Igår avslutade jag Jonas Gardells serie "Torka aldrig tårar utan handskar". Jag har lyssnat på dom som ljudböcker där han själv läser
Jag såg första delen av tv-serien, men missade resten och nu äntligen har jag kommit mig för att låna serien på biblioteket.
Det var en mycket fängslande berättelse och många gånger skulle jag velat gråta med de stackars pojkarna/männen

Det var mycket intressant att höra om samhällets intolerans, sjukdomens historia och skräcken bland alla runt om. De som var berörda lade så klart märke till alla detaljer i samhället, tidningsrubriker, bemötande från hela omvärlden inkl sjukvårdspersonal och mitt i stod de rädda pojkarna och hade bara varandra och knappt det ibland.
För oss som var unga och hetero har mycket försvunnit i glömska, men det tål att blicka tillbaka och tänka på den utfrysning samhället då stod för - och antagligen finns en hel del kvar än idag.
Jag antar att mer eller mindre alla hade nån eller kände nån som hade nån bekant som avled under de hemska åren. Själv minns jag en så charmig arbetskamrat.
Tur att det kom bromsmediciner med tiden.
Gardell säger att personerna i berättelsen är en sammanblandning av personer som han känt. Dom känns så verkliga i böckerna.
Det finns vissa intima fysiska delar i berättelsen som jag kanske bara skummat förbi om jag läst själv.