|
Morgondaggen föll ur min hand
I gryningens stillhet,
hördes morgonrodnaden sjunga
en sång för sin längtan
med månens skimmer i sin andedräkt.
En glänsande pärla, tyngd av sin vattendroppe
klamrade sig fast vid min öppna hand.
Ett väntande löfte i en flyktig stund
som darrade i sin återhållsamhet.
En fuktig florlätt skönhet,
som klädde av sig naken inför livets oblyga ögon,
dold av dimmornas genomskinliga kärleksband.
Med egendomligt vemod i sina avskedsord
föll morgondaggen ur min hand
och utkämpade sin sista inre strid.
--------------------
...hellre en enkel bergskristall än en slipad diamant.
|
Längtan, om våren
26-03-2005, 08:00
