|
"Ja precis här alltså, sa Arthur och pekade på en liteb svart låda i ett hörn av kabinen, alldeles under ordet ”nöd” och ovanför ordet ”system”, brevid en skylt där det står ”Ur funktion”.
Kaos och tumult utbröt omedelbart, och ut ur detta slungades Ford Prefect i riktning mot den lilla svarta lådan. Mitt på lådan fanns en ensam liten svart knapp. Ford tryckte på knappen ett stort antal gånger i rask följd.
Intill lådan öppnades nu ett hål i väggen, ca två meter i fyrkant, och blottade någonting som liknade en duschkarbin som omvandlats till en slarvig elektrikers skräpkammare."
"Rob McKenna var bara en stackars fjant, och det visste han också, för det hade en massa människor sagt till honom, så länge han mindes, och han hade egentligen ingen anledning att säga emot folk, särskilt såna som han inte gillade, och det var väl, när allt kom till kritan, allihop.
Han suckade tungt och tryckte ner växelspaken.
Det började luta uppför och hans långtradare var nerlastad med danska radiatortermostater.
Han var inte direkt född till att vara sur, åtminstone hoppades han det. Det var regnet som gjorde honom sån, alltid detta regn. Just nu regnade det, bara som omväxling.
Det var en särskild sorts regn som han tyckte särskilt illa om, och speciellt när han körde. Han hade satt nummer på det. Detta var regn av typ nummer 17.
Någonstans hade han läst att eskimåerna hade mer än två hundra ord för snö, vilket antagligen gör deras konversation mer omväxlande. Nu kunde dom skilja på tunn snö och tjock snö, lätt snö och tung snö, slafsig snö och torr snö, snö som kommer i klumpar, snö som kommer i små flockar, snö som kommer in över hela ens nystädade igloogolv under sulorna på grannarnas kamikker, vintersnö, vårsnö, snö man minns från sin barndom och som är mycket bättre än den här moderna snön, snö som är som dun, snö som är som knäckebröd, snö på berget, snön i dalen, snön som faller om morgonen, snö som faller på kvällen, snö som faller helt oombedd just när man ska ut och fiska, snö som, trots alla försök till uppfostran, hundarna pissat på.
Rob McKenna hade notera tvåhundratrettioen olika typer av regn i sin lilla bok, och han tyckte inte om någon av dom.
Han växlade ner igen, och motorn började pressa på. Den muttrade godmodigt något om alla dessa danska radiatortermostater som den fick släpa på.
Bara sedan han hade lämnat Danmark föregående kväll hade han tagit sig igenom typerna 33 (lättare sporadiskt som gjorde vägen hal), 39 (tunga droppar), 47 t.o.m. 51 (lätt vertikalt strilande till diagonalt lättare till medeltungt och ökande), 87 och 88 (två hårfint åtskilda varianter av vertikalt nedstörtande hällregn), 100 (hällregn som övergått i vanligt tröstlöst skvättande), alla typer av sjöblöta mellan 192 och 213 samtidigt, 123, 124, 126, 127 (regnbyar från pissljumma till halvkalla samt hackigt respektive synkoperat trummande på hyttaket), 11 (småspik), och nu: 17, han värsta hatregn.
Regn av typ 17 var ett smutsigt, plaskigt, vräka-ner-mot-vindrutan så hårt att det inte spelade någon roll om vindrutetorkarna var på eller av. Han testade typen genom att stänga av torkarna, men sikten blev faktiskt om möjligt sämre. Däremot blev den inte bättre igen när han satte på dom.
Vad som hände var istället att en av torkarna började lossna.
Svisch svisch svisch smäll svisch svisch smäll svisch svisch smäll svisch smäll smäll smäll skrap rasp.
Han dunkade i ratten, sparkade i golvet, gav radion en omgång tills den plötsligt började spela Pennies from Heaven, gav han den en omgång till så att den la av, och svor och svor och svor och svor.
Det var då, just när hans raseri kulminerade, som någonting dök upp i skenet från strålkastarna, liksom simmande, knappt synligt genom vattenmassorna.
En stackar smutsig figur vid vägkanten, egendomligt utstyrd, blötare än en utter i en tvättmaskin, och liftade.
”Ditt arma kräk”, tänkte Rob McKenna för sig själv och insåg att här stod någon som hade större rätt än han själv att känna sig illa behandlad, ”du måste vara frusen in på benknotorna. Enfaldigt att ge sig ut och lifta en sån här förbannad kväll. Allt man blir är kall, blöt och förbikörd av långtradare som sprutar upp vatten på en.”
han skakade bistert på huvudet, tog tag i ratten och siktade in sig på en större vattensamling.
”Du fattar vad jag menar?” tänkte han för sig själv när han plöjde rakt igenom den. ”Det är ena jävla typer man träffar på vägarna.”
Ett par sekunder senare såg han i backspegeln den suddiga bilden av en dränkt liftare i vägkanten.
Först tyckte han att det kändes bra. Sen kände han sig dålig för att det kändes bra. Sen kändes det bra att han kände sig dålig för att det kändes bra, och så kunde han nöjd åka vidare i natten.
I vilket fall hade han fått ge igen för att han hade blivit omkörd av den där Porschen som han så skickligt lyckats blockera vägen dom senaste fem milen.
Han körde vidare, och regnmolnen slöt upp omkring honom. Och himlen öppnade sig. Rob McKenna var en regngud, men det viste han inte själv. Allt han visste var att alla hans arbetsdagar var förpestade, och att alla hans lediga dagar var bedrövliga. Allt molnen visste var att dom älskade honom, att dom ville vara med honom, glädja honom och vattna honom.
Liftarens Guide till galaxen Douglas Adams, 1997 - s531
Gillar :-)
--------------------
Charlotta i Tumba
|
liftarens guide, till galaxen
11-04-2004, 08:01
och tänker: Jaha, just så är det! 
här har Ni ännu en Adamsfanatiker som erkänner att jag ahr alltså dem på CD (radioutsändningarna) samt kasseter köptes på åttiotalet i England av dåvarande nyträffad pojkvän som kom hem med alla CDna alla kasseterna för det var olika utgivnigar/inspelningarna så han kunde inte välja LOL samt Omnibus 1 & 2 & 3 av HP Lovecraft samt Way Station av (hjääälp hjärnsläpp!) 
