som unga människor. Intåget i puberteten, osäkerheten på sig själv och sin situation, där man inte känner sig accepterad som vuxen, fast man själv tycker det, är en svår omställning. Det har det varit i alla tider, men kanske hyppigare idag, då ungdomar lever ett eget liv, som det aldrig gjorts förr. Konkurrrensen om jobb, pressen inom sport eller utbildning, sms-hot och liknande bidrar säkert till att ungdomar mår sämre. Att man har satt en bokstavskombination på det tycks lugna en del, men jag tror inte det finns en levande själ, som inte har tänkt på suicidal lösning. När jag själv fick epilepsi i ungdomsåren, så var mitt liv kört, tyckte jag den gången. Livet i sig är en enda lång prövning, och har man oturen att tänka lite för lite, eller för mycket, så skapar det en oro. Jag brukar hävda att ungdomar idag har för lite konsekvenstänkande. Att INTE tänka efter, vad som sker vid ett eventuellt överilat handlande. Själv pinkade jag nästan på mig, när jag såg, att snöbollen som jag kastat, höll på att träffa gatlyktan. Unga människor skall prova sig fram i livet, säger man, men när man tar till släggan för att demolera (bildlikt talat), så är det ofta ett fel som emanerar från föräldrars dåliga insikt om barns beteende - läs uppfostran. I detta fall menar jag inte aga, men tid till barnen. Det är en bristvara i dagens samhälle, där TV har blivit dagmamma och pedagog. Och "hjälpen" ligger i ett läkarbesök... Det är personer som du, som tror att det bara är "rycka upp" sig, eller "ta tag i sitt beteende" som gör att många personer får ett mångdubbelt svårare liv än de hade behövt. Det är beklämmande att det fortfarande finns sådana intoleranta och oupplysta människor i Sverige år 2012! Det gör mig mörkrädd, rent ut sagt. Jag tänker inte diskutera saken med dig eftersom din inställning gör mig fullkomligt rosenrasande och så fruktansvärt ledsen. Min anhörig VET att saker går sönder om man kastar en sten eller snöboll på dem. H*n är inte DUM, TRÖG eller har låg IQ. Men om man inte kan hejda sin impuls att kasta, inte har förmågan att tänka efter innan man kastar, då spelar det liksom ingen roll. Din kommentar som föräldrarnas brist på uppfostran är så löjeväckande att jag inte ens tänker bemöta den mer än att säga tre saker; 1) Hade du vetat hur mycket föräldrar till barn med ADHD lägger ner på sina barn, vilka anpassning arman gör och vilka uppoffringar man tvingas till hade du inte ens tänkt den tanken 2) Hade man kunnat "uppfostra" signalsubstanser i hjärnan hade nog alla personer med Schizofreni, bipolär sjd, depressioner, autism etc varit glada för du kunde det funnits hjälp för dem, tyvärr har läkarvetenskapen ännu inte kommit dit 3) Hade ett läkarbesök "hjälpt" mot ADHD hade det varit underbart, men eftersom läkarvetenskapen ännu inte kommit på ett sätt att finjustera signalsubstaner och deras receptorer i hjärnan så kan de inte göra så mycket...... På sin höjd kan de skriva ut centralstimulantia, som för det första inte hjälper alla, för det andra inte tolereras av alla och för det fjärde är ungefär lika kul att ta som alla andra mediciner mot kroniska sjukdomar. Att tro att det är någon slags "enkel utväg" visar på så total brist på insikt att jag återigen blir mörkrädd!
Redigerat av KRT: 31-03-2012, 13:16
--------------------
Ärvd trädgård i sydvästra Skåne (zon 1)
|
|
|
|
|
31-03-2012, 13:32
|

Medlem
Antal inlägg: 22 484
Medlem sedan: 04-08-2005
Medlem nr: 6 301

|
CITAT (Bengalow @ 31-03-2012, 13:56)  Jo, jag kan påstå det, Stintan. Att unga drabbas av depressioner, är inget nytt. Det finns ingen grupp med så många självmord, och tankar på detta, som unga människor. Intåget i puberteten, osäkerheten på sig själv och sin situation, där man inte känner sig accepterad som vuxen, fast man själv tycker det, är en svår omställning. Det har det varit i alla tider, men kanske hyppigare idag, då ungdomar lever ett eget liv, som det aldrig gjorts förr. Konkurrrensen om jobb, pressen inom sport eller utbildning, sms-hot och liknande bidrar säkert till att ungdomar mår sämre. Att man har satt en bokstavskombination på det tycks lugna en del, men jag tror inte det finns en levande själ, som inte har tänkt på suicidal lösning. När jag själv fick epilepsi i ungdomsåren, så var mitt liv kört, tyckte jag den gången. Livet i sig är en enda lång prövning, och har man oturen att tänka lite för lite, eller för mycket, så skapar det en oro. Jag brukar hävda att ungdomar idag har för lite konsekvenstänkande. Att INTE tänka efter, vad som sker vid ett eventuellt överilat handlande. Själv pinkade jag nästan på mig, när jag såg, att snöbollen som jag kastat, höll på att träffa gatlyktan. Unga människor skall prova sig fram i livet, säger man, men när man tar till släggan för att demolera (bildlikt talat), så är det ofta ett fel som emanerar från föräldrars dåliga insikt om barns beteende - läs uppfostran. I detta fall menar jag inte aga, men tid till barnen. Det är en bristvara i dagens samhälle, där TV har blivit dagmamma och pedagog. Och "hjälpen" ligger i ett läkarbesök... Varför ger du dig in i diskussionen när du inte har den blekaste aning om vad det är fråga om? Det är tragiskt att läsa ditt inlägg ja jag blir både ledsen och arg faktiskt.
--------------------
Rotar runt i Sörmlands inland zon 2-3 Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd/Tove Jansson
|
|
|
|
|
31-03-2012, 14:36
|
Medlem
Antal inlägg: 3 185
Medlem sedan: 21-06-2009
Medlem nr: 24 333

|
Jag har min syn på saken, icke utan erfarenhet. Därför "kastar" jag mig in i diskussionen. Utan sådana som mig hade det ju inte blivit någon sådan. Bara för att man slutat använda ordet "sot", så har det ju inte blivit fler sjukdomar. Vad man "upptäckt" på senare år är depressiva, psykotiska tillstånd. Psykologi/psykiatri är inte ens en renodlad vetenskap - det finns lika många teorier som det finns utövare. Jag hävdar med en dåres envishet, att fasthet i "uppfostran" ger en annan personlighet, och då menar jag till det bättre. T.o.m. doktor Spock, efter att ha blivit mor/farförälder, har tagit tillbaka sina teorier om fria tyglar för barn. Jag har förståelse för alla, som genomgår alla helvetets kval, p.g.a. barn, eller vuxna, som klassas som psykosociala bokstavsfall. Min mening är inte "den rätta" i vissa ögon, men har jag inte rätt att uttala mig? Det finns inga helt relevanta medel mot psykiska åkommor, men att få en diagnos lättar på trycket. "-Aha, det är så det ligger till...!". Var skall man gå efter detta? Hur skall man göra? Tränga ner i djupet? Det finns ingen lösning på problemet! Vad man kan hoppas på är att det är något som man växer ifrån. Än har inte det sista undret inträffat. Vad man slås av, är alla offentliga personer, som idag uttalar sig om sin "adhd", som förklaring till dåligt beteende. Skådespelare, konstnärer och andra kulturpersonligheter "lider" av detta, och det ger en dålig klang i sökandet efter relevans. Det är lätt att skylla på något, som ingen kan ta på.
|
|
|
|
|
31-03-2012, 16:25
|
Medlem
Antal inlägg: 2 496
Medlem sedan: 27-01-2006
Medlem nr: 7 002

|
Så synd att tråden spårade in på adhd. Annars var TS ursprungliga inlägg ang HSP ett kul upplägg. Det fick mig att tänka på både astrologi (tyckte det var stjärntecknet Fisken som beskrevs) och MyersBriggs-testet. I Myers Briggs har jag bokstäverna ENFP och jag är fisk. Båda stämmer väl överens och liknar rätt mycket HSP  Annars "lider" jag av AVM (Alldeles vanlig människa). Adhd har jag inga synpunkter på. Det finns (minst) en person i familjen som lider av detta. Hen är diagnosticerad, de andra inte.
--------------------
Rensar ogräs i sydligaste Bohuslän, ett blåshål i zon 2-3
|
|
|
|
Meriona
|
31-03-2012, 18:16
|
Gäster

|
Jag har läst på Wikipedia och ändå inte riktigt fattat vad HSP innebär....
|
|
|
|
|
31-03-2012, 18:36
|
Medlem
Antal inlägg: 3 185
Medlem sedan: 21-06-2009
Medlem nr: 24 333

|
Hyper Känsliga Personer...dom skall man akta sig för.
|
|
|
|
|
31-03-2012, 19:01
|

Medlem
Antal inlägg: 22 484
Medlem sedan: 04-08-2005
Medlem nr: 6 301

|
Det finns nog inte bara en form av känslighet så den där beteckningen kan säkert lätt missuppfattas.
--------------------
Rotar runt i Sörmlands inland zon 2-3 Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd/Tove Jansson
|
|
|
|
|
31-03-2012, 19:25
|

Medlem
Antal inlägg: 5 158
Medlem sedan: 18-02-2009
Medlem nr: 21 199

|
Jag själv har Asperger och autism i olika betteckningar och grader, att kalla det för funktionsnedsättning är lite fel, man har alla olika begränsningar man känner alltid igen sej i nåt =) Hade bara mina sociala skills funkat i sammhället så hade man varit vem som helst men autismen sätter sin blyghet, därför är skrivas lättats ^^ Finns både fördelar och nackdelar inom allt i forskning ^^ Men alla måste känna sej hemma nånstans, så bara man delar samma intresse/erfarenhetr och såvidare så =)
--------------------
Pjater-Zon 1-2
|
|
|
|
|
31-03-2012, 19:52
|
Medlem
Antal inlägg: 15 810
Medlem sedan: 11-11-2003
Medlem nr: 2 558

|
Ni får ursäkta men jag har inte läst hela tråden.
Ett litet inlägg bara. Visst är det bra att man kan känna igen sig men får man det inte bekräftat av specialist kan det också bli så att man fastnar i något som inte alls stämmer.
Alla har vi våra vanor /ovanor , vår personlighet osv. Gillar man inte en del , t ex att man mår dåligt av dem/det så kan man faktiskt göra iaf något åt dem/det.
Att jobba med sig själv går , kanske med hjälp av en väldigt bra kompis , så man inte fastnar i något destruktivt.
--------------------
Mälardalen zon 2 - 3
Att känna skuld är att vara human
|
|
|
|
|
03-04-2012, 10:55
|

Medlem
Antal inlägg: 5 521
Medlem sedan: 14-03-2006
Medlem nr: 7 219

|
CITAT (Bengalow @ 31-03-2012, 15:36)  Jag har min syn på saken, icke utan erfarenhet. Därför "kastar" jag mig in i diskussionen. Utan sådana som mig hade det ju inte blivit någon sådan. Bara för att man slutat använda ordet "sot", så har det ju inte blivit fler sjukdomar. Vad man "upptäckt" på senare år är depressiva, psykotiska tillstånd. Psykologi/psykiatri är inte ens en renodlad vetenskap - det finns lika många teorier som det finns utövare. Jag hävdar med en dåres envishet, att fasthet i "uppfostran" ger en annan personlighet, och då menar jag till det bättre. T.o.m. doktor Spock, efter att ha blivit mor/farförälder, har tagit tillbaka sina teorier om fria tyglar för barn. Jag har förståelse för alla, som genomgår alla helvetets kval, p.g.a. barn, eller vuxna, som klassas som psykosociala bokstavsfall. Min mening är inte "den rätta" i vissa ögon, men har jag inte rätt att uttala mig? Det finns inga helt relevanta medel mot psykiska åkommor, men att få en diagnos lättar på trycket. "-Aha, det är så det ligger till...!". Var skall man gå efter detta? Hur skall man göra? Tränga ner i djupet? Det finns ingen lösning på problemet! Vad man kan hoppas på är att det är något som man växer ifrån. Än har inte det sista undret inträffat. Vad man slås av, är alla offentliga personer, som idag uttalar sig om sin "adhd", som förklaring till dåligt beteende. Skådespelare, konstnärer och andra kulturpersonligheter "lider" av detta, och det ger en dålig klang i sökandet efter relevans. Det är lätt att skylla på något, som ingen kan ta på. klart du har rätt att uttala dig men jag tycker att du har fel. som diagnostiserad i vuxen ålder, uppvuxen på 60-talet utan några som helst fria tyglar så har jag äntligen fått reda på att det är helt ok att vara som jag är, jag har fått svar på massor av frågor och verktyg så jag klarar min vardag bra mycket enklare nu än tidigare. tänk om jag hade vetat det jag vet idag, och tänk om min omgivning hade vetat. då skulle jag inte suttit av min skoltid med blicken ut genom fönstret. visserligen gick jag ut skolan med högsta betyg, inte för att jag lärde mig något där utan bara för att jag kunde ändå. mer kedjetäcken och mediciner till folk!  *ironi*
--------------------
likes anarki och faråthelvete ☺
|
|
|
|
1 användare läser den här tråden just nu (1 gäster och 0 anonyma medlemmar)
0 medlem(mar):
|
|
 |
|