Tänker ni på att ert boende ska vara bekvämt livet ut?, reflektion ang annan aktuell tråd Alternativ

[Eva i Skåne]

Drömmen om ett annat liv har vi väl alla någon gång haft och det är roligt att läsa den andra tråden om drömmar.
I tio, kanske tjugo år har maken och jag pratat om att bosätta oss i sommarstugan när barnen var vuxna. Det är dom nu, men nu är maken 64 och jag 56 och mina tankar har förändrats lite.
Förr var det naturen och avskildheten som lockade. Det är fortfarande det tyngsta argumentet för flytt, men jag har börjat tänka på de negativa sidorna mer och mer. Visst kan vi modernisera en del och göra saker bekvämare, kanske bygga till, men ändå.
Naturtomten kan man mer eller mindre låta sköta sig själv om man inte orkar, men vi har lång "egen" väg upp från den som plogas. Något man tänker på sådana här vintrar. Min svärfar är 87 och bor ensam och halv omodernt, men han har ju gjort det i hela sitt liv och är fortfarande ganska pigg, men vi som bott bekvämt - ska vi verkligen satsa på att flytta ut på landet nu när vi börjar bli äldre???
Om man blir sjuk eller handikappad, beroende av hjälp på olika sätt, inte kan ta sig till affären, vårdcentralen osv själv, då är det kanske inte lika charmigt att bo där ute i skogen? Rullstol på en skogstomt t ex. Inte så kul. Vännerna blir också äldre och får kanske svårt att komma på besök. Det blir kanske en isolering istället för en önskad avskildhet?

Just nu väger det negativa tyngst. Det är en känsla som gärna förändras på sommaren när vi mest bor i stugan, men allt är ju lättare då. Det känns bäst för mig att tänka mig att ha min bekväma lägenhet i en mindre tätort när den dagen kommer. Där kan jag bo kvar och få hjälp om det behövs. Sommarstugan vill jag förstås ha kvar och använda så länge jag kan och sen förhoppningsvis något av barnen ta över den.
Att ha både och känns som min dröm, men det är ju en ekonomisk fråga när man bara har pensioner att leva på.