till Vackre Konrad och Stilige Svinten och Konrads harem också.
Och gullegrisen Tojje, och "kattbakarna" och den mexikanska ödlan. Och Hedda och Mattias och ... och ... och ... Nä nu får jag slita mig (och fortsätta gosa i tystnad).
Bidrar med några kalkon-bilder
.
Den siste kalkonen "försvann" från gården för tre fyra år sedan. Bilderna är inscanrade, och tagna för sådär tio år sedan, men de finns kvar i mitt hjärta
. Tycker mycket om kalkoner!!
Här är en av våra kalkontuppar.
Och här är en annan.
Alla kalkoner är egenuppfödda, tama och goa, keliga och fina. Förutom tupparna då, som med åldern blev mer och mer ilskna.
Tupparna blev aldrig så många år gamla. Inte bara för att många av dem blev ilskna, utan också för att de blev så stora. Helt enkelt för tunga för hönorna, när de parade sig. Hönorna kunde bli skadade.
Här avpatrullerar Agnes-Cecilia med kompis, ett område nere i hagen. De gick gärna så här och skrämde upp insekter som de raskt stoppade i sig.
Även gräs, örter och frön älskade de att beta av.
Mormor brukade skämma bort dem med bröd och matrester. Här väntar några av dem utanför hennes dörr, på att hon ska komma med godis
.
(observera "Agnes" på taket!)
Våra käraste kalkoner, höns och kaniner, behövde vi aldrig slakta! Barnens favoriter, fick bli deras egna, och leva vidare.
Agnes-Cecilia (och Mio, en vacker gulvit kalkon som inte syns på nån bild) var yngste sonens bästa kompisar. Agnes blev tyvärr tagen av en grävling, och då var det stor sorg.
Agnes-Cecilia igen.
Och `svensk gul anka´ i badbaljan, en annan vacker vinterdag...
En liten historia kan jag inte låta bli:
En dag hade vi varit borta, och kom hem först när det hunnit bli mörkt. Hade blivit försenade, och det var inte bra, för kalkonerna behövde bli instängda innan grävlingen kom på sin skymnings-matrunda. Nu var vi lite oroliga.
Inga kalkoner i hönshuset. (Förutom tuppen som var för tung för att flyga, och som ensam slagit sig ner i hönshuset.) Inga kalkoner på någon av de platser där de brukade slå sig ner.
Inte en kalkon i sikte!
Inte förrän jag höjer blicken ännu lite mera, och får syn på de tysta silhuetterna mot fullmånen, uppradade på mormors hustak!!!
.
Vilken syn!
De fick sitta kvar, för därifrån gick det ju inte att få ner dem!
De överlevde även morgonen efter.
(Kalkoner och höns är ju morgontidiga, och vill gärna gå ut så fort det gryr, medan räven fortfarande spatserar runt.)
Dagens Djurbild., Katt, hund, gris, häst, ko, kanin, mm.
24-02-2005, 20:27
Pågår!
osså 
