Bli en snyfthistoria., Är det värt det? Alternativ

[Gita]

Ja det är väl så här det ska vara?
Källa DN
"
Kicki Kainulainens hus i Hapa­randa är till salu. Inkomsten som sambon Andreas Altervall har räcker inte längre till för att försörja dem båda.

–  Vi har inte råd att ha det kvar. Släktingar och vänner har hjälpt oss ekonomiskt hittills, men de kan inte längre. De är ju inte heller rika.

/.../
– Vi kommer att vara utan hus, men med skulder till banken. Förhoppningsvis hittar vi en billig hyresrätt någonstans. Vi får se var vi hamnar, säger Kicki Kainulainen.

Hon har en kronisk svår värk på grund av en nervskada kopplad till en tidigare canceroperation. Ofta tvingas hon vara sängliggande eftersom smärtan gör henne utmattad.

– Jag har provat alla mediciner som finns, men inga hjälper. Jag kan inte böja mig och inte lyfta något och jag vet aldrig hur jag kommer att må, om jag kan vara uppe eller måste ligga och vila. Det är Andreas som får sköta nästan allt här hemma.

Hon utförsäkrades våren 2011, efter att ha haft tidsbegränsad sjukersättning sedan 2006. Efter det har hon sökt både hel sjukpenning och hel sjukersättning, men nekats. Själv anser hon, och hennes läkare, att hon är för sjuk för att kunna arbeta och att hon inte har den arbetsförmåga som Försäkringskassan har kommit fram till efter sina utredningar.

– Det är klart att jag vill arbeta, om jag bara kunde. Ingen väljer väl att ha det som jag har det nu? Jag hoppas att det ska komma en medicin som biter på smärtorna jag har.

/.../

– In i det längsta lät jag bli, men i vintras sökte jag socialbidrag, men fick nej där också med hänvisning till Andreas inkomster. Så det gör jag inte om, det var så förnedrande.

/.../
– Tidigare har jag hört om människors utanförskap i samhället, men det är först nu som jag börjar förstå vad det handlar om.

Det är just sådana här artiklar som gör mig tveksam eftersom bara ena parten kommer till tals och därmed oemotsagd i stort sett kan säga vad som helst. FK och sjukvården har ju ingen möjlighet att kommentera eller förklara grunden till olika beslut p.ga. att de är bundna av sekretess och därmed får jag ju som läsare en fullständigt ofullständig bild. Och har man inte hela bilden så kan man ju omöjligen ta ställning eller tycka något överhuvudtaget.
Gita

[Myosotis]

...det är mycket ot här nu, men det är jag som skapat tråden och tycker att det är ok...

Nej detta är verkligen ingen tråd att börja klippa i, den är bra och intressant som den är.

[Anma]

Det är just sådana här artiklar som gör mig tveksam eftersom bara ena parten kommer till tals och därmed oemotsagd i stort sett kan säga vad som helst. FK och sjukvården har ju ingen möjlighet att kommentera eller förklara grunden till olika beslut p.ga. att de är bundna av sekretess och därmed får jag ju som läsare en fullständigt ofullständig bild. Och har man inte hela bilden så kan man ju omöjligen ta ställning eller tycka något överhuvudtaget.
Gita

Saken är den att du inte skulle tro på om jag berättade vad jag råkat ut för. Att lämna ut mina handlingar till främmande människor är helt uteslutet, och vem vet, du skulle kanske tro att jag förfalskat dem ändå?
Men i alla fall.

Jag berättar. Tro att jag far med osanning om du vill.

Jag har varit utförsäkrad i ett år. Helt i onödan, för i undantagsreglerna finns att om man har godkänd arbetsskada (vilket jag har) kan man vara sjukskriven utan tidsbegränsning. Jag fick inte ens chansen att ta ställning till om jag ville söka enligt undantagsreglerna, då ingen informerade mig.
Jag förlorade min livränta och därmed hittills 100.000 kr netto. (efter skatt, utan jobbskatteavdrag) Summan tickar på varje månad.
Dessutom fick jag reda på 5 månader innan utförsäkring, efter att jag själv kontaktat min handläggare för att jag tyckte att det var konstigt att jag inte fick info om vad som skulle ske med mig, att om jag haft mer än 6 månader kvar kunde jag ha arbetstränat under rehabiliteringspeng istället för att bli utförsäkrad.

Man måste vara jävligt frisk för att kunna vara sjuk. Allt måste man själv hålla reda på. 90% av min energi då gick till att orka med värken.

Under utförsäkringen gick tre månader på att utreda hur min arbetsförmåga var. Jag träffade arbetstreapeut 3 gånger och arbetspsykolog en gång. Det tog tre månader. I arbetsterapeutens utlåtande står det klart och tydligt att jag ej har arbetsförmåga.
Trots det skulle jag arbetsträna, jag ville detta också, för om det är något jag alltid velat så är det att komma tillbaka till arbete. Det tog 5 månader(!) att hitta mig ett ställe att arbetsträna på. Alla mina egna förslag negligerades. Det komiska är att det stället som jag sedan arbetstränade på var på samma ställe som jag föreslog flera gånger från början. Under dessa fem månader hade jag kontakt med min handledare en gång i veckan.

Efter tre månader var det mina handledare som avbröt arbetsträningen. Jag hade gärna fortsatt, men de såg vad det gjorde med mig. Det var inte långt kvar till att min kropp brakade under värken. Min vilja är starkare än min sjukdomsinsikt. Snarare, min vilja var starkare än min sjukdomsinsikt.
Numera är jag ju faktiskt närmast frisk, så fort jag byggt upp mina stackars muskler som förtvinat under 10 års tid.
Målet är att klara 7 chins före midsommar. Tyvärr får jag ännu inte börja styrketräna då det kan bli missvisande i studien som jag ingår i. Så jag får nöja mig med att löpträna och att göra sjukgymnastens övningar. Men nu pratar jag om sådant som inte hör hit.

Nu vill FK at jag ska vara fortsatt sjukskriven min sjukperiod ut. Jag söker trots detta jobb för fulla muggar.

Jag har rätt till livränta. (Detta har jag själv tagit reda på. Ingen har informerat mig. Jag har inte träffat min handledare på hela tiden sen jag blev återförsäkrad. Det är flera månader sedan.) Men om jag ansöker det och får det beviljat under denna sjukskrivningsperiod så har jag därmed fått min SGI (sjukpenningsgrundande inkomst) nollad. Detta innebär att jag, när jag blir friskförklarad, inte har rätt till sjukpenning under tiden jag eventuellt är arbetslös. Inte heller under de 6 första månaderna jag jobbar.

Att då ha det i bagaget som jag har, en liten olycka som gjorde mig värkbruten i 10 år, så vill jag verkligen inte ha den otryggheten. Jag planerar att jobba till pension, men jag kan lika gärna råka ut för en olycka en vecka efter att jag fått jobb.

Ändå har jag kommit lindrigt undan.


Är det någon som tycker att det här är ok?

Redigerat av Anma: 11-10-2012, 09:02

[Gita]

Saken är den att du inte skulle tro på om jag berättade vad jag råkat ut för. Att lämna ut mina handlingar till främmande människor är helt uteslutet, och vem vet, du skulle kanske tro att jag förfalskat dem ändå?
Men i alla fall.

Jag berättar. Tro att jag far med osanning om du vill.

Jag har varit utförsäkrad i ett år. Helt i onödan, för i undantagsreglerna finns att om man har godkänd arbetsskada (vilket jag har) kan man vara sjukskriven utan tidsbegränsning. Jag fick inte ens chansen att ta ställning till om jag ville söka enligt undantagsreglerna, då ingen informerade mig.
Jag förlorade min livränta och därmed hittills 100.000 kr netto. (efter skatt, utan jobbskatteavdrag) Summan tickar på varje månad.
Dessutom fick jag reda på 5 månader innan utförsäkring, efter att jag själv kontaktat min handläggare för att jag tyckte att det var konstigt att jag inte fick info om vad som skulle ske med mig, att om jag haft mer än 6 månader kvar kunde jag ha arbetstränat under rehabiliteringspeng istället för att bli utförsäkrad.

Man måste vara jävligt frisk för att kunna vara sjuk. Allt måste man själv hålla reda på. 90% av min energi då gick till att orka med värken.

Under utförsäkringen gick tre månader på att utreda hur min arbetsförmåga var. Jag träffade arbetstreapeut 3 gånger och arbetspsykolog en gång. Det tog tre månader. I arbetsterapeutens utlåtande står det klart och tydligt att jag ej har arbetsförmåga.
Trots det skulle jag arbetsträna, jag ville detta också, för om det är något jag alltid velat så är det att komma tillbaka till arbete. Det tog 5 månader(!) att hitta mig ett ställe att arbetsträna på. Alla mina egna förslag negligerades. Det komiska är att det stället som jag sedan arbetstränade på var på samma ställe som jag föreslog flera gånger från början. Under dessa fem månader hade jag kontakt med min handledare en gång i veckan.

Efter tre månader var det mina handledare som avbröt arbetsträningen. Jag hade gärna fortsatt, men de såg vad det gjorde med mig. Det var inte långt kvar till att min kropp brakade under värken. Min vilja är starkare än min sjukdomsinsikt. Snarare, min vilja var starkare än min sjukdomsinsikt.
Numera är jag ju faktiskt närmast frisk, så fort jag byggt upp mina stackars muskler som förtvinat under 10 års tid.
Målet är att klara 7 chins före midsommar. Tyvärr får jag ännu inte börja styrketräna då det kan bli missvisande i studien som jag ingår i. Så jag får nöja mig med att löpträna och att göra sjukgymnastens övningar. Men nu pratar jag om sådant som inte hör hit.

Nu vill FK at jag ska vara fortsatt sjukskriven min sjukperiod ut. Jag söker trots detta jobb för fulla muggar.

Jag har rätt till livränta. (Detta har jag själv tagit reda på. Ingen har informerat mig. Jag har inte träffat min handledare på hela tiden sen jag blev återförsäkrad. Det är flera månader sedan.) Men om jag ansöker det och får det beviljat under denna sjukskrivningsperiod så har jag därmed fått min SGI (sjukpenningsgrundande inkomst) nollad. Detta innebär att jag, när jag blir friskförklarad, inte har rätt till sjukpenning under tiden jag eventuellt är arbetslös. Inte heller under de 6 första månaderna jag jobbar.

Att då ha det i bagaget som jag har, en liten olycka som gjorde mig värkbruten i 10 år, så vill jag verkligen inte ha den otryggheten. Jag planerar att jobba till pension, men jag kan lika gärna råka ut för en olycka en vecka efter att jag fått jobb.

Ändå har jag kommit lindrigt undan.
Är det någon som tycker att det här är ok?

Nu har jag ju inte alls påstått att du eller någon annan far med osanning. Vad jag sagt är att det är omöjligt att bilda sig en uppfattning om vad som är sant eller inte i de tidningsartiklar där bara ena parten kommer till tals.
Gita

[Skruttis]

Definitivt inte. Det är för dj-ligt! Men tyvärr den verklighet vi lever i.

[Anma]

Nu har jag ju inte alls påstått att du eller någon annan far med osanning. Vad jag sagt är att det är omöjligt att bilda sig en uppfattning om vad som är sant eller inte i de tidningsartiklar där bara ena parten kommer till tals.
Gita

Nu är det bara jag som kommit till tals. Verkar min historia trovärdig i dina ögon?

Definitivt inte. Det är för dj-ligt! Men tyvärr den verklighet vi lever i.

Vi måste inte acceptera verkligheten. Vi kan kämpa mot den. Det finns en nybildad förening som gör detta med bravur. Som belyser frågorna och svarar i debattartiklar med mera med mera. Denna förening är partipolitiskt obunden.

solrosuppropet.se

De är mest kända i östra götaland då sätet är i Norrköping.

[Cacki]

Det är just sådana här artiklar som gör mig tveksam eftersom bara ena parten kommer till tals och därmed oemotsagd i stort sett kan säga vad som helst. FK och sjukvården har ju ingen möjlighet att kommentera eller förklara grunden till olika beslut p.ga. att de är bundna av sekretess och därmed får jag ju som läsare en fullständigt ofullständig bild. Och har man inte hela bilden så kan man ju omöjligen ta ställning eller tycka något överhuvudtaget.
Gita

Fast Gita, inom sjukvården är det, med patientens medgivande, visst tillåtet gå förbi de generella sekretessreglerna ibland. Nu vet vi visserligen inte vem/vilka som frågat Anma om att medverka i ett reportage, men du måste väl också ha sett att det förekommer publiceringar skrivna av någon läkare som grundar sej på verkliga patientfall? Hur skulle detta vara möjligt annars?

Även om en del tror att personerna i det du kallar "snyfthistorier" ljuger, ser du då ändå inget problem med att det du läser är precis så här dessa utsatta människor faktiskt upplever sin situation?
Det gör i alla falll jag, men det kanske beror på att jag som arbetar med sjukvård är lärd att tänka så. Det kan vara ganska vedertaget att t.ex en viss undersökning/behandling inte gör speciellt ont, men till syven och sist är det ändå patientens egna upplevelser man ska ta hänsyn till. Fel då alltså?? "-Men herregud sluta gnäll nu!" Du bara inbillar dej, det här gör inte alls ont!"

Redigerat av Cacki: 11-10-2012, 09:21

[Gita]

Nu är det bara jag som kommit till tals. Verkar min historia trovärdig i dina ögon?

Nu har jag ingen som helst anledning att misstro dig, men eftersom jag inte känner dig så kan jag ju inte veta någonting om dig och din situation med säkerhet, eller hur? Du skulle ju kunna vara en helt påhittad figur. Observera, att det tror jag absolut inte att du är, men jag vet ju inte med säkerhet. Visst har det förekommit påhittade karaktärer, som många kände stor medkänsla med, tidigare i forumet

Sen är det inte din historia jag egentligen diskuterar utan mera allmänt de s.k. "snyfthistorier" ( inte mitt ordval, se rubriken för tråden) som förekommer allt som oftast och främst i kvällspress.
Gita

Redigerat av Gita: 11-10-2012, 09:53

[Anma]

Nu har jag ingen som helst anledning att misstro dig, men eftersom jag inte känner dig så kan jag ju inte veta någonting om dig och din situation med säkerhet, eller hur? Du skulle ju kunna vara en helt påhittad figur. Observera, att det tror jag absolut inte att du är, men jag vet ju inte med säkerhet. Visst har det förekommit påhittade karaktärer, som många kände stor medkänsla med, tidigare i forumet

Sen är det inte din historia jag egentligen diskuterar utan mera allmänt de s.k. "snyfthistorier" ( inte mitt ordval, se rubriken för tråden) som förekommer allt som oftast och främst i kvällspress.
Gita

För det första. Jag söker inte medkänsla. Jag vill belysa ett samhällsproblem. Oftast berättar jag inte om mitt enskilda fall, nu gjorde jag det för jag anser mig stark nog idag att bli ifrågasatt. Tidigare, när jag satt fast i smärtspiralen var jag inte det. Då var jag bara arg. Och ledsen.

Snyfthistoria.
Ditt ordval från början här på Odla.
Jag tolkar det som att du inte kan vara säker på om någon över huvudtaget råkat illa ut enligt dagens regler. Du kan inte ens vara säker på om det existerar något som heter utförsäkring. För du får ju aldrig se myndigheternas papper på att så faktiskt skett.
För säker kan du ju inte vara.

DN är väl ändå inte kvällspress?

[Gita]

För det första. Jag söker inte medkänsla. Jag vill belysa ett samhällsproblem. Oftast berättar jag inte om mitt enskilda fall, nu gjorde jag det för jag anser mig stark nog idag att bli ifrågasatt. Tidigare, när jag satt fast i smärtspiralen var jag inte det. Då var jag bara arg. Och ledsen.

Snyfthistoria.
Ditt ordval från början här på Odla.
Jag tolkar det som att du inte kan vara säker på om någon över huvudtaget råkat illa ut enligt dagens regler. Du kan inte ens vara säker på om det existerar något som heter utförsäkring. För du får ju aldrig se myndigheternas papper på att så faktiskt skett.
För säker kan du ju inte vara.

DN är väl ändå inte kvällspress?

Nu är ju just denna fråga "ditt ämne" men när det gäller andra frågor, grundar sig dina ställningstagande på mer eller mindre sanna tidningsartiklar där bara en sida kommer till tals? Det gör inte jag.

Betr. "snyfthistorier" tänkte du verkligen på mig när du satte rubriken till ditt inlägg? Smickrande!
Gita

[Anma]

Nu är ju just denna fråga "ditt ämne" men när det gäller andra frågor, grundar sig dina ställningstagande på mer eller mindre sanna tidningsartiklar där bara en sida kommer till tals? Det gör inte jag.

Betr. "snyfthistorier" tänkte du verkligen på mig när du satte rubriken till ditt inlägg? Smickrande!
Gita

Nej, jag diskuterar inte ämnen som jag inte är insatt i. Något att tänka på kanske även för andra?

Var så god, men jag skulle personligen inte ta det som smicker.

[Gita]

Nej, jag diskuterar inte ämnen som jag inte är insatt i. Något att tänka på kanske även för andra?

Är du inte på gränsen till att förhäva dig nu? Det finns ju andra synsätt och andra erfarenheter som är precis lika sanna som dina, tror du verkligen inte det?

Fast nu har vi nog hamnat en bit från ämnet. Om du skall gå ut med din historia i media eller inte kan ju faktiskt bara du själv bestämma.
Jag har bara sagt att själv skulle jag aldrig i livet göra det, främst av integritetsskäl, (jag kan inte tänka mig att vika ut mig som privatperson).
Gita

[Ugglemormor]

Det är inte så lätt med det hela, det finns alltid någon som vränger allt till en snythistoria, de som inte känner dig irl. för det finns folk till allt, det vet du lika väl som jag ......

Men saken är den att du har gått igenom ett rent h...te och berättat sakligt om det så där finns inte något som skulle göra dig till ett "offer" el tala osanning, du är alldeles för tydlig och medveten om det du gått igenom, har inte ens haft någon annan tanke utan är enbart glad att man har hittat botemedlet till din skada och att det finns så många som skulle behöva få det också...... .

[Gita]

Även om en del tror att personerna i det du kallar "snyfthistorier" ljuger, ser du då ändå inget problem med att det du läser är precis så här dessa utsatta människor faktiskt upplever sin situation?

Fast när det gäller försäkringskassa och arbetsförmåga så är väl ändå inte att den personliga upplevelsen som skall gälla. Det måste väl ändå vara de strikt medicinska kriterierna som avgör, eller hur?
Gita

[Anma]

Är du inte på gränsen till att förhäva dig nu? Det finns ju andra synsätt och andra erfarenheter som är precis lika sanna som dina, tror du verkligen inte det?

Fast nu har vi nog hamnat en bit från ämnet. Om du skall gå ut med din historia i media eller inte kan ju faktiskt bara du själv bestämma.
Jag har bara sagt att själv skulle jag aldrig i livet göra det, främst av integritetsskäl, (jag kan inte tänka mig att vika ut mig som privatperson).
Gita

Det är ok att hamna från ämnet i min tråd, i synnerhet när ämnet är så tydligt förknippat med det tråden faktiskt handlar om.

Förhäva? Det är din tolkning. Och jag är mycket medveten om att det finns andra synsätt, fanns det inte det skulle sjuka som vågar sig till pressen inte bli hånade och förlöjligade.

Fast när det gäller försäkringskassa och arbetsförmåga så är väl ändå inte att den personliga upplevelsen som skall gälla. Det måste väl ändå vara de strikt medicinska kriterierna som avgör, eller hur?
Gita

Ja, och ändå bedömer FK och läkare olika.

Redigerat av Anma: 11-10-2012, 11:30

[Skruttis]

/Saxat bort lite/Skruttis

Vi måste inte acceptera verkligheten. Vi kan kämpa mot den. Det finns en nybildad förening som gör detta med bravur. Som belyser frågorna och svarar i debattartiklar med mera med mera. Denna förening är partipolitiskt obunden.

solrosuppropet.se

De är mest kända i östra götaland då sätet är i Norrköping.

Jag är glad att det finns personer - som du te x - som orkar fightas och kämpa mot/med myndigheter och regler och allt vad som är galet.

Tyvärr så lever jag själv i min "smärtvärld" och känner att jag i a f inte för tillfället orkar att engagera mig särskilt mycket. Jag fick slåss så pass mycket själv för min egen skull under många år så nu när jag äntligen fått lite lugn i min tillvaro, vad fk, arb.förm, mm gäller, så vill jag helst bara ägna mig åt mitt ständigt försämrande liv och min träning. Jag vet att det är fel och att jag inte hjälper till att åstadkomma något, men jag orkar helt enkelt inte.
Ska i a f gå in på Solrosupproret och läsa vad det är.

Däremot sitter jag här i det tysta och hejar på er kämpar som aktivt engagerar sig. Jag högaktar er alla!

[Hjortronsylt]

r. Observera, att det tror jag absolut inte att du är, men jag vet ju inte med säkerhet. Visst har det förekommit påhittade karaktärer, som många kände stor medkänsla med, tidigare i forumet

Jag tror det finns en sådan karaktär kvar än idag, h*n drar sig verkligen inte för att återkomma sina berättelser om sina krämpor. Och det är inte Anma jag heller menar nu (på tal om att det kom på tal )

[*Stintan*]

Jag tror det finns en sådan karaktär kvar än idag, h*n drar sig verkligen inte för att återkomma sina berättelser om sina krämpor. Och det är inte Anma jag heller menar nu (på tal om att det kom på tal )

Fy tusan så gemen du är!

[Hjortronsylt]

Fy tusan så gemen du är!

Vaknat på fel sida idag?

[Anma]

Jag tror det finns en sådan karaktär kvar än idag, h*n drar sig verkligen inte för att återkomma sina berättelser om sina krämpor. Och det är inte Anma jag heller menar nu (på tal om att det kom på tal )

Jag är knappast känd här för att dra upp mina krämpor...

Jag är glad att det finns personer - som du te x - som orkar fightas och kämpa mot/med myndigheter och regler och allt vad som är galet.

Tyvärr så lever jag själv i min "smärtvärld" och känner att jag i a f inte för tillfället orkar att engagera mig särskilt mycket. Jag fick slåss så pass mycket själv för min egen skull under många år så nu när jag äntligen fått lite lugn i min tillvaro, vad fk, arb.förm, mm gäller, så vill jag helst bara ägna mig åt mitt ständigt försämrande liv och min träning. Jag vet att det är fel och att jag inte hjälper till att åstadkomma något, men jag orkar helt enkelt inte.
Ska i a f gå in på Solrosupproret och läsa vad det är.

Däremot sitter jag här i det tysta och hejar på er kämpar som aktivt engagerar sig. Jag högaktar er alla!

Det är fullt förstråligt att man inte orkar... ♥

Redigerat av Anma: 11-10-2012, 17:47