Det är inte mer än tio år ... Nämen OJ vad tiden går, det var som sjuttsingen, det var ju inte mer än "igår" ...
Nå, jag börjar från början. Ursäkta min "lätt-avledbar-het".
Det är inte mer än tio år sedan, som jag började "odla växter".
Efter en barndom med potatisplockning-i-lerjord, och ogräsrensning-i-cementjord (fast jag smet förstås mestadels ifrån alltsammans) så har jag inte känt mig dragen till jorden på det viset.
Jag har alltid älskat allt levande, både stort och smått, men inte känt behov av att rensa ogräs eller plocka potatis, så inget trädgårdsland för min del tack.
Tills för tio år sedan, då jag började lite smått, mestadels för att jag älskar att småäta mjälla och saftiga ärtor, och då måste jag odla dem först.
Jag började alltså med ärtorna, och med kryddor och "läkeväxter". Det var enkelt och fascinerande.
Så började jag gå på plantskolorna och titta på vad de hade.
OJ!
Där hittade jag planta efter planta, för dyra pengar, som växte som ogräs hemma hos mig, och alltid hade gjort! ??? Är folk inte kloka!???
Vanligt OGRÄS!!!
För att inte tala om "de där gamla tråkiga blommorna som aldrig ger sig", (de kvarväxande gamla odlade blommorna, som växer som ogräs).
Nu när jag försöker minnas konkreta exempel, har de "blandats ihop" allteftersom deras "värde" har ökat i mitt sinne. Men de jag minns mest, är malörten och den gula fetknoppen.
Plantorna av malört, som står kvar på den gamla stallbacken, är jag numera mycket rädd om, vet att de har svårt att klara sig i den nya moderna världen som tagit över efter bondesamhället.
Och gul fetknopp, "skokrämen", ja visst är den en liten skönhet, det håller jag med om. Det var bara det, att den ju "växte överallt"!
Jag hade nån sorts idé om, att "odlade rabattblommor" var någonting helt annat än "sånt som bara växte".
Alldeles tydligt hade andra inte samma idé, och "stads-bor", jaja...
Jag bor på en gammal gård "med anor". I en ännu äldre by med ännu äldre anor.
Nu talar jag fjortonhundratal, och tusental, och ... ja, järnålder.
Uppe på berget finns till och med ett stenröse, resterna av en grav från bronsåldern.
Men det är en annan historia. På den tiden låg min vackra trädgråd på en havsbotten, som sedan blev sjöbotten, för att så småningom hamna i händerna på mig.
Tiden mellan sjöbotten, och händerna på mig, har lämnat levande spår i form av bland annat odlade kulturväxter som envist sticker upp sina gröna nyllen ur jorden varje år.
När det började bli "modernt" med gamla rosenbuskar igen, kröp jag in i snåret i skrevan på det mindre berget, och hämtade ut en vit-rosa skönhet, som måste ha gömt sig där nån gång före förra seklets början.
Att den doftade så ljuvligt, det hade jag ingen aning om! I
det snåret hade jag inte krängt mig så långt in förut.
Och så uppgraderade jag den röda skönheten som jag tyckte luktade så illa, som alltid stått och skräpat på gården. Den planterades nog runt artonhundraåttiotalet gissar jag.
Det var då som hela gården byggdes till och restaurerades av ett rikt par, som gjorde "stadshus" av den lite för lantliga "imagen".
Då kom drakarna till, de som vaktat över mig i hela mitt liv.
De är åtta tycken, i fyra hörn, av innertaket alltså. Kanske är det därför jag blev som jag är...
Fast ... som gammelnalle skrev, "ärftlighet varar längst", och arvet i det jag bär, det kom till före drakarnas tid.
Men kanske har drakarna hjälpt till att skydda mig, i alla fall?
Drakarna i taket, och rötterna i marken.
Inte ens drakar kan skydda mot livet, mot livet finns inget skydd, och inte ens rötter i jorden är alltid skyddade.
Men de har hållt, och jag lever, och leva tänker jag göra, med "ogräsets" envisa rörelse mot ljuset.
Och med kärleken förstås.
Kärleken till livet - och till ogräset, mina kusiner...
/amaira
En av mina drakar, (tagna ur sitt sammanhang).
Ogräs, och lite "blandad kompott"., kåseriaktigt igen
13-05-2004, 09:08
