Jaa Fenja, jag håller med dig fullständigt!
Och "alla män" - lyser med sin frånvaro...???
Läser ni (eller "de") ens det här? Saknas intresset för ämnet totalt bland män, så att inlägget hoppas över redan i rubrik-stadiet?
Eller har ni ett annat sätt att tala om sånt här, än vad kvinnor har?
Varför denna tystnad? Jag vill veta, jag är nyfiken.
För egen del så är den här tråden intressant - för när tankarna får mogna inom mig, så "händer det saker", jag börjar veta vilken uppfattning jag har om det hela.
Först vill jag sätta två olika betydelser på själva ordet "flirta". Där den ena betydelsen faktisk mer handlar om att på ett ärligt sätt, visa någon av det andra könet sin uppriktiga uppskattning!
Uppskattning mår ALLA bra av! Och ens kvinnlighet, eller manlighet, är också något som man behöver få känna uppskattning och bekräftelse i, av andra människor.
Om jag "flirtar", så gör jag det på det viset!
Jag kan t.ex. säga, "Oh WOW, var kom den där stiliga mannen ifrån!" om någon har klippt sig eller har nya kläder eller nåt annat.
Jag kan säga det med en kvinnlig uppskattning och en glimt i ögat.
Mitt
syfte är att GE något till någon som jag tycker om av någon anledning. Eller att VISA en man att han är attraktiv i mina ögon.
Det är en bekräftelse som gör GOTT att få höra!
På samma vis som det gör GOTT för MIG att få detsamma tillbaka - UTAN "undertoner" som ...
...ska vi gå in på toa, eller...??Det är en sexuell bekräftelse, men långt från en sexuell invit (om jag redan har ett förhållande) och skillnaden är obestridlig.
Att "skaffa aptit borta, men äta hemma" skulle få mig att känna mig ... "oaptitlig". Kränkt helt enkelt. Och känna att jag inte räcker till och duger för min man som jag är. Min sexualitet skulle få sig en smocka, helt enkelt.
Nu talar jag enbart för mig själv, och om MIN sårbarhet.
Den andra sortens "flirt" - och det är inte den det stått om i de undersökningar som gjorts på arbetsplatser, som visar att flirt är en viktig komponent som höjer livsglädjen och kvaliteten på arbetsplatserna - handlar med mina ögon sett, enbart om mognad.
I ordet "mognad/omogen" sätter jag ingen som helt bedömning av "bra" eller "dåligt" - utan enbart ett livsfaktum.
Inte ett "skällsord" som det så ofta används som.
Människan är som ett äpple som behöver genomgå sina stadier mot mognad. En äppelblomma kan inte dagen efter vara ett rött äpple, och ett moget äpple är varken bättre eller sämre än en blomma, eller något av stadierna av "kart".
Vårt kultur ser så mycket till "mål", och så lite till själva resan. Och att vara "ett moget äpple" är kanske inte så mycket att stå efter
eftersom nästa stadium som obönhörligt följer, är att vara ett ruttet äpple
.
Men till skillnad mot ett äpple, så är vi människor mer komplexa, och består av så många olika ... "delpersoner" (som dessutom ofta drar åt olika håll).
Och en del kan vara mogen, medan en annan del av någon livs-orsak kan var starkt eftersatt, och när vi hamnar i en situation då fyraåringen inom oss poppar upp och tar kommandot, så står vi inför ett möte med en eftersatt, ledsen och rädd liten person, som vi behöver lära känna hos oss själva, och ge livsrum, tillåtelse och mognadsmöjligheter.
Om vi
vill mogna alltså... Det går att ruttna som kart också
.
Så frågan är kanske inte (såsom Fenja också skriver) om det är "rätt eller fel", utan VARFÖR har jag det behovet!?
Saknas det något i den relation som jag har? Känner jag mig åsidosatt, på något annat område? Är det något som brister i vår kommunikation?
Är det något som jag är missnöjd med,
törs jag möta det missnöjet, eller är det för "hotfullt"? Finns det en omedveten skräck för att det kan leda till något som jag är rädd för?
Det behöver inte alls vara något "fel" på den andra parten, det kan vara en oförmåga hos mig själv, en omogen del som pockar på uppmärksamhet för att den önskar mogna.
Oftast är det nog en kombination av "mig" och "dig", för man finner oftast någon att "samspela" sina olika mognadsfaser med.
Enda sättet att mogna, är att börja ställa frågorna till sig själv...
Ju fler frågor, desto bättre. Ju fler vändningar på frågorna, desto bättre. De frågor som träffar rätt, brukar kännas i maggropen. Ibland som ett slag i solar plexus.
Utan att ställa en fråga, kommer vi aldrig att vara mottagliga för ett svar, inte ens om det skrivs oss på näsan.
Än en gång (mitt största tjatmotto
) Man kan aldrig förändra någon annan, man kan bara förändra sig själv. Och DÅ finns också möjligheten för den andre att förändras. Kanske... men det kan aldrig "jag" avgöra.
Wops, det här blev långt.
Men jag hade behovet att skriva det. Och det handlar inte om "någon annan" utan enbart om mig själv och mina egna livsstrategier som livet ganska hårdhänt lärt mig till slut. Eller ... är på väg att lära mig...
Jag ger er mina tankar, de kanske kan vara av värde för någon.
Varma kramar från amaira.
Flirt, är det tillåtet?
14-12-2004, 16:15
