Att vara den som lyckats..., En liten brandfackla om värderingar Alternativ

[*Stintan*]

+1

Och vad tycker du själv i frågan ämnet handlar om?

[Cacki]

Man kan kanske inte köpa lycka, men man kan köpa frihet. Och visst gör väl frihet och trevligheter man kan göra om man har pengar livet lite roligare.
Sen är jag lycklig och stolt över att jag levt hela livet med min första, största och enda kärlek (stans snyggaste kille en gång för länge sedan) jag blir lika lycklig varje morgon när jag vaknar och han är där.
Jag är väldigt lycklig över att våra vackra och begåvade barn fått växa upp med båda sina föräldrar och sluppit bli någons bonus/styvbarn. Jag är också väldigt lycklig över att mina barn blivit fria, starka vuxna( trots att mor och far var egenföretagare på var sitt håll, eller kanske just därför) Jag är nöjd och lycklig över att jag alltid haft stimulerande och intressanta arbeten, både som egenföretagare och som anställd.Jag är lycklig över att i stort sett varit frisk hela livet.
Sen är det naturligtvis trevligt att bo i ett fint hus, det är trevligt att ha råd att åka till sol och värme ett par gånger om året. Det är också trevligt att kunna unna sig (inom rimliga gränser) ett gott liv.
Jag skulle kunna fortsätta att rada upp massor med saker som gör att jag känner mig lyckad men viktigast är nog ändå att kunna känna sig nöjd med och stolt över sig själv
Gita

Hmmm..."skönheten ligger i betraktarens ögon" och "smaken är som baken..." vet du väl. Tro inte alls att alla i stan höll med om ...eller rättare sagt, jag tror att det var många som tyckte precis detsamma om sin egen partner, det hör liksom till det man brukar kalla kärlek.
Äsch, jag skojar bara lite, självklar glädjs jag med dej för att du lever med den du helst vill.

[Gita]

Självklart får du vara stolt över det, det är ju fantastiskt att ni lyckats få ihop två liv till ett gemensamt och allt som kommer med det. Det är en bedrift, inget jag sticker under stol med.

Men... du får ursäkta men jag blir ganska provocerad av det du skriver. Varför skulle kärnfamiljen vara det bästa för ett barn att växa upp i? Varför ingen "regnbågsfamilj" eller annan konstellation? Varför är det bäst om syskonen har samma mor- och farföräldrar? Och framförallt - varför är det så självklart för dig?

Jag har vuxit upp i en familj som går utanför ramarna vad gäller den sk kärnfamiljen, och jag tror definitivt att det var det bästa för alla iblandade att det ser ut som det gör. Tror inte ett skit på "hålla ihop för barnen skull" osv. bara för att de ska få växa upp med en mamma och pappa som lever ihop. Hade min familj varit den där Lyckliga Idylliska Kärnfamiljen^TM hade jag nog också haft en annan syn på familj och relationer. Jag tror på kärleken som den är, att vem som helst kan älska varann.

Förstår inte alls varför det inte skulle vara lika bra att växa upp utanför kärnfamiljen. Förklara gärna så jag förstår. Kanske är det en generationsgrej.

Nu har jag väl ändå inte påstått att det är bra att hålla ihop för barnens skull för det är det så klart inte om man inte älskar varandra och har det bra tillsammans. Men inget i världen kan få mig att tro att en väl fungerande kärnfamilj där man älskar och respekterar varandra och där barnen hela tiden har tillgång till båda sina föräldrar inte skulle vara det allra bästa.
På tal om kärlek, tror du verkligen att man kan älska andras barn lika mycket som sina egna. Det tror inte jag, det räcker med att gå in på forumet Familjeliv för att se att det inte är så.
gita

Redigerat av Gita: 19-04-2013, 08:56

[Rebecca]

Nu har jag väl ändå inte påstått att det är bra att hålla ihop för barnens skull för det är det så klart inte om man inte älskar varandra och har det bra tillsammans. Men inget i världen kan få mig att tro att en väl fungerande kärnfamilj där man älskar och respekterar varandra och där barnen hela tiden har tillgång till båda sina föräldrar inte skulle vara det allra bästa.
På tal om kärlek, tror du verkligen att man kan älska andras barn lika mycket som sina egna. Det tror inte jag, det räcker med att gå in på forumet Familjeliv för att se att det inte är så.
gita

Fortfarande - varför skulle kärnfamiljen vara det allra bästa? För att barnen har tillgång till båda sina föräldrar hela tiden, i fysisk form? Kan det inte funka minst lika bra att vara periodvis hos föräldrarna - men samtidigt kunna kontakta med telefon/mail/sms mm. undertiden man är hos den ena föräldern? Utveckla gärna.

Det var fler frågor jag gärna vill ha svar på, bland annat
"Varför är det bäst om syskonen har samma mor- och farföräldrar?
Och framförallt - varför är det så självklart för dig?"

Jag tror absolut att man kan älska andras barn lika mycket som sina egna, ingen tvekan om det. Jag tror det handlar om vad man är för person. Alla är ju olika du vet... och Familjeliv är väl inte speciellt representativt för en sådan undersökning.

[Cacki]

Nu har jag väl ändå inte påstått att det är bra att hålla ihop för barnens skull för det är det så klart inte om man inte älskar varandra och har det bra tillsammans. Men inget i världen kan få mig att tro att en väl fungerande kärnfamilj där man älskar och respekterar varandra och där barnen hela tiden har tillgång till båda sina föräldrar inte skulle vara det allra bästa.
På tal om kärlek, tror du verkligen att man kan älska andras barn lika mycket som sina egna. Det tror inte jag, det räcker med att gå in på forumet Familjeliv för att se att det inte är så.
gita

Fast pratar ni inte lite utifrån olika perspektiv? Rebecca utifrån barnperspektiv och Gita utifrån föräldraperspektiv och då kan nog svaret bli helt olika.

Som förälder så tror jag att det helt beror på omständiheterna. Så klar att man kanske inte "vågar" älska ett barn lika mycket som sina egna eftersom man riskerar att mista dem om förhållandet med barnets biologiska förälder spricker. Om barnet är adopterat så tror jag absolut att man kan det likaså om den andra av barnets biologiska föräldrar av någon anledning inte finns där eller gör anspråk på sina rättigheter. Det handlar helt och hållet om ens egen sårbarhet.

Som barn kan man känna sej precis lika älskad av en "plast"-förälder som av den biologiska. I många fall väldigt mycket mer.

[Rosrup]

Är ens ekonomiska status, måttstocken på om man har lyckats???
För mig är det helt andra preferenser som avgör.

Lite OT: Hur definieras det, att inte lyckats?

Det mesta i samhället kostar pengar på ett eller annat vis så jag tycker det hänger ihop oavsett vad man tycker om det.
För min egen del hade pengar gett mig friheten att låta bli att jobba om jag inte vill samtidigt som jag kunde gjort det ifall jag velat.
Kan inte se något negativt med den valfriheten och jag tycker även den kan kallas att ha "lyckats".
Men allt beror ju på vad man vill själv.
En del vill ju jobba dygnet runt och köpa på sig en massa saker som syns utåt för att känna att dom lyckats.
Det scenariot är dock inget som lockar mig.

Har man inte lyckats så gör man sånt man inte vill men behöver, tex jobba då i mitt fall.

Sen kan man förstås börja räkna upp en massa saker som inte har direkt med pengar att göra men jag vidhåller ändå att det underlättar med pengar oavsett vad man ska göra och indirekt är pengar oftast inblandade på ett eller annat vis.

[pejori]

Det mesta i samhället kostar pengar på ett eller annat vis så jag tycker det hänger ihop oavsett vad man tycker om det.
För min egen del hade pengar gett mig friheten att låta bli att jobba om jag inte vill samtidigt som jag kunde gjort det ifall jag velat.
Kan inte se något negativt med den valfriheten och jag tycker även den kan kallas att ha "lyckats".
Men allt beror ju på vad man vill själv.
En del vill ju jobba dygnet runt och köpa på sig en massa saker som syns utåt för att känna att dom lyckats.
Det scenariot är dock inget som lockar mig.

Har man inte lyckats så gör man sånt man inte vill men behöver, tex jobba då i mitt fall.

Sen kan man förstås börja räkna upp en massa saker som inte har direkt med pengar att göra men jag vidhåller ändå att det underlättar med pengar oavsett vad man ska göra och indirekt är pengar oftast inblandade på ett eller annat vis.

Klart att pengar behövs och att man får en valfrihet av pengar.
Men för att få dom, behöver man arbeta och med den valfriheten du eftersträvar, tar dom slut med tiden om man inte tillför mer.

Men även om jag hade massor av pengar (som man tyvärr måste arbeta för att få) Kan jag inte se att jag lyckats i livet, om jag sitter ensam, med en unge på gatan som och den andre på kåken.
När jag vaknar och inser att jag inte har ett liv längre och mina vänner försvunnit.
Jag tror inte jag skulle känna mig speciellt lyckad om jag satt fast i ett svårt missbruk.

Med det vill jag ha sagt:
Jag tror att även människor som lever på marginalerna kan säga och känna att dom har lyckats i livet.

Frihet är väl att kunna göra det man vill när man vill göra det , eller hur.?
Att kunna köpa något eller att låta bli att köpa något.
Att impulsivt kunna sticka iväg på en veekend-resa eller en vecka i solen utan att spara och gneta trots att man kanske gjorde det förra månaden.
Att när/om man drabbas av villha- jävulen slippa fundera över om man har råd eller inte.
Att veta att om bilen eller något i huset brakar samman så har man utan problem råd att byta ut eller reparera.
Frihet är att ha tillräckligt mycket pengar för att kunna unna sig det man vill ha och kunna göra det man vill(inom rimliga gränser) utan att överhuvudtaget behöva fundera över pengar.
Jag skulle kunna rabbla upp massor med friheter som pengar ger, men självklart kan man inte mäta hälsa, lyckliga relationer, kärlek, barn och familj i pengar.
Men det är väl ändå så att pengar är till mer bekymmer när man inte har tillräckligt än när man har tillräckligt för att slippa grubbla över dem.
Gita

Allt det du räknar upp är frihet.
Men är det samma som "Att ha lyckats" Som var frågeställningen.

[*Stintan*]

Nu har jag väl ändå inte påstått att det är bra att hålla ihop för barnens skull för det är det så klart inte om man inte älskar varandra och har det bra tillsammans. Men inget i världen kan få mig att tro att en väl fungerande kärnfamilj där man älskar och respekterar varandra och där barnen hela tiden har tillgång till båda sina föräldrar inte skulle vara det allra bästa.
På tal om kärlek, tror du verkligen att man kan älska andras barn lika mycket som sina egna. Det tror inte jag, det räcker med att gå in på forumet Familjeliv för att se att det inte är så.
gita

Så du menar att t.ex. adoptivbarn inte skulle kunna vara lika älskade som biologiska barn? Har du en susning om vad du talar om?

Det förvånar mig att du huserar på ett sånt skitforum som Familjeliv.

[Rosrup]

Mycket prat om pengar men ingen nämner några summor.
Vad tycker ni är mycket eller lite egentligen?
Pengar kontant i månaden då så att säga eller efter skatt och avdrag på finare språk.

Själv hade jag klarat vardagen med 15 000:- i månaden.
Levt normalt med 20 000:- i månaden.
Levt bra med 25 000:- i månaden.
Levt väldigt bra med 30 000:- i månaden.
Levt ännu bättre med 50 000:- i månaden.
Levt rena lyxlivet med 100 000:- i månaden.

Jag är tveksam till att jag gjort av med 100 000:- i månaden varje månad året runt men jag är villig att försöka

Glömde nämna att jag har runt 18 000:- idag.

Redigerat av Rosrup: 19-04-2013, 09:54

[pejori]

Jag vidhåller med en dåres envishet, att lycka inte kan köpas för pengar.
Därför ligger inte lyckan i lönekuväret.

Redigerat av pejori: 19-04-2013, 09:56

[Rosrup]

Klart att pengar behövs och att man får en valfrihet av pengar.
Men för att få dom, behöver man arbeta och med den valfriheten du eftersträvar, tar dom slut med tiden om man inte tillför mer.

Men även om jag hade massor av pengar (som man tyvärr måste arbeta för att få) Kan jag inte se att jag lyckats i livet, om jag sitter ensam, med en unge på gatan som och den andre på kåken.
När jag vaknar och inser att jag inte har ett liv längre och mina vänner försvunnit.
Jag tror inte jag skulle känna mig speciellt lyckad om jag satt fast i ett svårt missbruk.

Med det vill jag ha sagt:
Jag tror att även människor som lever på marginalerna kan säga och känna att dom har lyckats i livet.

Min tanke är att vinna på Lotto eller annat valfritt idiotspel då jag ser det som orimligt att jobba sig rik med ett vanligt industriarbetarejobb och normala utgifter.
Sen behöver man ju knappast sitta ensam med en unge på gatan och den andre på kåken även om man är rik

Jag vidhåller med en dåres envishet, att lycka inte kan köpas för pengar.
Därför ligger inte lyckan i lönekuväret.

Inget dåraktigt i det men det är lättare att investera i lyckan om man slipper väga in pengar i allt man ska göra.

Redigerat av Rosrup: 19-04-2013, 10:04

[pejori]

Min tanke är att vinna på Lotto eller annat valfritt idiotspel då jag ser det som orimligt att jobba sig rik med ett vanligt industriarbetarjobb och normala utgifter.
Sen behöver man ju knappast sitta ensam med en unge på gatan och den andre på kåken även om man är rik
Inget dåraktigt i det men det är lättare att investera i lyckan om man slipper väga in pengar i allt man ska göra.

Nej, men pengarna är heller ingen som helst garanti för att det inte blir så.
Det är inte bara fattiglapparnas ungar det går dåligt för.
Många barn far illa under mamma och pappas karriärer där dom är frånvarande de flesta timmar på dygnet.

[Huggorm]

Mycket prat om pengar men ingen nämner några summor.
Vad tycker ni är mycket eller lite egentligen?
Pengar kontant i månaden då så att säga eller efter skatt och avdrag på finare språk.

Själv hade jag klarat vardagen med 15 000:- i månaden.
Levt normalt med 20 000:- i månaden.
Levt bra med 25 000:- i månaden.
Levt väldigt bra med 30 000:- i månaden.
Levt ännu bättre med 50 000:- i månaden.
Levt rena lyxlivet med 100 000:- i månaden.

Jag är tveksam till att jag gjort av med 100 000:- i månaden varje månad året runt men jag är villig att försöka

Glömde nämna att jag har runt 18 000:- idag.

Dra bort 10 000kr på de där summorna så stämmer det rätt bra för mig.

[*Stintan*]

Konstig diskussion det här. Menar ni att människor som inte har ett överflöd av pengar är misslyckade?
Själv värdesätter jag annat mer än pengar.

[Mollis]

Jag var en "lyckad" person i omgivningens ögon länge, jag hade en fin karriär, fin villa, båt, otroligt framgångsrika barn och en jättecharmig man. Jag var så inne i "karusellen" att
jag själv trodde att jag verkligen var det också, men så rasade allt när jag inte orkade längre. Jag hade stressat så mycket att jag helt enkelt tog slut och inte orkade nånting längre.
Nu flera år senare tål jag inte minsta stress längre, har ont i kroppen och orkar knappt med trädgården alls. Jag har verkligen misslyckats med att hålla balans i livet, jag har fortfarande
kvar mina fantastiska barn, villa och allt det där men det har kostat mycket och jag skulle aldrig göra på samma sätt om jag fick leva om mitt liv.

[Cacki]

Konstig diskussion det här. Menar ni att människor som inte har ett överflöd av pengar är misslyckade?
Själv värdesätter jag annat mer än pengar.

Ja, egentligen var det den frågeställningen som ligger till grund för att jag skapade tråden. Att tråden sedan svävar iväg lite har jag som TS inget emot. Det gör bara tråden ännu mer spännande tycker jag.

[Cacki]

Jag var en "lyckad" person i omgivningens ögon länge, jag hade en fin karriär, fin villa, båt, otroligt framgångsrika barn och en jättecharmig man. Jag var så inne i "karusellen" att
jag själv trodde att jag verkligen var det också, men så rasade allt när jag inte orkade längre. Jag hade stressat så mycket att jag helt enkelt tog slut och inte orkade nånting längre.
Nu flera år senare tål jag inte minsta stress längre, har ont i kroppen och orkar knappt med trädgården alls. Jag har verkligen misslyckats med att hålla balans i livet, jag har fortfarande
kvar mina fantastiska barn, villa och allt det där men det har kostat mycket och jag skulle aldrig göra på samma sätt om jag fick leva om mitt liv.

Usch, jag tycker egentligen så illa om ordet "misslyckas" i sådana här sammanhang och därför måste jag bara få säga att jag absolut inte tycker att du har misslyckats. Däremot har du blivit väldigt mycket klokare, även om jag tycker att det var ett ockerpris du fick betala....

[*Stintan*]

Ja, egentligen var det den frågeställningen som ligger till grund för att jag skapade tråden. Att tråden sedan svävar iväg lite har jag som TS inget emot. Det gör bara tråden ännu mer spännande tycker jag.

Jo jag vet men nu är det tydligen också viktigt att omgivningen tycker man är lyckad...inte bara man själv. Därav min fråga.

[pejori]

Håller nog med om att den enda som kan avgöra om du Har lyckats är du själv.

[Cacki]

Jo jag vet men nu är det tydligen också viktigt att omgivningen tycker man är lyckad...inte bara man själv. Därav min fråga.

Det sorgliga är att värderingsnormen verkar dra iväg åt det hållet och att vi är så dumma att vi låter oss luras in i det. Vem är det som tjänar på det synsättet och hela tiden försöker "hålla grytan kokande"....?

Redigerat av Cacki: 19-04-2013, 10:36