Hur ska en bra svärmor vara? Alternativ

[Bettson]

Jag önskar jag hade blivit begåvad med en bra svärmorsrelation jag också.

Trots att avundsjuka inte är någon framträdande egenskap hos mig så känner jag absolut att så där skulle jag också vilja ha haft det.

Kunna ha en snackkompis, ha lite hjälp med barnen, kunnat umgås och ha det bra utan att planera för eventuella konflkter, ofta tagna helt ut luften.

[amaira]

Alla funderingar är inte bara förbehållna amaira.    

Nä precis! Så "platt" det skulle bli om det bara var jag som "funderade".
Tycker det är spännande att läsa alla andras funderingar, tankar och åsikter. Och alltid är det något som nästlar sig in i mitt tankesätt också, av det hela. Det är ju det som känns givande med det hela.

Man behöver "nötas och blötas och stötas" även mot andras tankesyner, och kanske t.o.m. slipa bort någon lite vass skärva nånstans, som "man" inte visste om...


Airamya! "idealbild" säger du. Ja, jag vet, jag började resonemanget med "idealbilder". Men upptäcker att jag använder samma ord för två olika tolkningar.

Nu blandar jag också ihop den här tråden med den andra svärmorstråden, och har även Ullis "svar" i den andra tråden i tankarna.


Det är självklart tycker jag, att man kommer längre om man strävar mot den idealbild som man tycker är viktig. Men nog handlar det väl ändå allt som oftast om "prioriteringar"? Om man är sann mot sig själv. ??
Återigen, man väljer.

Så Airamya, "idealbild" säger jag även om din relation som du beskriver! Att lyckas med konststycket att få fram - utifrån RÅDANDE OMSTÄNDIGHETER, en idealrelation.

Friheten i relationerna finner man ju inte genom att ändra på "den andre", utan genom att ändra på sin syn på den andre!

Då hamnar ju också "makten" där den hör hemma; alltså, hos den som vill förändra sin relation!

Det är en stor skillnad i att tänka "Min man/svärmor/ pappa/ vän o.s.v. hindrar mig från att få ut det jag behöver i livet", jämfört med
"Jag låter min man/svärmor/ etc. hindra mig från att få ut det jag behöver i livet."

I det första fallet upplever jag mig som offer. I det andra fallet återtar jag makten och tar mitt eget ansvar.


Det jag menade med "idealbild" i den andra tråden, var nog i första hand det här att vi inom oss bär på en bild som vi TROR är hur något ska vara!

Vi bär med oss en (ofta idealiserad) schablonmässig stereotyp bild av vad exempelvis "en förälder" BÖR vara, eller hur det BÖR vara när man får en bebis, är en "bra kamrat", hur ett kärleksförhållande BÖR fungera för att vara lyckat, osv.

Och så "glömmer" man, att livet i sig ALLTID är "upp" och det är "ner", det är bra och det är dåligt, man tappar kontrollen åtskilliga gånger i sitt liv även fast man "inte borde", det dyker upp konflikter och de går inte att lösa på något slentrianmässigt vis, och den lilla gulliga bebisen får man en vacker dag lust att kasta ut genom fönstret och den nyblivna mamman undrar om hon är sjuk i huvudet och totalmisslyckad som inte reservationslöst älskar sitt barn alltid, i alla lägen, även om hon är totalutmattad och slutkörd både psykiskt och fysiskt, osv. osv.

Är det nån som hänger med på vad jag försöker säga?

Kanske blir det enklare om jag bara säger:
"Vi tappar kontrollen över oss själva och över våra situationer emellanåt i livet". Och det är något som vi INTE KAN ha kontroll över.


Visst bör man sträva efter ... ja, efter det som är VIKTIGT för var och en av oss. Men detta "viktigt" ser så olika ut för oss alla.

En människa kan ta oerhört illa upp, av någonting som inte bekommer en annan människa det allra minsta.

Du Ullis, ska ju definitivt inte ha en man som inte kan stå upp gentemot sin mamma om det skulle behövas. Som jag förstår så har du också kommit rätt där, och har inte "en sådan". Du har lyckats i livet och med dina val. Åtminstone vad gäller make och svärmor .

För någon annan kanske det är andra värderingar som ligger högre i prioritet. Medan makens "bundenhet" till sin mamma, kan ses med förstående, varsamma och kärleksfulla ögon, och inte blir till något hot.

Vi är alla så olika - och behöver alla finna våra egna lösningar och vår egen livsväg. Utan att stänga in våra värderingar i schabloner, och utan att tappa vår sanningsenlighet gentemot oss själva.

Och samtidigt känna efter, i djupet av oss själva, vad som är VIKTIGT för oss. Och sedan ... "välja"...

Finna ut vad som ÄR, och utgå från det.
Finna den svårfunna balansen mellan acceptans och förändring.


Och Airamya, en gång till. "Idealbild" ... *ler en smula*.
Ja, faktiskt! I det avseendet.

Det här är viktigt, och det prioriterar jag, och det funkar tack och lov även med mina närmaste kära.

Någon "idealsvärmor" däremot, det är jag verkligen inte!
Jag har så många "fel" och "brister", svårigheter och problematiker, så vore det en annan svärdotter jag hade, eller en annan svärmor - så kanske de skulle reta ihjäl sig på mig!

Det är så mycket som jag brister i.
Men min kärlek och min kärleksfullhet till dem som står mig närmast, det "brister" jag inte i.

[Ullet]

För någon annan kanske det är andra värderingar som ligger högre i prioritet. Medan makens "bundenhet" till sin mamma, kan ses med förstående, varsamma och kärleksfulla ögon, och inte blir till något hot.

Jag kan tyvärr inte se modersbundenhet hos en vuxen människa som ngt positivt, det finns ju en orsak till varför vi växer upp o behöver frigöra oss från våra föräldrar. Att däremot högakta, ära och älska sina föräldrar ser jag som ngt mkt positivt däremot, men däremellan anser jag det vara en enormt stor skillnad. Milsvid skillnad....

Min make är väldigt mån om sin mamma och bryr sig samt älskar henne väldigt högt, men han styrs inte av henne och hennes åsikter, hon styr honom inte utan accepterar och respekterar han och hans val i livet, vilket jag tycker en bra förälder ska göra.
Om man fortfarande som vuxen anser sin mor/far ha sista ordet i vad man ska göra av sitt liv, då bör man kanske få hjälp att gå vidare, det går inte att ha en familj där ngn annan i närmiljön har veto, hur kan man då visa barnen att det är okej att bryta upp från sina föräldrar, stå för sina egna val och att man som vuxen är verkligt vuxen? Det är en stor otrygghetsfaktor för barn att se sina föräldrar hjälplösa o oförmögna att ta eget ansvar, det lägger stort ansvar på dom o det är i förlängningen inte bra alls.
Om man som vuxen visar att man kan ta eget ansvar, man står för konflikterna man skapat/man blir inblandad i, man kan säga ifrån, skyda barnet helt enkelt, då skapar det trygghet hos barnet. Den vuxne är en kraft att räkna med, ngn man kan identifiera sig med. Om man då har en förälder som inte kan ta ett beslut själv utan att ringa sin mamma och där modern (jag tar det som exempel o generalisering, hopps ni har överseende) har veto fastän det i familjen borde vara pappan o mamman ( eller nån annan konstellation på samma tema) som _tillsammans_ ska bestämma, då får barnet ett väldigt underligt synsätt på hur vuxna fungerar.

Jag har haft tur med en man som behandlar sina föräldrar mkt bra men som inte är styrda av dom, det känns mkt bra. Det är inget hot att han älskar och bryr sig om sin mamma, men om hon o hennes åsikter var viktigare än vad vi som familj kommit överens om, då hade det inte varit sunt tycker jag.

[Bettson]

Friheten i relationerna finner man ju inte genom att ändra på "den andre", utan genom att ändra på sin syn på den andre!

Då hamnar ju också "makten" där den hör hemma; alltså, hos den som vill förändra sin relation!

Det är en stor skillnad i att tänka "Min man/svärmor/ pappa/ vän o.s.v. hindrar mig från att få ut det jag behöver i livet", jämfört med
"Jag låter min man/svärmor/ etc. hindra mig från att få ut det jag behöver i livet."

I det första fallet upplever jag mig som offer. I det andra fallet återtar jag makten och tar mitt eget ansvar.


Det jag menade med "idealbild" i den andra tråden, var nog i första hand det här att vi inom oss bär på en bild som vi TROR är hur något ska vara!


En människa kan ta oerhört illa upp, av någonting som inte bekommer en annan människa det allra minsta.

Du Ullis, ska ju definitivt inte ha en man som inte kan stå upp gentemot sin mamma om det skulle behövas. Som jag förstår så har du också kommit rätt där, och har inte "en sådan". Du har lyckats i livet och med dina val. Åtminstone vad gäller make och svärmor  :P  :wub:  :wub: .

För någon annan kanske det är andra värderingar som ligger högre i prioritet. Medan makens "bundenhet" till sin mamma, kan ses med förstående, varsamma och kärleksfulla ögon, och inte blir till något hot.

Vi är alla så olika - och behöver alla finna våra egna lösningar och vår egen livsväg. Utan att stänga in våra värderingar i schabloner, och utan att tappa vår sanningsenlighet gentemot oss själva.

Och samtidigt känna efter, i djupet av oss själva, vad som är VIKTIGT för oss. Och sedan ... "välja"...

Finna ut vad som ÄR, och utgå från det.
Finna den svårfunna balansen mellan acceptans och förändring.

Jag tror nog att du lever i en idealbild själv. Det är bara att gratulera för du verkar ha det så mysigt där.

Men..............
Tänk om du som svärdotter blir kallad h**a.
Dina barn blir kallade H*rungar.
Du för höra att blåskatarr beror på att du är promiskuös.
Att du inte kan ta hand om dina barn.
Att du måste jobba minst 75% för att sonen inte skall behöva försörja dig annars blir det skilsmässa.(inte ditt val)
Att om det blir skilsmässa så skall du mista vårdnaden om barnen för att du är en olämplg mor.
Att du är en olämplig mor för att du arbetar.
Att du inte städar tillräckligt bra.
Att du städar för mycket och inte tar hand om dina barn.
Att du blir utsatt för att dina telefonsamtal bryts av televerket för att "någon" (läs svärmor) inte tycker du skall prata i telefon när hon ringer.
Att någon tycket att er telefonräkning inte skall vara högre än 425 kr trots att dina föräldrar är sjuka och bor 25 mil bort.
Att någon påstår inför dina föräldrar att sonen har dåliga arvsanlag och kommer att ge missbildade barn, allt för att stoppa brölloppet.
Att samma son får höra att han är steril sedan fyraårsålder och inte kan få barn och att de barn han väntar är H*rungar hans fru skaffat på egen hand.
Att du är en tjuv
Att du är en infantil kossa
Att du är ointelligent
Att varje högtidsdag, julafton, födelsedag innebär att dramadrottningen ställer till scener och förstör festen.'Att du inte kan ta hem vänner för att inte riskera att bli utskämd
Att det hotas med diverse obehagligheter om du bjuder hem vänner utan att släkten är med.
Att det röks i ditt hus trots att det är rökförbud pga av att barnen är allergiska mot rök och efter svärmors besök får uppsöka akuten.
Att svärmor ger presenter och julklappar till alla barnen utom ett vilket skapar ledsnad hos detta barn.
Att svärmor ljuger för att splittra äktenskapen.
Att svärmor ljuger för att splittra syskonen
Att svärmor ljuger för att få svärdöttrarna osams inbördes
Att du är lat när du är sjuk, det är bara latmasken som gör sig hörd.

Mina öron har hört det mesta om mänskliga problem.
Detta är ett verlighetsfall.

Skall denna kvinna som utsätts för detta välja att inte se sig själv som offer utan ta sitt ansvar för att hon VÄLJER att låta svärmor köra över sig på detta sätt utan minsta hjälp till försvar från makens sida.

Vad kan hon göra. Tar hon ut skillsmässa så löper hon stor risk att mista sina barn trots att hon är en mycket bra mor, allt pga av att svärmor är en mycket övertygande lögnare och genast skulle anmäla henne för diverse påhittade saker till de socialal myndigheterna.

I mina ögon är hon en hjälte som biter ihop och försöker göra det bästa för sina barn. Hon tycker inte hon har så mycket val. Att ens riskera att mista barnen är inget alternativ för henne. Maken törs inte hosta en gång i sin mammas närhet. Knappast någon kärleksfull relation där inte. Han försöker på alla sätt få mammans kärlek vilket han inte fått under hela sin uppväxt. Tänk att en man i trettiofemårsåldern skall vara så hungrig på mammas kärlek att han inte har förmåga att ge kärlek till varken barn eller fru. Mamma går först. Ibland blir jag ordentligt arg på denna kvnnas man men när man tänker efter, vilken uppväxt har han haft?

Vad är i ärlighetens namn en bra svärmor. Det är vilken svärmor som helst som inte beter sig på ovanstående sätt. SÅ må hon vara hur som helst.

De flesta diskuterar utifrån sin egen situation utan att ens förstå att någon annans verklighet kan vara något som vi inte ens kan drömma om i vår vildaste fantasi.

Snälla svärmödrar känner sig angripna för att de känner dåligt samvete för de mest bagatellartade små konflikter som finns i deras värld.

Svärdöttrar kan tycka att små bagatellartade grejor är jättestora utan att förstå de som har "verkliga" problem med släktrelationerna.

Man kan inte jämföra ett gruskorn med att grustag, därav haltar diskussionen.

Själv har jag haft problem med svärmorsrelationerna med betoningen på har haft. Det som känns värst i det är inte det som var, utan att jag saknar det positiva som skulle varit när mina barn var små.

Av den anledningen har jag stor förståelse för att andra har problem. Lätta schablonlösningar finns inte. Man kan bara i princip låna ut sina öron med stor ödmjukhet och lyssna när andra vill lätta på trycket. Bara det att någon lyssar med respekt på vad du har att säga, gör att du lättare kan se dina egna personliga lösningar på problemen. Ofta kan den bästa hjälpen vara att få säga högt det man känner. Eller skriva. Många böcker är tillkomna som rehabiliterande terapi.

Vi har alla våra fel och brister och jag tror nog jag har ödmjukare öron är tunga. Ibland talar tungan om saker som folk inte vill höra.

[*Felix matte*]

Egentligen så tycker jag att hela denna tråd är sååå sorglig... bara att den kom till är ju ett nederlag.
Att vuxna människor inte kan komma överens och prata med varandra...
det är inte ens fel att två träter.

Min undran är....Har sambon fått ta del av dina inlägg råse-marie?

[Eva i Skåne]

Jag har inget negativt att säga om min svärmor.
Jag har lärt mig mycket praktiskt av henne, hon bondmoran och jag stadsbarnet, men aldrig något hon tvingat på mig.
Hon har haft sina synpunkter på saker och jag mina, men jag tror att vi accepterat varandra som vi är från första början. Lika i vårt sätt är vi inte, men det har inte skapat några problem.

Från första gången jag kom dit tillsammans med min då 2-åriga dotter har vi behandlats som familjemedlemmar.
Aldrig har det gjorts någon skillnad mellan min dotter och senare våra gemensamma barn. För en del år sedan när hon sålt sitt föräldrahem valde hon att ge alla barnbarnen en rejäl slant, och då var det aldrig tal om annat än min dotter också skulle få.
Jag tackade henne och svärfar för det senare, men då sa hon att hon aldrig ens reflekterade på att Tina inte hörde till och aldrig skulle kunna tänka sig att göra någon skillnad.

[*Felix matte*]

Jag har inget negativt att säga om min svärmor.
Jag har lärt mig mycket praktiskt av henne, hon bondmoran och jag stadsbarnet, men aldrig något hon tvingat på mig.
Hon har haft sina synpunkter på saker och jag mina, men jag tror att vi accepterat varandra som vi är från första början. Lika i vårt sätt är vi inte, men det har inte skapat några problem.

Från första gången jag kom dit tillsammans med min då 2-åriga dotter har vi behandlats som familjemedlemmar.
Aldrig har det gjorts någon skillnad mellan min dotter och senare våra gemensamma barn. För en del år sedan när hon sålt sitt föräldrahem valde hon att ge alla barnbarnen en rejäl slant, och då var det aldrig tal om annat än min dotter också skulle få.
Jag tackade henne och svärfar för det senare, men då sa hon att hon aldrig ens reflekterade på att Tina inte hörde till och aldrig skulle kunna tänka sig att göra någon skillnad.

så ska det ju vara

[Bettson]

Jag har inget negativt att säga om min svärmor.
Jag har lärt mig mycket praktiskt av henne, hon bondmoran och jag stadsbarnet, men aldrig något hon tvingat på mig.
Hon har haft sina synpunkter på saker och jag mina, men jag tror att vi accepterat varandra som vi är från första början. Lika i vårt sätt är vi inte, men det har inte skapat några problem.

Från första gången jag kom dit tillsammans med min då 2-åriga dotter har vi behandlats som familjemedlemmar.
Aldrig har det gjorts någon skillnad mellan min dotter och senare våra gemensamma barn. För en del år sedan när hon sålt sitt föräldrahem valde hon att ge alla barnbarnen en rejäl slant, och då var det aldrig tal om annat än min dotter också skulle få.
Jag tackade henne och svärfar för det senare, men då sa hon att hon aldrig ens reflekterade på att Tina inte hörde till och aldrig skulle kunna tänka sig att göra någon skillnad.

så ska det ju vara

Håller med..

Hade gärna haft dig till svärmor Agnetha

[*Felix matte*]

Jag har inget negativt att säga om min svärmor.
Jag har lärt mig mycket praktiskt av henne, hon bondmoran och jag stadsbarnet, men aldrig något hon tvingat på mig.
Hon har haft sina synpunkter på saker och jag mina, men jag tror att vi accepterat varandra som vi är från första början. Lika i vårt sätt är vi inte, men det har inte skapat några problem.

Från första gången jag kom dit tillsammans med min då 2-åriga dotter har vi behandlats som familjemedlemmar.
Aldrig har det gjorts någon skillnad mellan min dotter och senare våra gemensamma barn. För en del år sedan när hon sålt sitt föräldrahem valde hon att ge alla barnbarnen en rejäl slant, och då var det aldrig tal om annat än min dotter också skulle få.
Jag tackade henne och svärfar för det senare, men då sa hon att hon aldrig ens reflekterade på att Tina inte hörde till och aldrig skulle kunna tänka sig att göra någon skillnad.

så ska det ju vara

Håller med..

Hade gärna haft dig till svärmor Agnetha

[amaira]

Så ska det ju vara

Ja, det tycker jag med

Egentligen så tycker jag att hela denna tråd är sååå sorglig... bara att den kom till är ju ett nederlag.
Att vuxna människor inte kan komma överens och prata med varandra...

Nederlag för mänskligheten, eller vad då?
Nederlag för verkligheten?

Det är ju så det är, från nära relationer till krig mellan länder. Konflikter ingår, sedan kan man ju önska att det inte vore så...


Bettsson:

Jag tror nog att du lever i en idealbild själv. Det är bara att gratulera för du verkar ha det så mysigt där.

Tack .

Ja, visst lever jag "i en skyddad del av världen" - med ett liv som är tryggt.
Och jag är djupt tacksam över det!!! Och över den vändning som mitt liv har tagit.

Jag tänker inte berätta om vare sig mitt liv eller mina erfarenheter - men blåögd är jag inte, så brunögd jag är . (Om det nu finns någon sådan antydning i ditt svar.)

Vad kan hon göra. Tar hon ut skillsmässa så löper hon stor risk att mista sina barn trots att hon är en mycket bra mor, allt pga av att svärmor är en mycket övertygande lögnare och genast skulle anmäla henne för diverse påhittade saker till de socialal myndigheterna.

Jag tror dig utan att tveka, och jag VET INTE hur denna kvinna ska göra.

I mina ögon är hon en hjälte som biter ihop och försöker göra det bästa för sina barn. Hon tycker inte hon har så mycket val. Att ens riskera att mista barnen är inget alternativ för henne. Maken törs inte hosta en gång i sin mammas närhet. Knappast någon kärleksfull relation där inte. Han försöker på alla sätt få mammans kärlek vilket han inte fått under hela sin uppväxt. Tänk att en man i trettiofemårsåldern skall vara så hungrig på mammas kärlek att han inte har förmåga att ge kärlek till varken barn eller fru. Mamma går först. Ibland blir jag ordentligt arg på denna kvnnas man men när man tänker efter, vilken uppväxt har han haft?

Hon är en hjälte även i mina ögon!!! Och hon har min djupa medkänsla i sin sin så oerhört svåra situation!!!

Vad gäller maken/sonen, så är det lite det jag menade.
Det finns relationer som INTE GÅR att "säga ifrån" i, inte ens (eller ännu mindre) när man är "barnet"!!!

Det finns människor som det INTE GÅR att prata med!!!!! Hur kan man då "kräva det"?

Om du känner denna kvinna (mamman/hustrun alltså, inte svärmodern) så tipsa om den här länken.

Oavsett "diagnos" så kan det vara till hjälp att lära sig förhållningssätt, även om det inte direkt förändrar sitautionen.

Man kan inte jämföra ett gruskorn med att grustag, därav haltar diskussionen.

Instämmer.

Lätta schablonlösningar finns inte. Man kan bara i princip låna ut sina öron med stor ödmjukhet och lyssna när andra vill lätta på trycket. Bara det att någon lyssar med respekt på vad du har att säga, gör att du lättare kan se dina egna personliga lösningar på problemen. Ofta kan den bästa hjälpen vara att få säga högt det man känner. QUOTE]Instämmer hundraprocentigt !!

(

Eller skriva. Många böcker är tillkomna som rehabiliterande terapi.[/

Ja precis.)

Vi har alla våra fel och brister och jag tror nog jag har ödmjukare öron är tunga. Ibland talar tungan om saker som folk inte vill höra.

Samma här .

Du skriver klokt och tänkvärt, som alltid!


Ullis!

Jag kan tyvärr inte se modersbundenhet hos en vuxen människa som ngt positivt

Det kan inte jag heller!!!
Men det finns ALLTID "orsaker", både till det ena och till det andra, det är "bara" det jag försöker säga.

Och att ALLA mänskliga relationer är olika (även om de följer samma mönster), och jag anser att man ibland behöver respektera människors situationer och oförmågor.

Å andra sidan förstår jag mycket väl vad det är du säger. Och skulle JAG ha en "gräslig" svärmor, och en son som försvarade henne - skulle jag antagligen få fullständig spader och "bli galen"...

Men idag skulle jag också försöka finna andra lösningar än de som jag använt mig av förut i livet.

De funkade nämligen inte särskilt bra, medan jag själv märker och tycker att det funkar bättre när jag gör på ett annat vis - och definitivt bättre i konflikter, eller i inledningsstadier till konflikter som därmed aldrig behöver bli några.

Men jag har aldrig sagt att det är "lätt"!! Det är det nämligen inte. Om det vore, skulle väl inte den här tråden finnas...

Kram allihopa

--------------------

Zon 3, Mälaröarna utanför Stockholm. Fotoblog

[Sulawesii]

Min fd svärmor är en helt underbar människa. Det beror nog mycket på att hon aldrig försökt vara "vuxnare" än jag. Vi har mötts på en jämnlik nivå, även om hon med sin livserfarenhet naturligtvis haft mycket mer kunskap än jag.

[pyrola]

Ja herregud

Visst finns det grader i helvetet!

En svärmor som den som Bettson beskriver verkar vara en borderlinepersonlighet (snabb och icke yrkesmässig diagos)
Hon måste ju vara ett fruktansvärt sällskap för alla, vuxna som barn. Osäkerheten, vad kommer näst, måste vara olidlig.

Jag har i mitt stilla sinne smågnällt över min egen svärmor, en lågmäld leende velpotta som aldrig säger vad hon vill utan begär att andra skall bestämma och besluta åt henne, samtidigt som hon vet precis exakt vad hon vill, surar med söt min när vi tagit fel beslut åt henne (framtvingat av henne. besluten kan röra allt från småsaker till vilken sorts pizza hon skall äta till större saker) och sedan snackar skit bakom ryggen istället.
Ständigt missnöjd med sin lott i livet. Det hade ju inte behövt vara på det sättet. Hon verkar ju dock vara rena fyndet när man jämför med den andra.

[Ewa L]

Jag hade ett mycket gott förhållande till min svärmor när jag var gift. Inte direkt att hon var ett stöd som jag kunde komma med frågor till — där var det snarare tvärsom, hon som frågade mig — men vi hade kul ihop. Vi kunde gå ut och fika, shoppa eller gå på bio ihop. Eller bara sitta och snacka en hel kväll över ett glas vin.

När vi fick barn blev hon en fantastisk farmor. Hon hittade på spännande lekar ihop med barnen. Gick på äventyrsutflykter som varade i timmar. Hon ville gärna också ha dem utan att vi föräldrar var med, och det har jag full förståelse för. Det blir något helt annat.
Hon hade dem då allt från en helg upp till en vecka. Framför allt var hon då noga att ändå följa våra (föräldrarnas) regler ändå. Dvs bara godis på helgen, inte springa ifrån matbordet etc. Det uppfattade jag som respekt från hennes sida.

Samtidigt hade jag och barnen ett fantastiskt bra förhållande även med min mor, så de hade utmärkt mormor också. Däremot var hon inte lika ungdomlig och stark, så hon orkade inte fysiskt lika mycket, men det betydde inget. Hon hade heller inte lika gott ställt så hon kunde inte ta med dem på utlandsresor etc. Spelade heller ingen roll!!

Chocken blev därför extra stor när skilsmässan från min man även blev skilsmässa från svärföräldrarna! Det fanns egentligen ingen anledning till det som jag ser det. Men OK, skiljas från mig de kunde de ju göra. Men från sina älskade barnbarn!!! De hade känt dem, umgåtts med dem flitigt och älskat dem i nästan 16 år!!!
Jag — och de — fattade ingenting.

Idag har gått nio år sedan dess. Hon har fått en ny svärdotter och två nya — mycket små — barnbarn. De bor på andra sidan jordklotet och pratar inte svenska.

Jag försökte utgå från mig själv och inte döma. Alltså har jag tagit kontakt med svärmor igen. Första gångerna var det mycket svårt och jobbigt. Hon behandlade mig som skit men jag satte mig över det och har fortsatt. Hur skulle hon annars få några "rapporter" om sina första barnbarn? Sin son — deras far? Han har nästan ingen kontakt med dem heller.
Som sagt, det var jättejobbigt. Men jag har kämpat på. Även varit dit på besök (Stockholm) vid åtskilliga tillfällen. Och idag går det bättre! Jag ringer nog inte mer än 4-5 gånger per år, men hon blir uppenbart glad när jag gör det. Däremot ringer hon aldrig själv. Jag tror faktiskt hon skäms.

[Berith]

Jag har bara haft en svärmor men hur funkar det med/för er som har haft flera? Många är ju inne på sina andra, tredje förhållanden och då också kanske en svärmor i varje förhållande... "Försvinner" bara den första svärmodern när nästa kommer in i bilden? Eller hänger hon med som en egen person? Om det finns barn i det tidigare förhållandet, måste hon ju finnas med som farmor... Får hon då ett annat "värde" när hon inte är svärmor längre?

Det var precis det jag undrade över i mitt tidigare inlägg! Var svärmor/farmor nummer ett tar vägen när andra kommer till...

Sorgligt Ewa, att det behövde bli så. Och synd att hon inte kunde hitta sin "plats" i er familj efter skilsmässan.

------
w....

[Ewa L]

Sorgligt Ewa, att det behövde bli så. Och synd att hon inte kunde hitta sin "plats" i er familj efter skilsmässan.  :(

Hon behövde inte ens hitta en plats, hon hade redan sin!
Till saken hör att det visserligen var jag som ville skiljas, men inte för en annan partner! Det borde alltså inte ha varit så svårt...