Att vara den som lyckats..., En liten brandfackla om värderingar Alternativ

[Cacki]

Jag funderar ibland på hur man ser på det här med att räknas som att lyckas i livet och att det i stort sett alltid handlar om att tjäna pengar.
Konstigt nog anses ju dessutom den som driver ett företag och lyckas få det att hålla sej flytande som lite mer lyckad än en anställd t.o.m. Varför, den anställde bidrar ju i allra högsta grad också till att hålla igång företaget och produktionen. Utan anställda ingen möjlighet för företaget att växa. I mina ögon är det en märklig värdering och därför skulle det vara intressant att höra hur ni andra ser på saken.

För mej är det den kan känna harmoni och har balans i livet som verkligen har lyckats. Att bara tjäna pengar är något helt annat och säger egentligen ingenting om hur lyckad en person är, för pengar är ju trots allt bara är ett betalmedel.
Någonstans finns ju dessutom en gräns för hur mycket pengar som behövs för att kunna leva ett behagligt liv och då är det den nedre gränsen som är den klart avgörande. Den övre kan ju vara precis hur flytande som helst, beroende på hur stort ha-begär man besitter.
Ändå är det den övre gränsen som tydligen avgör om vem som ska kallas lyckad eller ej…??

Tillbaka till det här med att vara företagare eller anställd.

Kan man räknas som lyckad när man är tvungen att arbeta i stort sett 24 timmar om dygnet för att ändå inte kunna ta ut mer ( ibland mindre enligt somliga) i lön än en ”vanlig” anställd?
Är man lyckad om man får försaka sin familj?
Är man lyckad om man slipper ha en massa fritid att fylla med trevliga aktiviteter?
Är man lyckad om man slipper vara närvarande när ens barn växer upp?
Är man lyckad om man lyckas få äktenskapet att spricka p.g.a. att man aldrig hinner ses?
Är man lyckad om man inte har tid att dra sitt strå till stacken för att få logistiken att flyta på hemmaplan på ett jämställt sätt?
Är man lyckad om man låter de viktigaste åren i livet glida spårlöst förbi medan man är tvungen att slita sej fördärvad? Kan man verkligen kalla det för att ha lyckats även om man i bästa fall har lyckats lägga lite pengar på hög, men som man ändå inte ser till att få någon större glädje av medan tid är?
Och hemska tanke, säg att affärsidén bara skulle visa sej ha varit ett gistet luftslott, är man inte dubbelt misslyckad då i jämförelse med den som har förmågan att känna tillfredsställelse med livet trots att man nöjer sej med att bara vara ”en helt vanlig grå liten anställd”?
Att man varit klok nog att låta bli att belåna sej upp över upp över öronen för att inte hamna i en situation där man får gå från både hus och hem pga ett dumdristigt val man gjort tidigare ?


Eller är man mer lyckad om man får allt det där att klaffa och i slutändan ändå har en liten sparad slant på kistbotten, empatiska och harmoniska barn som är tacksamma att de har uppfostrats av sina föräldrar. Att man lyckats lära dem att man inte kan få allt man pekar på, att steka köttbullar och att spika ihop en lådbil?

Jag vet i alla fall vad jag tycker även om man knappast kan kalla det PK….

[Rosrup]

Det korta svaret:
(Ska just iväg och köpa mer kogödsel )

Har man gott om pengar och vett nog att göra något med dom som man mår bra av så anser jag att man kan känna sig lyckad.
Annars så kan man ge dom till mig så jag blir lycklig

[gnon49]

Att vilja var egenföretagare är nog mer ett kall än yrke. Ofta drivs man av en ide som man vill förverkliga. 9-5 arbete passar ju inte alla och tur är ju det. Ofta är familjen inblandad i ett eget företag, ett familjeföretag där alla i familjen bidrar med sitt. Alla vill ju vara sin egen lyckas smed egentligen men alla har inte rätta förmågan eller förutsättningarna och då passar säkert vanligt 9-5 arbete bättre. Fast idag så måste väl även en anställd ofta arbeta även hemma eller på helger om man vill växa i företaget. Själv trivdes jag med att vara anställd, kanske beroende på att jag kunde bestämma över mig själv ganska mycket bara arbetet blev gjort. Ville jag arbeta en helg eller kväll så gjorde jag det. Det 'är ju alltid mer tryggt att vara anställd än egenföretagare. För mig hägrar nu snart pensionen så jag tänker ta dagen som den kommer o bara njuta.

[Huggorm]

För mej är det den kan känna harmoni och har balans i livet som verkligen har lyckats.

Det är något som verkligen är värt att kämpa för. Man måste förstå att det är man själv som avgör om man har lyckats här i livet, det måste vara ene egna värderingar man bedömer sig utifrån

[pejori]

För mig är att lyckats att ungarna vuxit upp till självständiga individer.

Att dom överlevt morsans kokkonster och inte fått allt för många trauman med sig.
-Att jag kan luta mig tillbaka och ha tak över huvudet och kan unna mig lite extra om jag vill.
-Mer behöver jag inte, då kistan, när den dagen kommer inte har några fickor.

Redigerat av pejori: 18-04-2013, 16:58

[*Stintan*]

Jag håller med dej Cacki. För mig har inte arbete och pengar med att vara lyckad eller ej att göra, och vem förutom man själv kan avgöra det. Jag gillar inte att man värderar andra människor utifrån vad de arbetar med eller hur mycket pengar de har och ännu värre är det om man tror att man är bättre och märkvärdigare än andra om man har en "fin" titel och gott om pengar.
Jag är uppväxt med och har jobbat i familjeföretag och min man var egenföretagare och jag skulle nog vilja påstå att de flesta egenföretagare med facit i handen tycker att de försummat sina familjer även om familjen till viss del varit delaktig i företaget. Är det att vara lyckad? Man kan ju fråga barnen.

Redigerat av *Stintan*: 18-04-2013, 17:26

[Gita]

Det korta svaret:
(Ska just iväg och köpa mer kogödsel )

Har man gott om pengar och vett nog att göra något med dom som man mår bra av så anser jag att man kan känna sig lyckad.
Annars så kan man ge dom till mig så jag blir lycklig

Man kan kanske inte köpa lycka, men man kan köpa frihet. Och visst gör väl frihet och trevligheter man kan göra om man har pengar livet lite roligare.
Sen är jag lycklig och stolt över att jag levt hela livet med min första, största och enda kärlek (stans snyggaste kille en gång för länge sedan) jag blir lika lycklig varje morgon när jag vaknar och han är där.
Jag är väldigt lycklig över att våra vackra och begåvade barn fått växa upp med båda sina föräldrar och sluppit bli någons bonus/styvbarn. Jag är också väldigt lycklig över att mina barn blivit fria, starka vuxna( trots att mor och far var egenföretagare på var sitt håll, eller kanske just därför) Jag är nöjd och lycklig över att jag alltid haft stimulerande och intressanta arbeten, både som egenföretagare och som anställd.Jag är lycklig över att i stort sett varit frisk hela livet.
Sen är det naturligtvis trevligt att bo i ett fint hus, det är trevligt att ha råd att åka till sol och värme ett par gånger om året. Det är också trevligt att kunna unna sig (inom rimliga gränser) ett gott liv.
Jag skulle kunna fortsätta att rada upp massor med saker som gör att jag känner mig lyckad men viktigast är nog ändå att kunna känna sig nöjd med och stolt över sig själv
Gita

[Rebecca]

Jag är väldigt lycklig över att våra vackra och begåvade barn fått växa upp med båda sina föräldrar och sluppit bli någons bonus/styvbarn.

Så detta är något negativt i dina ögon? Mycket konstigt formulerat om det inte var så du menade.

Redigerat av Rebecca: 18-04-2013, 18:22

[Anma]

Jag är tacksam över att jag som 22 åring träffade en man som faktiskt redan hade två barn, 2 och 3 år gamla då. Hade jag inte gjort det hade jag aldrig fått uppleva lyckan av att ha småbarn omkring mig, då jag inte kan få egna.
Jag är tacksam över att jag efter 10 års ständig värk och elände äntligen blivit frisk, och att jag och min man och jag klarade av alla dessa jobbiga år. Nu betalar jag tillbaka genom att slita som ett djur för vår överlevnad ekonomiskt.
Jag är tacksam över att jag har min timanställning, fast helst skulle jag vilja ha fast lön och betydligt högre lön dessutom, men jag är ändå tacksam över att jag har en inkomst, utan den skulle vi inte kunna satsa på min mans relativt nystartade företag.
Jag är tacksam över att vi kunnat behålla vår sommarstuga genom alla svåra år. Ännu är läget osäkert om vi kommer kunna tillbringa våra pensionsår där så länge vi orkar, men vi fick i alla fall ha den kvar genom alla svåra åren.
Jag är tacksam över att jag vill, kan och orkar hjälpa de som inte har samma förmåga som jag. För närvarande har jag tre uppdrag som god man, är ledsagare till en person och utöver det gör jag en del frivilligarbete här i min trakt. Gör detta mig till en bättre människa? Nej, men jag mår bra av att kunna hjälpa dem som inte klarar själva.
Jag har för närvarande 1500:- på sparkontot, framtiden är ekonomiskt osäker, men jag är lyckligare än någonsin.

Om jag känner mig lyckad? Ja, utifrån de förutsättningar jag haft genom livet så faktiskt, ja.

Redigerat av Anma: 18-04-2013, 18:40

[Cacki]

Att vilja var egenföretagare är nog mer ett kall än yrke. Ofta drivs man av en ide som man vill förverkliga. 9-5 arbete passar ju inte alla och tur är ju det. Ofta är familjen inblandad i ett eget företag, ett familjeföretag där alla i familjen bidrar med sitt. Alla vill ju vara sin egen lyckas smed egentligen men alla har inte rätta förmågan eller förutsättningarna och då passar säkert vanligt 9-5 arbete bättre. Fast idag så måste väl även en anställd ofta arbeta även hemma eller på helger om man vill växa i företaget. Själv trivdes jag med att vara anställd, kanske beroende på att jag kunde bestämma över mig själv ganska mycket bara arbetet blev gjort. Ville jag arbeta en helg eller kväll så gjorde jag det. Det 'är ju alltid mer tryggt att vara anställd än egenföretagare. För mig hägrar nu snart pensionen så jag tänker ta dagen som den kommer o bara njuta.

I en vissa fall kanske men allt fler "tvingas" ju mer eller mindre bli egen företagare för att alls ha ett jobb att gå till. Många lite större företag lägger ut mer och mer uppdrag på entrepenörer istället för att hålla sej med egen personal. Då vill nog inte jag kalla det ett kall i den bemärkelsen.
Inte heller att själva drivkraften alltid handlar om innovation och egna fräscha idéer. Ta t.ex byggbranschen, alla har i stort sett precis samma utbud på tjänster och saknar ofta specialkompetens på ett något visst område som sticker ut som "bär" verksamheten.
Jag tycker faktiskt att det är lite av att överromantisera bilden av egenföretagande och att vi borde vara lite mer försiktiga med "glorofierandet" av just dem som väljer att försörja sej på det sättet.

Redigerat av Cacki: 18-04-2013, 18:49

[pejori]

Det korta svaret:
(Ska just iväg och köpa mer kogödsel )

Har man gott om pengar och vett nog att göra något med dom som man mår bra av så anser jag att man kan känna sig lyckad.
Annars så kan man ge dom till mig så jag blir lycklig

Är ens ekonomiska status, måttstocken på om man har lyckats???
För mig är det helt andra preferenser som avgör.

Lite OT: Hur definieras det, att inte lyckats?

[Gita]

Så detta är något negativt i dina ögon? Mycket konstigt formulerat om det inte var så du menade.

Men det är väl ändå en självklarhet att det absolut bästa är att växa upp i en väl fungerande kärnfamilj där mamma och pappa älskar och respekterar varandra. Det är väl självklart att det är bäst när syskonen har samma mor- och farföräldrar. Det är väl självklart att det är bäst att ha ett hem istället för att åka mellan olika ställen veckovis.
Nu är det ju tyvärr inte så lyckligt att alla kärnfamiljer är välfungerande och en bra s.k bonusfamilj är ju självklart bättre än en dålig kärnfamilj.
Men som sagt jag är både stolt och lycklig över att våra barn sluppit ha styvmödrar eller styvfäder. Jag är stolt och lycklig över vad min man och jag lyckats åstadkomma tillsammans. Får man vara det?
Gita

Redigerat av Gita: 18-04-2013, 18:55

[pejori]

Men det är väl ändå en självklarhet att det absolut bästa är att växa upp i en väl fungerande kärnfamilj där mamma och pappa älskar och respekterar varandra. Det är väl självklart att det är bäst när syskonen har samma mor- och farföräldrar. Det är väl självklart att det är bäst att ha ett hem istället för att åka mellan olika ställen veckovis.
Nu är det ju tyvärr inte så lyckligt att alla kärnfamiljer är välfungerande och en bra s.k bonusfamilj är ju självklart bättre än en dålig kärnfamilj.
Men som sagt jag är både stolt och lycklig över att våra barn sluppit ha styvmödrar eller styvfäder. Jag är stolt och lycklig över vad min man och jag lyckats åstadkomma tillsammans. Får man vara det?
Gita

Självklart får man det.

[Cacki]

Men det är väl ändå en självklarhet att det absolut bästa är att växa upp i en väl fungerande kärnfamilj där mamma och pappa älskar och respekterar varandra. Det är väl självklart att det är bäst när syskonen har samma mor- och farföräldrar. Det är väl självklart att det är bäst att ha ett hem istället för att åka mellan olika ställen veckovis.
Nu är det ju tyvärr inte så lyckligt att alla kärnfamiljer är välfungerande och en bra s.k bonusfamilj är ju självklart bättre än en dålig kärnfamilj.
Men som sagt jag är både stolt och lycklig över att våra barn sluppit ha styvmödrar eller styvfäder. Jag är stolt och lycklig över vad min man och jag lyckats åstadkomma tillsammans. Får man vara det?Gita

Så klart man får...bara man inte sätter sej på höga hästar och ser ner på andra som inte lever på samma sätt och har samma värderingar som man själv.

[gnon49]

Är ens ekonomiska status, måttstocken på om man har lyckats???
För mig är det helt andra preferenser som avgör.

Lite OT: Hur definieras det, att inte lyckats?

I dagens samhälle är tyvärr det den vanligaste måttstocken. Redan små barn lär sig vad ekonomi o prylar betyder. I skolan är det många gånger avgörande enligt elevernas måttstock, annars är man W.T eller vit skräpmänniska. Sedan spär givetvis reklamen på om att lyckan kan köpas för pengar om man köper just deras produkt. Pengar måste man ha, pengar är viktiga för livshälsan o själsfriden men bara en till en del. Att kunna köpa allt man vill ha är ju ingen lycka. Bara det man ansträngt sig för att kunna köpa är oftast lycka. Har själv gjort flera misslyckanden i livet men vadå! Nu har jag det bra, habegäret från yngre dagar är borta och pension o ett, förhoppningsvis bra liv, väntar. Är faktiskt helt ointresserad vilket måttstock andra sätter på mig. Tror det är fördelen med att bli äldre.

[Cacki]

I dagens samhälle är tyvärr det den vanligaste måttstocken. Redan små barn lär sig vad ekonomi o prylar betyder. I skolan är det många gånger avgörande enligt elevernas måttstock, annars är man W.T eller vit skräpmänniska. Sedan spär givetvis reklamen på om att lyckan kan köpas för pengar om man köper just deras produkt. Pengar måste man ha, pengar är viktiga för livshälsan o själsfriden men bara en till en del. Att kunna köpa allt man vill ha är ju ingen lycka. Bara det man ansträngt sig för att kunna köpa är oftast lycka. Har själv gjort flera misslyckanden i livet men vadå! Nu har jag det bra, habegäret från yngre dagar är borta och pension o ett, förhoppningsvis bra liv, väntar. Är faktiskt helt ointresserad vilket måttstock andra sätter på mig. Tror det är fördelen med att bli äldre.

Känner du det så, så är du med min måttstock helt klart en som lyckats!

[Gita]

Att kunna köpa allt man vill ha är ju ingen lycka.

Att kunna köpa saker är väl iofs ingen lycka men pengar ger frihet och just frihet är en ganska stor del i det jag kallar lycka.
Gita

[Cacki]

Att kunna köpa saker är väl iofs ingen lycka men pengar ger frihet och just frihet är en ganska stor del i det jag kallar lycka.
Gita

Fast om man nu får slita så hårt i så många år för friheten, är det då inte bättre att sänka prestationskraven på sej själv och leva lite friare fördelat under hela livet?

[*Stintan*]

Det är faktiskt frihet att vara nöjd med det lilla också.

[Cacki]

Det är faktiskt frihet att vara nöjd med det lilla också.

Tror man känner en större frid inom sej om man slipper ryckas med "den eviga statusjakten"